Stranden - nuvarande Mora centrum

Stapeln är uppförd av trä med en svängande konisk grundform och rödtjärade fasader. Den vilar på en sockel av natursten och är klädd med stavspån; den nuvarande spåntäckningen tillkom efter renoveringar från och med 1832 och är lagd i raka linjer. På norra fasaden finns en äldre spåntäckning lagd i mönsterverkan, som möjligen speglar hur samtliga fasader ursprungligen såg ut. Den övre delen har slätpanelfasader med infällda ljudluckor. Taket är format i två sektioner med en åttkantig spira som vilar på en öppen arkad med rundbågsvalv; det fick sin nuvarande kopparplåtstäckning år 1887.

Kring ingångarna finns tjocka tjäravlagringar som berättar om äldre tiders fasadbearbetning. Tornspiran uppvisar likheter med Mora kyrkas torn, uppfört samma år. Västra ingången har en säreget utformad dubbelport med välvt förtak.

Våmhusbyggningen
Våmhusbyggningen uppfördes på 1740-talet med samma planform som huvudbyggnaden. Den är en våning hög med valmat tak och kilsågad locklistpanel och under den finns två källare varav en troligen är från medeltiden.

Härbren och bodar
På tomten finns ett långsideshärbre som troligen är från 1500-talet och en loftbod (smörbod) som möjligen härrör från 1600-talet. Båda är byggda av rundtimmer med långa halsningar och innehåller äldre smidesdetaljer.

Av det äldre byggnadsbeståndet kvarstår idag manbyggnaden från 1760-talet; en salsbyggnad i en våning med valmat tak, faluröd locklistpanel och naturstensmur. Den har symmetrisk fasadkomposition med bevarade spröjsfönster med munblåsta glas och hörnjärn. Mitt på långsidan mot gårdstunet finns en farstukvist med kontursågade stöd och en stor dubbeldörr med smidesbeslag. Vidare finns en tvårumsstuga med långbro i fastighetens södra hörn, som fick sitt nuvarande läge senast i slutet av 1800-talet.

Under 1980- och 1990-talen tillkom ytterligare två timmerhus på tomten. Det ena är Moras gamla skolmästarbostad, timrad kring 1700-talets mitt. Den stod ursprungligen i kv. Klockgropen och användes som bostad för socknens klockarpräst, som även var sockenskolmästare. När Anders Mattson köpte tomten år 1895 för att anlägga fabrik bevarades byggnaden på platsen, och år 1981 flyttades den till Kaplagårdens fastighet.

Manbyggnaden är en av de äldsta bevarade byggnaderna på sin ursprungliga plats på Stranden.

Byggnaden kännetecknas av ljusgul fasspontpanel, mörkbrunt timmer, gröna spröjsfönster och ett yttertak av kopparplåt format för att efterlikna ett klovtak. En kronskorsten på taket är en medveten referens till bondesamhällets byggnadsskick. På gårdens östra gavel finns ett gavelfönster i nygotisk stil med en rombformad relief av S:t Mikael och draken. Inspirationen bakom utformningen är mångfacetterad: historiska svenska timmerhustraditioner, det sena 1800-talets engelska country-houses och tidskriften The Studio men inredningsstilen skiljer sig tydligt från exempelvis Carl Larssons Sundborn och präglas istället av en gedigen samling historiska möbler, gobelänger, silver och konstverk från skilda epoker.

Direkt öster om bostadshuset står ett eldhus timrat år 1290, flyttat från Matspersgården i Fåsås för att tjäna som Zorns ateljé. Det är ett av de äldsta kända bostadshusen av timmer i Dalarna. Bredvid det finns en loftbod från Risa daterad till 1612 och ett härbre daterat till 1614. Loftboden och härbret är uppförda av rundtimmer med långa halsningar, sexkantsknutar och ytterdörrar med breda smidesband och draglås.

Till fastigheten hör en trädgård med slingrande gångvägar lagda i hjärtform, planteringar, skulpturer och en fontän med Zorns bronsskulptur Morgonbad (från 1909). I tomtens sydöstra del växer en stor ek som Emma Zorn planterade med en planta från Otillia Adelborg i Gagnef. Dessa ekar hade drivits upp av Adelborg från ekollon som hämtats från Lidingö och Gripsholm. Plantorna delades sedan i huvudsak ut till lärare i Dalarna, som i sin tur fördelade ekarna till sina elever.

St Mikaels kapell
I början av 1950-talet genomgick begravningsplatsen en stor utvidgning och omgestaltning. Åkerlunds kapell ersattes av nuvarande S:t Mikaels kapell med krematorium, invigt år 1954 och ritat av arkitekt Börje Blomé. Kapellet har en starkt gavelbetonad och monolitisk form med skiffertäckta sadeltak utan takutsprång. Fasaderna är av slammat tegel i löpförband; i takfoten har teglet murats i ett snedställt stapelförband som bildar trekantiga ornament. På den västra gaveln sitter en putsad blindering i form av ett kors. Mot söder och öster finns stora, högsmala ekfönster i nischer och burspråk. Krematoriedelen i norr, med valmade skiffertak och en markerad skorsten, är sammanlänkad med kapellet via en tegelmur. Kapellet och krematoriet räknas till den höga modernistiska kyrkoarkitekturen, där material- och hantverkskvaliteterna är genomgående höga.

Kyrkogårdens landskapsarkitektur
Kyrkogårdens utvidgning österut gestaltades av Ulla Bodorff, Sverige främsta funktionalistiska landskapsarkitekt. Resultatet är Korsudden, kyrkogårdens östligaste del vid Österdalälvens möte med Orsälven. Platsen är stensatt med murar och smidesräcken av älvdalskvartsit, markplattor lagda i organiska former och en mosaik med en duva som motiv. De tallbevuxna sandstränderna ingår som en integrerad del av gestaltningen. Den södra delen av begravningsplatsen, Ängskyrkogården, ritades också av Bodorff men togs i bruk först 1965. Den avgränsas av en slammat tegelmur som återknyter till kapellets formspråk.

De delar av kyrkogården som gestaltats av Ulla Bodorff räknas bland de mest arkitektoniskt utmärkande parkmiljöerna i hela Mora.

Fasaderna är klädda med dalablå liggande och stående fasspontpanel, indelade av vita delvis profilerade listverk. Bottenvåningens hörn är avfasade med butiksingångar och de stora skyltfönstren mot gatan tillkom troligen under 1900-talets senare hälft. På ovanvåningen finns bevarade äldre en-, två- och treluftsfönster med munblåsta glas och hörnjärn, i form av korspostfönster och andra varianter. Taket är rött och bandtäckt med plåt, med dubbla skorstenar av lertegel på nock. På östfasaden finns en bevarad äldre balkongdörr.

Under 1800-talets senare hälft uppfördes en stor del av bebyggelsen längs Kyrkogatan i trä med detaljer i snickarglädjestil. Den miljön är till övervägande del försvunnen till följd av 1900-talets stadsomvandlingar.

Affärs- och bostadshuset är uppfört i en och en halv våning med delvis inredd vindsvåning. Byggnaden utmärker sig genom ett ovanligt högrest mansardtak med stora gavelpartier och plåtklädda takkupor mot de omgivande gatorna. Taket täcks av tvåkupiga lertegelpannor. I gavelröstena är fasaden utformad likt ett korsvirkeshus med inslag av både trälister och puts – ett drag med anknytning till sydtysk eller österrikisk folklig byggnadstradition. Sockeln är av huggen rödaktig natursten med karaktäristiska blyinfattade källarfönster. Övriga fasader är av beige spritputs. Bottenvåningens butikslokal har välvda tvåluftsfönster med horisontell karm, medan ovanvåningarna har korspostfönster med en särskild variant av spröjssättning. På gaveln mot Hamngatan finns ett välvt fönsterparti ovanför en balustrad i form av fransk balkong. Byggnadens huvudingång är placerad i en nisch i korsningen Hamngatan–Kyrkogatan, med väggar klädda av gulglaserat kakel och ytterdörr av ädelträ med mässingsdetaljer. På byggnadens östra gavel finns ytterligare dörrar, varav en i mörkbetsat trä med blyinfattade fönsterpartier i jugendstil, samt ett bevarat äldre burspråk. År 1982 sammanlänkades byggnaden med det angränsande Forssbergska huset via en glaslänk.

Uthuset öster om järnhandeln är uppfört i vinkelform kring en liten öppen gårdsmiljö med tillgång från Hamngatan. Det har mansardtak med tvåkupiga lertegelpannor och fasader av ljusgrön liggande och stående fasspontpanel. Bland bevarade äldre detaljer märks rödockrafärgade spröjsfönster, ett entréparti med förtak på konsoler i snickarglädjestil, ytterdörr av ek med rombmönster samt belysningsarmaturer och skyltar av smidesjärn. Uthuset inrymmer sedan 1982 sommarbutiken Moraboden.

Byggnaden är gestaltad i en jugendstil med influenser från sydtysk och österrikisk folklig arkitektur samt den brittiska Arts and Crafts-rörelsen, vilket tar sig uttryck i den branta takformen, korsvirkesgavlarna, de blyinfattade fönstren och den genomgående betoningen på högkvalitativa material och detaljutformning. Uthuset anknyter genom sin panelarkitektur till Kyrkogatans äldre byggnadstradition. Sammantaget är fastigheten ett av de mest arkitektoniskt särpräglade exemplen på en tidigt 1900-tals handelsgård på Stranden.

Byggnaden har sockel av huggen granit och stomme och fasader av gult och rött lertegel i blockförband. Fönsteromfattningarna är murade med så kallade stickvalv och fasaderna präglas av listverk och ankarjärn i smidesjärn. Byggnaden har sadeltak med röd skivtäckning och stora skorstenar på nock.

På fastigheten finns även ett delvis bevarat vinkelformat uthus med faluröd fasspontpanel, skilt från kvarterets övriga uthus genom brandmurar av tegel: ett direkt spår av de brandskyddskrav som följde när Mora blev ett så kallat municipalsamhälle år 1893.

Fabriken markerar ett skifte från hemindustrin till stationär fabriksdrift och är ett ovanligt exempel på industrietablering i direkt anslutning till ett medeltida sockencentrum.

Byggnaden är uppförd i 2,5 våningar med sockel av huggen röd natursten och ljusgula slätputsade fasader. Mot Strandgatan finns två hörntorn med svängande valmade tak, och en frontespis med huvudingången avslutad i en volutgavel i holländsk nyrenässansstil. På västra långsidan finns en andra frontespis med volutgavel som övergår i en välvd absid med stora rundbågsfönster mot tingssalen. Fasaderna präglas av spetsbågiga fönsterkrön i puts, ankarjärn och sirliga smidesjärnsbalkonger. Yttertaket är valmat med skivtäckt kopparplåt. Byggnaden renoverades exteriört 1964 och 1993–1994; vid en renovering 2025 återfick den sina ursprungliga korspostfönster och ljusgula färgsättning.

Tingshuset är ett av de första stenhusen på Stranden och ett tydligt uttryck för nyrenässansens genomslag i det sena 1800-talets offentliga arkitektur. Det berättar om behovet av ändamålsenliga lokaler för rättsväsende och kommunal förvaltning i takt med att Stranden växte från sockencentrum till köping.

Den ursprungliga byggnadsdelen är långsmal med tegelfasader i löpförband, pilastrar, takfotsgesims och ett valmat svängande tak täckt med enkupiga lertegelpannor. Fasadteglet kom från Röbo och var av ovanligt hög kvalitet och i ett ovanligt långsmalt format. Sockeln är av krysshamrad ljus bohusgranit och de ursprungliga entrépartierna har omfattningar av färgrik marmor från Harbonäs i Uppland; ett material som återkommer även i interiören. Byggnaden har bevarats i sin helhet med ytterdörrar av mörkbetsat trä med blockmönster och spröjsfönster med vita bågar. Stilen är nyklassicistisk och påminner om stormaktstidens palladianism (Riddarhuset i Stockholm är kanske den främsta representanten för stilen i Sverige). Utformningen visar hur en historiskt förankrad klassicism fortlevde sida vid sida med funktionalismen.

Museet har byggts till i två omgångar. År 1982 tillkom ett inglasat trapphus mitt på den västra fasaden, ritat av Torbjörn Olsson. År 1996 uppfördes en vinkelställd del mot Hemulån i norr med reception, bibliotek och kontor, ritad av arkitekt Gunnar Nordström. Denna tillbyggnad har pulpettak som följer den nedåtgående topografin mot älven och fasader av ljust oljemålad locklistpanel. Mot norr har den en stram, traditionell fönstersättning; mot söder öppnar den sig med långa fönsterband. Genom sin tudelade karaktär samtalar den med den ursprungliga konsthallen söderut och med Strandens traditionella bebyggelse i vyer från norr. Tillbyggnaden räknas som ett av de främsta exemplen på det sena 1900-talets arkitektur i Mora.

Till den ursprungliga anläggningens utomhusmiljö hör bland annat en skulptur av Carl Milles och gångvägar lagda med älvdalskvartsit.

Byggnaden är uppförd i två våningar med källare i halvt souterrängläge mot Strandgatan. Sockeln och källarvåningen är klädda med granit. Fasaderna är utförda i rött lertegel murat i fyra-stens munkförband, och längs takfoten löper en enkel tandsnittsfris av utstående stenar i grupper om tre. Taket är valmat med yttertak av tvåkupigt taktegel (tidigare enkupigt lertegel).

Fasadkompositionen är symmetrisk med huvudentrén centrerad på den södra långsidan. Ingången är placerad i en nisch inramad av ett enkelt utskjutande listverk av tegel. En granittrappa leder upp till ytterdörren, en dubbelport av ek med sparkplåtar av rostfri stålplåt, symmetriskt blockmönster och överljus med diagonalrutigt galler. Källarfönstren är försedda med samma typ av diagonalrutiga galler, och på norra långsidan markeras trapphuset av ett vertikalt sammanhållet fönsterband med lågt skrankverk i diagonalrutigt galler framför. De gröna tvålufts träfönstren bedöms vara ursprungliga.

Byggnadens ursprungliga funktion som polishus är läsbar direkt i fasaden genom de gallersatta källarfönstren och skranket mot norra fönsterbandet.

På den västra kortsidan sitter en bevarad ursprunglig relief med motivet S:t Mikael och draken, utformad av konstnären Hugo Borgström – samma motiv som återfinns i Moras kommunvapen. Ovanför södra entrén finns ett äldre smidesskrank med symboler knutna till Moras historia: industri, slöjd, bergsbruk, jordbruk, skogsbruk, sjukvård samt det sociala och andliga väsendet. Ytterdörren i söder byttes ut vid en renovering år 1986 och är i dag av eloxerad aluminiumplåt.

Byggnaden berättar om den kommunala sfärens expansion under välfärdssamhällets framväxt och bidrar, tillsammans med Zornmuseet och det gamla polishuset, till en nyanserad bild av hur klassicistiska arkitekturideal fortlevde sida vid sida med funktionalismen i Övre Dalarna långt in på 1900-talet.