Det sena 1800-talets byggnadsskick

Före 1870-talet präglades Morabygdens gårdar av en månghundraårig timmerhuskultur. Varje funktion; bostad, fähus, lada, stall, hade sin egen byggnad uppförd med lokala material och lokala metoder. Men från och med 1870-talet började allt detta förändras i grunden.

Industrisamhällets genombrott förde med sig nya möjligheter. Ångsågarnas industrialisering gjorde träpanel och profilhyvlade listverk tillgängliga för gemene man. Dynamitens spridning möjliggjorde huggna grundmurar av granit. Och när järnvägen nådde Mora år 1891 öppnades dörrarna för import av kakelugnar, tapeter, fönsterglas, färgpigment och takpannor; varor som tidigare varit svåra eller dyra att få tag på.

Samtidigt förändrades jordbruket. Nya rön om djurhållning ledde till att man samlade alla jordbrukets funktioner under ett tak i stället för i flera fristående byggnader. Väckelserörelsen skapade behov av kapell och missionshus. Skolväsendet byggdes ut med nya folkskolor i byarna. Och med järnvägen kom helt nya yrkesgrupper; och med dem de första renodlade bostadshusen utan jordbruksmark.

Det är spåren av den här omvälvande perioden som syns i Moras byar än idag.

Under bondesamhällets tid bodde de flesta i enkla stugor med få och små rum. Med industrisamhällets genombrott kom nya ideal om hur ett hem skulle se ut och nya möjligheter att förverkliga dem.

Den hustyp som fick störst genomslag i Morabygden under 1800-talets senare del var korsplanshuset. Med fyra rum fördelade kring en central murstock, symmetrisk fasad och ibland en glasveranda representerade det en ny tids bostadsideal: ljust, rymligt och välordnat. Vid sidan av korsplanshuset blev vinkelbyggnaden vanlig, liksom den moderniserade sidokammarstugan; ofta försedd med en frambyggd kallfarstu för att hålla kylan borta från bostadsköket.

Rummen fick högre tak, större fönster och nya slags inredningar. Kakelugnen ersatte den öppna härden, väggarna kläddes med tapeter och träpaneler med profilerade listverk, och i finare hem täcktes golven med linoleummattor. Det var en genomgripande förändring av hur människor i Morabygden levde inomhus.

Ett tydligt kännetecken för de byggnader som uppfördes i Mora under
industrisamhällets första skede är detaljer i så kallad snickarglädjestil. Snickarglädjen, som också har kallats för Schweizerstil eller landsbygdsgotik, spreds bland annat via lantbruksarkitekten Charles Emil Löfvenskiölds mycket populära typritningar för jordbruksbyggnader och bostadshus.

I Mora tycks stilen ha fått störst genomslag genom detaljer på bostadshus och nya ekonomibyggnader. De vanligast förekommande uttrycken för stilen var olika varianter av utsirade fönster- och dörrfoder, farstukvistar och glasverandor med figursågade detaljer samt takutsprång med konturerade sparrar.

Snickarglädjens detaljer berättar om en tid då tillgången till sågat virke och nya verktyg gjorde det möjligt att ge också enkla byggnader ett konstnärligt uttryck och om en landsbygd som ville hänga med sin tid.