Landskapets och bebyggelsens karaktär

I Mora finns ett landskap som är ovanligt välbevarat med stora byar med tätt samlade gårdar, vidsträckta skogsmarker och ett myller av fäbodar och miljöer som fortfarande bär tydliga spår av hur människor levde och brukade marken för hundratals år sedan.

Realarvsystemet
En viktig nyckel till att förstå det här landskapet är det så kallade realarvssystemet. Medan resten av Sverige under medeltiden gick över till att låta den äldste sonen ärva gården höll bönderna i Övre Dalarna fast vid en äldre princip: all jord och egendom skulle fördelas lika mellan syskonen vid arvskifte. Det gjorde samhället ovanligt jämlikt; de flesta var jordägare, och därmed fanns inte heller några stora skillnader i välstånd i bygden.

Systemet formade också landskapet på ett påtagligt sätt. Byarna växte sig stora med många likartade, tätt placerade gårdar. Byggnaderna uppfördes efter snarlika principer och i liknande storlek. Den enhetliga prägel som fortfarande kännetecknar många av Morabygdens byar är ett direkt arv från den här samhällsordningen.

Under 1840-talet genomfördes storskiftet som förändrade hur marken ägdes och brukades. Till skillnad från i andra delar av Sverige splittrades dock inte byarna; tvärtom blev de på sina håll ännu mer samlade. När laga skifte senare genomfördes i Övre Dalarna skedde det enligt ett särskilt regelverk, det så kallade dalalagen från 1932, framtaget för att värna de befintliga by- och gårdsmönstren.

Resultatet är ett kulturlandskap som är ovanligt intakt och i stora drag ser ut som det gjorde under bondesamhällets tid.

Mora kommun är känd för sina stora och välbevarade bondbyar. De flesta är så kallade klungbyar; gårdar som ligger tätt samlade i större gårdsklungor snarare än utspridda i landskapet. Det är ett bebyggelsemönster med anor från medeltiden och i många byar är det fortfarande tydligt läsbart.

Var byarna ligger – och varför
Byarnas lägen är sällan slumpmässiga. De har styrts av markens beskaffenhet och tillgången på odlingsbar jord.

Många byar ligger nära Siljan, Orsasjön, Österdalälven och andra vattendrag, där lättodlade sand- och lerjordar gjorde det möjligt att försörja sig som bonde. Där marken var stenig och svårbrukad användes höjderna istället som tomtmark, vilket gett upphov till de karakteristiska holbyarna, med gårdarna samlade på en ås eller kulle mitt i odlingslandskapet.

På Sollerön och längs Siljans nordöstra strand finns en annan typ av byar, som ligger på kalkrik moränjord inom den så kallade Silurkransen; ett geologiskt unikt område som uppstod efter ett meteoritnedslag för 365 miljoner år sedan. De kalkhaltiga jordarna gav goda förutsättningar för åkerbruk och i dessa byars omgivningar finns fortfarande stora odlingsrösen som vittnar om hur marken en gång röjdes och brukades.

En enhetlig bebyggelse
Gemensamt för de flesta äldre byar i kommunen är att bebyggelsen har en påfallande enhetlig karaktär. Gårdarna är ofta kringbyggda och likartade i storlek. Husen är i regel uppförda i 1–2 våningar med flacka sadeltak och fasaderna domineras av grånat timmer och faluröd träpanel. Den enhetliga prägeln är inte en tillfällighet; den är ett direkt resultat av realarvssystemet som under århundraden formade både samhälle och byggnadsskick i Morabygden.

I de flesta byar i Mora kommun finns välbevarade områden där bebyggelsen fortfarande har karaktär från tiden före 1900-talets mitt. Trots att husen kan vara byggda under vitt skilda århundraden har de ofta slående många gemensamma drag.

Gårdarnas form
De äldre gårdarna är vanligtvis kringbyggda; det vill säga att både bostadshus och uthus är placerade runt ett gemensamt gårdstun. Grundformen är ofta kvadratisk och gårdarna ligger tätt intill varandra i klungor. Storleken är påfallande likartad från gård till gård, något som går tillbaka på realarvssystemets jämlika arvsprinciper.

Husen
Bebyggelsen är småskalig och domineras av timmer- och trähus med kvadratisk eller rektangulär grundform. De flesta hus är uppförda i en till två våningar med ett förhållandevis flackt sadeltak.

Den äldsta bebyggelsen består av knuttimrade hus där stockarna själva utgör fasaden; omålade och naturligt grånade av väder och vind. Bostadshusen är ofta faluröda. Från det sena 1800-talet tillkom hus med träpanel i olika utföranden, vanligtvis faluröda med vita detaljer kring fönster och dörrar.

Taken är ofta lagda med lertegelpannor eller galvaniserad plåt. Fönstren är spröjsade med träbågar och i äldre hus ofta med munblåsta glasrutor. Dörrarna är av trä; på de äldsta husen ofta enkla så kallade plankdörrar sammansatta av grova plankor.

En levande helhet
Det som gör bymiljöerna i Mora kommun särskilt värdefulla är ofta just helheten; när timmerhus från 1600- eller 1700-talet står sida vid sida med gårdar från sekelskiftet 1900 skapas en miljö som på ett konkret sätt berättar om hur bygden förändrats över tid. Den enhetliga skalan, materialen och färgsättningen binder samman de olika tidslagren till ett sammanhållet landskap.

Under 1900-talet förändrades fäbodarnas roll i grunden. Det traditionella fäbodbruket monterades successivt ned i takt med att jordbruket rationaliserades och allt färre försörjde sig på boskapsskötsel. Men fäbodarna övergavs inte utan fick i stället en ny funktion som platser för rekreation och sommarvistelse.

Semesterreformens betydelse
Omvandlingen tog fart på allvar efter 1938 års semesterreform, då svenska löntagare för första gången fick lagstadgad rätt till två veckors betald semester. Plötsligt behövde många människor någonstans att ta vägen på sommaren och de gamla fäbodmiljöerna visade sig vara ett attraktivt alternativ.

Äldre fäbodstugor byggdes om och anpassades till fritidsboende och nya sommarhus uppfördes på fäbodarnas vallar. De nya husen byggdes ofta av flyttade timmerstommar eller som nya timmerhus och fick en utformning som anknöt till den äldre bebyggelsen; med blyspröjsfönster, kronskorstenar och andra detaljer i dalaromantisk stil.

En ny årsring i landskapet
De dalaromantiska fritidshusen är i dag en del av fäbodarnas berättelse och många smälter väl in i den äldre miljön tack vare sin småskaliga form och sitt val av material. På vissa fäbodar finns dock även sommarhus med en mer avvikande utformning som panelfasader, större volymer eller detaljer i material och färger som sticker ut i förhållande till den historiska bebyggelsen.

Sammantaget är fäbodarna i Mora kommun i dag både kulturhistoriska miljöer och levande platser bebodda på somrarna, omhändertagna av sina ägare och uppskattade av besökare. Den blandning av gammalt och nytt som finns på många fäbodar är i sig ett tidsdokument över hur synen på friluftsliv, kulturarv och semester förändrats under det senaste seklet.