Den högindustriella moderna epoken (1930–1975)

I Mora hade Stranden fått en särställning som tätort redan kring sekelskiftet år 1900. Trots detta skedde en betydande utveckling även i byarna fram tills 1900-talets mitt. Många av socknens industrier hade uppkommit i byarna och blev kvar där som stora arbetsgivare. Till följd av detta skapades förutsättningar för ett liv med både lönearbete och småskaligt jord- och skogsbruk för de som bodde kvar på sina gårdar. Under samma period växte en ganska omfattande service fram i flera byar, med exempelvis livsmedelsbutiker i affärs- och bostadshus, bensinmackar och bagerier.

Efter jordbrukets mekanisering på 1950- och 1960-talen minskade antalet småbruk i Mora drastiskt, vilket påtagligt ändrade byarnas karaktär i riktning mot renodlade bostadsområden. Den service som tidigare hade funnits i byarna kom samtidigt att centraliseras mot Stranden. Tätorten började växa ut på jordbruksmarkerna till de närmast belägna byarna Noret, Färnäs, Öna, Kråkberg, Morkarlby och Utmeland. Utvecklingen möjliggjordes bland annat genom en ny generalplan för området från 1948–1950 som utarbetades av Allmänna ingenjörsbyrån.

Från och med 1930 fortsatte utbyggnaden av småhus utan jordbruk i allt snabbare takt. Samtidigt som funktionalismen började få grogrund i Sverige lanserade Per Albin Hansson den socialdemokratiska visionen om folkhemmet, som innefattade rejäla bostadspolitiska dimensioner.

Kring år 1930 ansågs de svenska bostadsförhållandena vara bland de sämsta i hela Europa. Många bodde trångt och ohygieniskt, utan rinnande vatten, badrum eller elektricitet. Frågan om den goda bostaden präglade den offentliga debatten alltigenom hela 1930-talet, med inslag som makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan och radioreportageserien "Lort-Sverige". Genom bättre bostäder med rinnande vatten, elektrisk belysning, rationella arbetskök, badrum, sovrum för vila och vardagsrum för samvaro skulle ett mer hållbart samhälle skapas, allt i hygienismens anda.

När socialdemokraterna kom i regeringsställning 1932, under pågående ekonomisk depression, upprättades statliga lån och bidrag till bostadsbyggande. Syftet var att minska bostadsbristen, samtidigt som den inhemska industrin och arbetslösheten kunde avlastas. Lånen nyttjades båda av privata och allmännyttiga bolag, samtidigt som den redan befintliga egnahemsrörelsen expanderade med en mer standardiserad inriktning.

Trots funktionalismens intåg och den moderna epokens nya byggnadsskick uppfördes många småhus ännu på 1940-talet med traditionella metoder och efter äldre mönsterritningar. Många hus uppfördes liksom på 1910- och 1920-talet med kvadratiska eller lätt rektangulära byggnadskroppar under
sadeltak, timmer- eller resvirkesstomme, centrerad murstock och träfasader.

Vissa hus fick enstaka mer tidstypiskt funktionalistiska detaljer så som fönster mot hörn, medan andra höll fast vid en mer klassicerande tappning med exempelvis lunettfönster och farstukvistar på kolonner. Genom att bygga med lösvirke kunde byggprocessen göras billigare, särskilt om det gick att ta virke från egen skog.

De småhus som uppfördes i Morabyarna under perioden fram tills andra världskrigets slut placerades ofta sporadiskt i anslutning till de äldre byklungorna, efter bygator och i linje med den rådande topografin. Vid sidan av de ovan beskrivna, mer lågmälda husen finns en förhållandevis stor mängd renodlat funktionalistiska villor i byarna från denna tid. De funktionalistiska småhusen i Mora har ofta ljusa putsfasader, ospröjsade två- eller treluftsfönster, flacka sadeltak eller valmade tak, stilrena balkonger och ibland även rundade burspråk.

Under efterkrigstiden och 1950-talet befästes de bostadspolitiska idealen om en sundare och mer rationell bostad. År 1948 utkom Kungl. Bostadsstyrelsen med kompletta ritningssatser, arbetsbeskrivningar och material­specifikationer för småhusbyggande, och 1954 kom normsamlingen God bostad: en samling med minimikrav på bostädernas utformning och konstruktion. Byggnader som inte levde upp till kraven fick inte tillgång till statliga bostadslån.

Typritningar fick ganska snabbt genomslag både hos privatpersoner, mindre byggnadsfirmor och husfabriker. Husen var rationellt utformade och bidrog till att man kunde erhålla ganska rymliga villor till förhållandevis låg kostnad. Lånefrågan torde också ha varit avgörande. Med 1950-talet kom även en ökad standardisering och mekanisering av byggprocessen beträffande småhus.

Regelverksstommen, som var lätt och resurssnål, vidareutvecklades samtidigt som olika skivmaterial som blev populära både interiört och exteriört. Vissa hus byggdes även fortsatt med träfasader, medan andra lät uppföras med puts eller tegelfasad. Utvecklingen av nya material och tekniker i komplicerade byggsystem fordrade nya arbetssätt och beräkningsmodeller.

Efter hand blev småhustillverkningen mer industrimässig och i allt högre grad förlagd till fabriker för monteringsfärdiga hus. I Dalarna fanns sådana fabriker bland annat i Linghed, Insjön och Mockfjärd. Under 1960-talet rationaliserades småhusproduktionen ytterligare: produktionstakten på husfabrikerna ökade och man utvecklade avancerade system för förtillverkning som kunde korta ned monteringstiderna i fält.

Med efterkrigstiden, och särskilt efter jordbrukets mekanisering på 1950- och 1960-talen, började en utbyggnad med samlade småhusområden på jordbruksmark i byarna närmast Stranden. Dessa områden var oftast utlagda med en mer ordnad tomtstruktur och efter nyetablerade vägnät. Många av småhusen från efterkrigstiden uppfördes i ett våningsplan med källare, samt med tegelstomme eller tegelfasad, flacka sadeltak med betongtegelpannor samt ospröjsade tvåluftsfönster eller perspektivfönster.