Industrisamhället förändrar (1870-1930)
Under 1800-talets sista decennier skedde en omvälvande förändring av Sverige, som även kom att lämna bestående avtryck i Dalarna och Mora.
Innan 1870 var de flesta av Moras invånare jordbrukare med bisysslor. Efter 1870 introducerades nya förutsättningar som med tiden ledde till en förskjutning från bondesamhället mot industrisamhället.
Industrisamhällets utveckling innebar i Morabygden bland annat tillkomst av järnväg, ekonomisk värdeökning och privatisering av skogarna, förändringar av jordbruket exempelvis i form av storskiftet och införande av nya tekniker. Nya sociala grupper växte fram genom folkrörelser och tätortsbildning ledde till nya arbeten och sysselsättningar. I vissa byar etablerades industrier utifrån äldre bisysslor och flera av dessa finns kvar än i dag.
Över tid och särskilt under 1900-talet kom en allt högre andel av befolkningen att ha lönearbete som sin huvudsakliga sysselsättning och jordbruket kom att bli en bisyssla i den mån det fanns kvar. Gränsen mellan bondesamhälle och industrisamhälle är inte alltid glasklar. Vissa uttryck som brukar framställas som typiska för bondesamhället upprätthölls på sina håll långt in på 1900-talet i Morabygden. Samtidigt fanns det också redan under 1700-talet en slags förindustriell tillverkning av exempelvis klockor, samt Siljansfors järnbruk och Johannisholms glasbruk.
Från och med det sena 1800-talet började byggnadskicket på bondgårdarna i Mora att förändras. Efterhand övergavs timmerhuskulturens månghussystem till förmån för nya gårds- och byggnadsformer.
I början av 1860-talet förklarades bostäderna i Övre Dalarna som »i allmänhet trånga och anspråkslösa […]«. Redan under 1860-talets senare hälft började dock vissa nya hus att rödmålas och förses med pärttak. Samtidigt började även rummen göras högre, större och ljusare och i vissa socknar försågs hemmen med nya slags inredningar.
Det sena 1800-talets förändrade bostadsformer möjliggjordes genom tillgång till nya material och tekniker. Pärtens genombrott under 1870-talet var helt beroende av industrimässigt framställd klippspik. En annan avsevärd förändring var sågverkens industrialisering, med ökad tillgång till trävaror i form av exempelvis fasspontpaneler och profilhyvlade listverk. Sågtimret ökade samtidigt i värde, varför det ansågs mer ekonomiskt att bygga mer virkessnåla stolpverks-, resvirkes- och regelstommar som kläddes med panel.
.webp)
Bostadshuset på Kingsgården i Bergkarlås, Mora socken. Byggnaden är mycket välbevarad med karaktär från tiden kring sekelskiftet år 1900. Fasaderna är utförda med fasspontpanel i fält som delas av profilerade listverk. Byggnaden har även skivtäckt plåttak. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Dynamitens allmänna spridning under 1870-talet möjliggjorde nya typer av grundmurar av huggna granitblock, vilket förut hade varit alltför arbetsamma att framställa.
Med järnvägens ankomst till Mora 1892 kom ytterligare möjligheter till
import av industrimässigt framställda byggvaror så som tapeter, kakelugnar,
större fönsterglas, nya färgpigment och efterhand även takpannor av lertegel.
Under 1880-talets första hälft började man, särskilt i nedansiljan, övergå från de äldre stugtyperna eller spartanskt inredda kombinerade fä- och bostadshus till så kallade korsplanshus. Korsplanshusen kännetecknas av sin planlösning med fyra rum som avdelas av väggar i korsform kring en central murstock. Husen byggdes oftast med kök, kammare, sal samt med sovrum på övervåningen. Det finns två varianter av korsplanshus som är olika vanliga i olika delar av Dalarna. En av typerna är närmast kvadratisk och har ingång i ett av hörnen. Den andra varianten är mer rektangulär och präglas av en strängare symmetri med ingång mitt på framsidan.
Korsplanshus
Även i Morabyarna byggdes flera korsplanhus, sida vid sida med uppdaterade varianter av mer klassiska bostadsformer där i synnerhet sidokammarstugor med frambyggd kallfarstu samt vinkelformiga hus blev vanligt förekommande.
Den faluröda färgens intåg i byarna sammanhör också med industrisamhället: det var dock först långt in på 1900-talet som färgen fick sin nuvarande stora utbredning.
De mest utsatta av timmerhuskulturens olika byggnader var fjåsen eller fähusen. Djurhållningen skapade ett mycket fuktigt klimat som ofta fick timret att ruttna och urlakas inifrån. Husen hade därför en begränsad livslängd och behövde bytas ut med förhållandevis korta intervaller. Troligtvis var det för att komma till bukt med detta som vissa fähus under 1880-talet, (men tekniken förekom ännu tidigare) började att uppföras med stenmaterial istället för timmer; så kallad gjuthusteknik.
.jpg)
Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Tekniken hade introducerats i Dalarna redan under 1700-talet med inspiration från Tyskland men tekniken har förekommit sedan romersk tid. Tekniken innebar att slagg eller annan sten krossades till flis som blandades med kalkbruk och packades i en träform som hölls samman av in- och utvändiga stolpar. Efter gjutningen putsades väggarna med kalkbruk. Gjutmetoden kom att nyttjas flitigt av vandrande arbetslag från bland annat Leksand, där man blev specialister på att bygga sådana byggnader. I flera av Morabyarna tycks tekniken ha fått fäste i månghussystemets slutskede, och många gjuthusfjås har samma form, funktion och placering som de traditionella timrade fähusen.
Från och med det sena 1800-talet började timmerhuskulturens månghussystem att avvecklas. I stället för att bygga specifika timmerhus för varje funktion började man att samla alla jordbrukets funktioner i en enda större byggnadskropp, oftast vinkelställd eller rektangulär. Utgångspunkten var en mer funktionell planering som skulle underlätta i den arbetsintensiva djurhållningen. Rationell inredning med bekväma lösningar för utfodring och utgödsling blev mer viktigt, och man villle också få in ljus och luft till miljöer som historiskt uppfattats som mörka, smutsiga och instängda.
I Mora förekommer även ladugårdsanläggningar som delvis konstruerades genom återbruk av gårdens äldre timmerbyggnadsbestånd. Då kunde fähus med tillhörande höskulle nybyggas med stenmaterial och stolpverk medan äldre trösklador, stall och bodar inkorporerades i samma anläggning under gemensamma takfall. Därmed kan vissa ladugårdar med sekelskifteskaraktär innefatta betydligt äldre byggnadsdelar.
Ett annat tydligt kännetecken för de byggnader som uppfördes i Mora under
industrisamhällets första skede är detaljer i så kallad snickarglädjestil. Snickarglädjen, som också har kallats för Schweizerstil eller landsbygdsgotik, spreds bland annat via lantbruksarkitekten Charles Emil Löfvenskiölds mycket populära typritningar för jordbruksbyggnader och bostadshus.
I Mora tycks stilen ha fått störst genomslag genom detaljer på bostadshus och nya ekonomibyggnader. De vanligast förekommande uttrycken för stilen var olika varianter av utsirade fönster- och dörrfoder, farstukvistar och glasverandor med figursågade detaljer samt takutsprång med konturerade sparrar.
.webp)
Snickarglädjestil på före detta Målerins stora bostadshus i Färnäs. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum