Vilda djur i boendemiljö

Publicerad: 3 juli 2023 Uppdaterad: 11 juli 2023

Vissa vilda djurarter har anpassat sig till ett liv tätt inpå våra egna boendemiljöer. Ofta uppfattas dessa djur som störande eller rent av som skadedjur. Då kan det vara bra att veta vad du kan och får göra för att minska deras påverkan så långt det går.

Via nedanstående länkar finner du mer information om olika djur som ibland upplevs som störande när de kommer för nära människors boendemiljöer. Där kan du läsa om de olika arternas ekologi, vilka skador och störningar som kan förekomma samt vilka förebyggande åtgärder som kan genomföras för att minska problemen.

Fladdermöss är den näst artrikaste däggdjursgruppen på jorden med fler än 1 000 arter varav 18 är kända i Sverige.

Artbeskrivning och ekologi

Fladdermössen är till största delen insektsätare och jagar efter solnedgången med ekolod. För att navigera genom luften använder de även känsel. På vingarna finns särskilda känselreceptorer med små hårstrån som registrerar bl.a. luftmotstånd och överför informationen till hjärnan. Det gör att den är extremt skicklig på att korrigera kursen och undvika kollisioner.

Fladdermössen bygger vanligtvis inga bon utan utnyttjar redan befintliga håligheter. Förutom tak över huvudet, värme och plats att föda sina ungar är det till största delen tillgång till insekter som styr fladdermusens val av boplats. De kan alltså lika gärna bosätta sig i en modern villa som ett gammalt lantställe. Faktum är att en swimmingpool är utmärkt för fladdermöss att dricka ur.

Skador och olägenheter

Fladdermöss gör sällan någon direkt skada men kan vid stora antal skräpa ner med sin avföring. Spillningen kan även föra med sig dålig lukt om den inte torkar. När ungarna föds har de en del ljud för sig och har man en yngelkoloni i huset kan det bli lite oväsen under perioden juli – augusti. Är fladdermuskolonin i huset riktigt stor kan man få problem med vägglöss. Då är det bäst att kontakta ett saneringsföretag eller Naturvårdsverket.

Alla däggdjur och därmed även fladdermöss kan bära på rabies men i Sverige har det inte påträffats något fall sedan 1700-talet. Använd för säkerhets skull handskar om du ska hantera en fladdermus.

Förebyggande åtgärder

Innan du vidtar några åtgärder tänk på att fladdermöss i din omgivning bidrar till färre myggor. Spillningen är mycket kväverik och därför utmärkt som gödsel! Att spillning börjar lukta beror oftast på att ventilationen i huset är otillräcklig. Om ventilationen förbättras torkar avföringen och luktar då inte. Ett extra innertak som hindrar spillningen att nå golvet kan sättas upp.

Ett bra sätt att undvika att de bosätter sig i ditt hus är att sätta upp fladdermusholkar. Flera bör sättas upp i samma område. För att fladdermössen ska få fäste att hänga ska den vara byggd i grovt eller ohyvlat virke. Holken placeras ett par, tre meter över mark utan växtlighet strax utanför utflygningshålet och gärna i söderläge.

Jaktbestämmelser

Enligt jaktlagen (§ 3) är alla fladdermöss fredade vilket innebär att de inte får avlivas eller fångas.

Miljöer som är viktiga för fladdermössen (födoområden, övervintrings- och yngelplatser) är skyddade genom ”Överenskommelsen om skydd av fladdermuspopulationer i Europa”. Särskilt tillstånd från Länsstyrelsen krävs för att fånga in eller flytta fladdermöss vid t.ex. husrenovering.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa.
Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Fladdermöss orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Bostäder och lokaler för allmänna ändamål ska hållas fria från ohyra och andra skadedjur. När det gäller skadedjur i övrigt (utomhus) ska åtgärder endast vidtas om det finns hälsorisker (t.ex. smittspridning) som inte är av ringa natur. Det är ägaren eller nyttjanderättshavaren som har ansvaret för det. Miljö- och byggnadsnämnden kan ålägga den ansvarige att vidta åtgärder om det behövs. Bara om det är ”av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet” ska kommunen sörja för att åtgärder vidtas. Det gäller alltså om det finns risk för sjukdom eller epidemier som inte kan knytas till särskilda fastigheter eller lokaler.

Gråsparv och pilfink har genom åren utvecklats till att bli de mest kulturbundna fåglarna i landet. De är idag så vanliga i städerna att en majoritet av de svenska bestånden antagligen finns här. Trots att det är två skyddsvärda arter upplever människan dem allt mer som en olägenhet.

Artbeskrivning och ekologi

När gråsparven (Passer domesticus) etablerat sig inom ett område stannar den vanligtvis där under resten av livet. De slår sig ner under tegelpannor, i ventiler, i övergivna svalbon och ibland även i buskage och häckar. Gråsparven uppträder flockvis i människans närhet i städer och andra samhällen i större delen av landet. Både gråsparven och pilfinken bildar livslånga äktenskap. Kosten består av frön, frukter och insekter.

Gråsparven har gått tillbaka kraftigt de senaste åren, men den finns inte på några rödlistor, det vill säga den är inte klassad som utrotningshotad i Sverige. Ett skäl till tillbakagången kan vara att gråsparvarna tycktes trivas intill hästar och man såg förr ofta gråsparvar picka mat i hästarnas spår. När hästarna blev mer och mer ovanliga så försvann också gråsparven. Det är idag vanligare med pilfink än gråsparv.

Pilfinken (Passer montanus) är något mindre än gråsparven. Den finns i trädgårdar, parker, bebyggelse, huvudsakligen i södra, men även i mellersta Sverige. Pilfinken äter insekter och ogräsfrön och är inte lika bunden till människan som gråsparven. Den häckar ofta i ihåliga träd i parker och alléer, under tegelpannor och i bland även i fågelholkar. Äldre pilfinkar är
utpräglade stannfåglar och stannar kvar på häckningsplatserna året om. Ungfåglarna är däremot betydligt rörligare, men brukar inte heller de sprida sig mer än några mil.

Pilfinken har jämfört med gråsparven en betydligt sydligare tyngdpunkt i sin förekomst i landet. Den är mindre bunden till tätbebyggelse än gråsparven och är mer av en trädgårdsfågel.

Skador och olägenheter

Pilfinkar och gråsparvar orsakar problem genom nedsmutsning på framförallt uteserveringar. Det händer även att de tar sig in på restauranger och caféer.

Förebyggande åtgärder

Kom ihåg att problemen med fåglar ofta beror på att vi, utan att tänka på det, erbjuder dem finfina matställen och bra platser för skydd och för bobyggnad. För att undvika problem med pilfinkar och gråsparvar bör du därför tänka på att aldrig lämna matavfall så att det kan dra till sig fåglarna. Stäng noga till soprummet och mata inte fåglarna på torg, uteserveringar eller i parker.

Alternativ till skyddsjakt

Det finns flera sätt att skrämma bort fåglarna från en viss plats. Attrapper av rovfåglar kan användas liksom lika föremål som ger ifrån sig ljud eller ljus. Alla fågelskrämmor fungerar inte alltid. Testa dig fram!

Jaktbestämmelser

Gråsparven och pilfinken är fredade och får inte jagas. Den finns dock upptagen i 23 § jaktlagen i den s.k. skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att gråsparvar och pilfinkar som kommer in på en gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet samt de som orsakar olägenheter i ladugårdar, livsmedelslager eller motsvarande anläggningar får jagas under hela året. För att få jaga inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd av polisen.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Gråsparvar och pilfinkar orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Bostäder och lokaler för allmänna ändamål ska hållas fria från ohyra och andra skadedjur. När det gäller skadedjur i övrigt (utomhus) ska åtgärder endast vidtas om det finns hälsorisker (t.ex. smittspridning) som inte är av ringa natur. Det är ägaren eller nyttjanderättshavaren som har ansvaret för det. Miljö- och byggnadsnämnden kan ålägga den ansvarige att vidta åtgärder om det behövs. Det är bara om det är ”av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet” som kommunen ska sörja för att det vidtas åtgärder. Det gäller alltså om det finns risk för sjukdom eller epidemier som inte kan knytas till särskilda fastigheter eller lokaler.

Det är fastighetsägaren eller den som ställt ut soporna som har ansvar för att de inte sprids ut. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till. Om du bor i hyreshus och anser att pilfinkar och gråsparvar ger upphov till olägenhet runt din bostad ska du i första hand kontakta fastighetsägaren som har ansvar för att sanering blir utförd. Fastighetsägaren får i sin tur kontakta ett skadedjursbolag som hjälper till med den saneringen.

Grävlingens (Meles meles) utbredning i Sverige sträcker sig från söder (förutom på Gotland) till mellersta Norrland. Grävlingsstammen har under de senaste årtiondena ökat i både antal och utbredning men den är vanligast i landets sydligaste fjärdedel.

Artbeskrivning och ekologi

Eftersom grävlingen är långsamma djur är de inga effektiva jägare. På våren är grävlingens favoritföda daggmaskar och den håller då mest till i rika biotoper som lövskog och övergivna jordbruksmarker. Senare på sommaren och på hösten äter den en hel del säd och bär och spenderar då även tid i skogar och på hyggen. Dieten består också av insekter, as och avfall. Honan blir könsmogen vid två års ålder och föder i januari – mars 2-3 ungar som kommer fram ur grytet två månader senare. Grävlingens effektiva grävande resulterar i stora gryt, med flera ingångar, som kan vara påbyggda sedan flera sekel.

Skador och olägenheter

Grävlingen kan orsaka skador på hus genom att den gräver gryt under dem. Den kan göra skada på havrefält genom att gå runt och bryta ner strån för att komma åt sädeskornen. I trädgårdar kan det hända att grävlingen skapar latriner vilket inte uppskattas av tomtägaren.

Grävlingen är också inblandad i många trafikolyckor.

Alternativ till skyddsjakt

Genom ultraljud, resonansljud eller skrämselanordningar kan man skrämma bort grävlingar som gräver under byggnader. Det finns olika varianter att tillgå på marknaden. Grävlingarna förknippar obehaget med platsen och ger sig av för att hitta en lugnare plats att gräva sitt gryt.

Jaktbestämmelser

Jakttiden på grävling är 1 augusti – 15 februari i hela landet. Även fällfångst av grävling är jakt. Om grävling kommer in på gård eller i en trädgård och där orsakar skada eller annan olägenhet får den skjutas eller infångas hela året (s.k. skyddsjakt).

Ansvarsfrågor

Grävlingar är inte klassade som skadedjur eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot grävling vidtas.

I Sverige finns det sju hackspettsarter och av dem är det i princip bara två som brukar förorsaka skador på hus och byggnader.

Artbeskrivning ekologi

Större hackspett (Dendrocopos major) är en av de vanligaste hackspettsarterna i Sverige. Längst i norr är den sällsynt annars lever den i löv- och blandskogar (ibland även barrskog) från Skåne till Lappland. Den hackar sitt eget bo eller lever i holk. Den större hackspetten äter
insekter som skalbaggar, myror och bladlöss. Födan består även av bär som blåbär och lingon och den uppsöker gärna fågelbord under vintern.

Spillkråka (Dryocopus martius) är den största av Europas hackspettar och den som orsakar störst skada. Den förekommer allmänt till sparsamt i hela Sverige. Den lever i äldre barr- eller lövskog. Arten är en stannfågel men vissa år förekommer flyttningar. Spillkråkan mejslar ut stora bohål i träd på våren. Födan består av vedlevande insekter, myror, spindlar m.m.

Skador och olägenheter

De skador som hackspettar orsakar på trähus är inte det trummande som fåglarna gör för att markera sitt revir. Istället utgörs det av ett oregelbundet hackande då hackspetten antingen söker föda eller tar upp bohål. Det är då de arbetar med kraft och orsakar skador. Oftast sker angreppen på husfasader och på husgavlar strax under taket.

Varför hackspettarna ger sig på hus är inte klarlagt. Ibland kan det vara så att träfasaden är gammal och innehåller skadeinsekter som hackspetten hör och letar upp. Ibland kanske den hör andra ljud som gör att den tror att det finns vedinsekter där, t.ex. ett getinbo på vinden, tickandet från en klocka eller knäppandet och surrandet från elanordningar i väggen (elmätare, ledningar, transformatorer, reläer).

Även en helt ny träpanel kan angripas utan att någon förklaring. I de fallen är det troligt att hackspetten sökt ett övernattningshål eller alternativt bohål och av någon anledning funnit huset attraktivt. Flera fall finns beskrivna där äldre hus med gammal träfasad med hackspettshål har bytts till ny fasad och sedan har hackspetten tagit upp nya hål på samma ställen.

Förebyggande åtgärder

Starholkar eller pärluggleholkar kan sättas upp i husets närhet. Förhoppningsvis fungerar de som alternativa övernattningshål så att den slipper hacka sig genom fasaden. Genom att sätta upp en eller flera hackspettsatrapper på det utsatta huset kan man ofta få bukt med problemet.

När hackspetten upptäcker att reviret redan är ockuperat drar den sig undan. Attrapper kan man själv göra i trä eller plåt (rita ut siluetten av en hackspett i naturlig storlek och såga eller klipp ut den) och måla den i de färger som den angripande hackspetten har. Attrappen sätts lämpligen högt på husknuten så att den kan ses från två av väggsidorna.

Erfarenheter visar att hackspettsatrapper oftast fungerar bättre än t.ex. rovfågelsattrapper och vimplar.

Olika typer av rovfågelsattrapper kan prövas för att skrämma bort hackspettarna från fasaden. En höksiluett kan sågas ut i trä eller plåt. Siluetten måste vara karaktäristisk med
lång smal stjärt, kort huvud och breda vingar. Färgen bör vara mörkgrå eller mörkbrun och målas strimmig på undersidan. Attrappen bör hängas upp så att färgerna kontrasterar mot bakgrunden. Det bästa är att hänga upp attrappen ovanför skadestället, t.ex. från ett spö så att den avtecknar sig mot himlen. En ugglesiluett kan tillverkas på samma sätt. Den bör föreställa en uggla med stort huvud och stora ögon. Ögonen är viktiga och bör målas gula eller orangeröda. Attrappen spikas lämpligen upp under takskägget.

Vimplar, ballonger, plastpåsar m.m. har prövats att hänga upp i snören vid skadestället och många gånger visat sig fungera bra. Kombinationen av något som rör sig i vinden och samtidigt ger ifrån sig ljud är bra.

Jaktbestämmelser

Hackspetten är fredad och får inte jagas. Jakt för att motverka skada är inte heller tillåten

Ansvarsfrågor

Hackspettar är inte klassade som skadedjur eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder.

Kajorna (Corvus monedula) är väl spridda, men inte helt vanliga som
häckfåglar i tätorten. De kajor som häckar i staden har sina bon i skorstenar, kyrktorn, ventilationstrummor med mera. Vanligen häckar de utanför staden och kommer till tätorten vintertid eller flyttar söderut.

Artbeskrivning och ekologi

Staden är en attraktiv plats för kajorna med sitt rika utbud på föda (matrester och sopor), varmare klimat och färre fiender (rovfåglar). Kajor övernattar tillsammans i stora kolonier i större träd eller på hustak.

Om man skjuter bort kajor i staden kommer andra fåglar från omgivande landsbygd snabbt att fylla upp platsen. Det finns en stam av övervintrande kajor i de södra delarna av Sverige, även om de flesta flyttar under hösten för att återkomma i slutet av februari. Det innebär att en stor del av kajstammen vintertid består av övervintrande exemplar som kommer ifrån norra Sverige. Skjuter man en kaja vet man aldrig om det är en lokal fågel eller en som häckar på annan ort och bara är här tillfälligt. Idag vet vi inte hur många kajor som håller till i Dalarna.

Skador och olägenheter

Problemen som kajor orsakar är nedsmutsning, utspridning av sopor, deras läten och att synintrycket av flockarna för vissa människor är obehagligt och skrämmande

Förebyggande åtgärder

I de flesta fall är det vårt eget fel att det blir problem. Matrester från utställda soppåsar,
överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning innebär goda möjligheterna för en tät kajstam i staden. Att idka skyddsjakt på fåglarna är inte en långsiktigt hållbar lösning utan innebär att man bekämpar symptomen på ett sanitärt problem men inte tar tag i ursprungsproblemet. Man kan få ned populationen av häckande kajor genom att störa fåglarna precis innan de går till häckning, t.ex. genom att täcka för skorstenar, nischer och andra lämpliga häckningsplatser.

Alternativ till skyddsjakt

De finns olika sätt att få kajor att flytta sig från en viss plats. Uvbulvaner av plast prövas ofta att sättas upp på hus, i hamnområden och på fritidsbåtar. Effekten varierar, ibland fungerar det bra men oftast så vänjer sig fåglarna vid det. Ögonattrapper kan också vara en bra metod, speciellt att hänga upp i sin trädgård. Har man bilar man vill skydda så kan det provas. En duvhöksattrapp kan tillverkas och sättas upp i trädgården. Man skär ut en siluett av fågeln
i naturlig storlek. Siluetten målas och en balansvikt sätts på mitten så att siluetten håller sig på rätt köl i blåsten. Attrappen hängs sedan upp i trädgården på en lina.

För problem med kajor som flyger in på verandor, balkonger m.m. kan man prova att hänga upp blå plastband eller linor vid platsen där de kan flyga in. En del experter menar att fåglar skyr blå färg. I England har man provat att hissa upp heliumballonger med rovfågelsmotiv över soptippar och andra områden där större samlingar av fåglar finns.

Det enda säkra sättet att bli av med störande nattkvistfåglar är att såga ned eller beskära träden som de brukar sitta i. Träden kan ersättas med buskar, för eftersom kajorna inte övernattar nära marken

Jaktbestämmelser

Kajor får jagas från 1 juli – 15 april. Kajan finns upptagen i 23 § jaktlagen i den s.k. skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att kajor som kommer in på gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet får jagas under hela året. Kajor får också jagas i tätorter hela året om de orsakar kraftig nedsmutsning genom träck. För att få jaga inom tätbebyggt område krävs dock särskilt tillstånd av polisen. Om kajor orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas trots bestämmelserna om fredning.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Kajor orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Ansvar för att sopor inte sprids ut vilar på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan tillslutas.

Kanadagåsen (Branta canadensis) är Sveriges största gås. Den skandinaviska populationen är, i motsats till den engelska, flyttande med en huvudsaklig sydvästlig sträckriktning.

Artbeskrivning och ekologi

Södra Sverige, Danmark och norra Tyskland är vinterkvarter för de flesta svenska och
finska kanadagässen. De häckar i sjöar, dammar, floder och kustnära områden. Om populationstätheten är hög kan häckning förekomma i löst sammanhållna kolonier. Boet ligger i allmänhet på små öar och kanadagåsen lägger två till tio ägg. Vid två års ålder är de fortplantningsdugliga, men vanligen häckar de först vid en ålder av tre till fem år. Under icke häckningsperiod, och särskilt under vintern, är kanadagåsen starkt flocklevande.

Under höst och vinter hittar kanadagåsen sin föda på jordbruksmark och odlade vallar. Övernattningen sker på öppet vatten eller, under kalla vintrar, på isen på större sjöar eller i kustbandet. Övernattningsplatsen kan ligga långt från födosöksområdet. Lokalt häckar gässen i stadsparker och betar då på gräsmattor.

På 1930-talet skedde de första utplanteringarna av kanadagås i Sverige och sedan dess har den ökat kraftigt i antal. Inga exakta siffror över antal häckande par finns men enligt Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) rör det sig om 10 000 – 20 000 par. Kanadagåsen äter undervattensväxter, gräs, örter och spillsäd.

Skador och olägenheter

Från olika håll rapporteras om ökande skador på gröda. Det förekommer också problem i parker och vid sjöar där gässen förorenar genom sin spillning.

Förebyggande åtgärder

Undvik höstplöjning eller ställ i ordning inmatningsplatser både vår och höst.

Stubbåkrarnas attraktionskraft är av stor betydelse under hösten men även under våren. Genom att vänta tills våren med att plöja kan fåglarna styras undan från känsliga grödor.

Alternativ till skyddsjakt

Det finns flera sätt att skrämma bort fåglarna från en viss plats. Attrapper av rovfåglar kan användas liksom olika föremål som ger ifrån sig ljud eller ljus. Alla fågelskrämmor fungerar inte alltid. Testa dig fram!

Jaktbestämmelser

Om det behövs för att förebygga skada, får kanadagås som uppträder vid fält med oskördad gröda eller som orsakar olägenheter, jagas hela året.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Kanadagäss orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Det är ägaren eller nyttjanderättshavaren som har ansvaret för det. Miljö- och byggnadsnämnden kan ålägga den ansvarige att vidta åtgärder om det behövs. Bara om det är ”av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet” ska kommunen sörja för att åtgärder vidtas. Det gäller alltså om det finns risk för sjukdom eller epidemier som inte kan knytas till särskilda fastigheter eller lokaler.

Vilda katter tillhör inte den naturliga faunan i Sverige och de katter som förekommer vilt i naturen är förvildade tamkatter. Det är vanligast med förvildade tamkatter i städerna. Uppskattningsvis finns det i Sverige cirka 100 000 katter som saknar hem.

Artbeskrivning och ekologi

Katter blir könsmogna före ettårsåldern och en katthona kan föda mellan en och sju ungar i varje kull och kan få två kullar per år. Katter är jägare och lever på växtätande djur. Under vintern i Sverige klarar sig därför inte katterna utan behöver mat från människan för att överleva. När det blir kallt försöker de finna skydd och stryker då oftare omkring i närheten av bostäder och industrier. Förvildade tamkatter lever ofta i kolonier

Skador och olägenheter

Miljö- och byggnadsförvaltningen får under vår- och sommartid ofta in klagomål på katter som springer och uträttar sina behov i trädgårdar och sandlådor, krafsar i rabatter och smutsar ner nytvättade bilar. Det förekommer även anmälningar om förvildade katter som är magra och i dåligt skick som ibland attackerar tamkatter och sprider loppor till dem. Det förekommer ofta inavel bland de förvildade tamkatterna. Många gånger har dessutom djuren det inte bra och behöver tas om hand.

Förebyggande åtgärder

Problemet med förvildade tamkatter är människan orsak till. För att få en långsiktigt hållbar lösning krävs att man åtgärdar källan till problemet. Många så kallade sommarkatter överges när hösten kommer och blir, om de överlever, så småningom förvildade. Djur som av en eller annan orsak inte kan vara kvar i hemmet ska alltid omplaceras eller avlivas.

Om katten inte används till avel ska den kastreras/steriliseras alternativt ges p-piller när den blir könsmogen för att samhället inte ska förses med fler oönskade katter. Katter bör inte springa omkring utan uppsikt i tätbebyggt område. Om din katt springer bort kan det vara bra att den är öron- eller chipmärkt. Det görs lätt hos en veterinär. Se dessutom till att din katt alltid bär halsband med adress och telefonnummer. Redan innan du bestämmer dig för att föda upp en kull med kattungar bör du kontrollera att det finns avsättning för dem. När du sedan är på väg att skaffa nya hem åt dem är viktigt att du pratar med deras nya hussar och mattar om vilket ansvar det innebär att ha katt.

Om det finns förvildade tamkatter i ditt område så ska du inte mata dem om du inte har för avsikt att ta hand om dem på lång sikt. Matning lockar katterna att stanna i området, vilket kan leda till olägenheter. Om du börjar mata katter blir du automatiskt ansvarig för djuren enligt djurskyddslagen.

Alternativ till skyddsjakt

För att slippa katter där du bor kan du skrämma eller spruta vatten på katten så fort den kommer in på tomten. Här gäller det att vara uthållig. Sätt för nät, lägg över presenning, fiberduk eller liknande för att skydda sandlådor, planteringar och skrymslen där katten vill gå in.

I zooaffärer, trädgårdsbutiker och liknande finns dessutom olika medel som har en avskräckande effekt. Strö ut eller spraya medlet på det du vill skydda. Proceduren måste upprepas efter regn. Se även till att inga sopor eller matrester är tillgängliga för katterna.

Jaktbestämmelser

En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttsinnehavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock tillstånd att skjuta från polisen

Ansvarsfrågor

Katter är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot katter vidtas.

Om du bor i hyreshus och anser att förvildade tamkatter ger upphov till olägenhet runt din bostad ska du i första hand kontakta fastighetsägaren.

Staden är, med sitt rika utbud på föda (matresteroch sopor), varmare klimat och färre fiender (rovfåglar, mård), en attraktiv plats för kråkor och skator

Artbeskrivning och ekologi

Kråkan (Corvus corone) är en vanligt förekommande fågel som ofta ses i närheten av odlade områden, vid bebyggelse och i tätorter.

Kråkparen håller ihop under lång tid. Kråkan är en partiell flyttare, dvs. en del övervintrar i sina revir medan andra flyttar söderut till Nordsjöländerna. Fåglar från såväl norra Sverige som Finland, sträcker under oktober-november till södra Sverige eller Danmark. Det innebär att en del av kråkstammen vintertid består av övervintrande exemplar som kommer ifrån norra Sverige. Skjuter man en kråka på vintern vet man aldrig om det är en lokal fågel eller en som häckarpå annan ort och bara är här tillfälligt.

Kråkan äter en varierad kost bestående av säd, växtdelar, insekter och andra smådjur samt avfall. Det händer också att den tar ägg och småfåglar. I mycket ovanliga fall kan kråkan även ge sig på nyfödda ungar av harar, kaniner,får med flera .Boet läggs i träd i skogsbryn, hagar och parker. Det byggs av kvistar och tovor.

Skatan (Pica pica) häckar gärna i närheten av människor och bygger ett stort klot- eller kvastformat risbo i en trädkrona. Skatparet håller ihop hela livet. Skatorna är stannfåglar som stannar i sitt revir hela året. Ibland samlas skatorna i pratsamma flockar och sover vintertid flockvis.

Skatan har ryktet om sig att gilla glittriga saker och därför vara en silvertjuv. Skatan är allätare och kan anpassa sig efter det som finns att tillgå. Det blir avfall av olika slag men också fågelungar och ägg. Till och med vuxna småfåglar kan råka illa ut.

Vid undersökningar av avskjutning av kråkor inom vissa områden har det visat sig att det till och med haft motsatt effekt eftersom revirhävdande kråkor skjutits bort och öppnat upp för invandring av nya och flera kråkor i ett område.

Skador och olägenheter

Problemen som kråkor och skator orsakar är nedsmutsning på parabolantenner, takutsprång, balkonger, verandor, uteserveringar, etc. och att fåglarna ibland väsnas för mycket.

Förebyggande åtgärder

Man kan få ned populationen av häckande kråkor och skator genom att störa fåglarna precis innan de går tillhäckning,t.ex. genom att ta ned deras bon.

Alternativ till skyddsjakt

Det enda säkra sättet att bli av med störande nattkvistfåglar är att såga ned eller beskära träden som de brukar sitta i. Träden kan ersättas med buskar, eftersom kråkor och skator inte vill övernatta nära marken.

För att undvika att skator flyger in på verandor, balkonger och liknande kan man prova att hänga upp blå plastband eller linor vid platsen där de kan flyga in. En del experter menar att fåglar skyr blå färg. Positiva erfarenheter finns också där kråkor som ideligen attackerat sin egen spegelbild på glasrutor har skrämts bort av metoden. I England har man prövat att hissa
upp heliumballonger med rovfågelsmotiv över soptippar och andra områden där större samlingar av fåglar finns.

Ett annat sätt att skrämma undan kråkfåglar är att sätta upp spegelreflexpyramider. De används idag i en del hamnområden och marinor, på oljeplattformar samt på byggnader för att skrämma bort fåglar som smutsar ner.

I Nordamerika finns det utvecklat ett system med skrämselljudsalstrare som bygger på inspelningar av nyfångade fåglars skrik i fångenskap. Metoden prövas alltmer även i Sverige. Fågelskrämmorna har hittills, med gott resultat, installerats för måsfåglar, kråkfåglar samt stare och koltrast. Skrämmorna finns i många olika storlekar beroende på hur stor yta som skall täckas. Man kan också få dem inprogrammerade med olika typer av läten utifrån vilken eller vilka fågelarter/grupper man vill skrämma undan.

Jaktbestämmelser

Kråkor och skator får jagas från 1 juli – 15 april. Arterna finns upptagna i 23 § jaktlagen i den s.k. skyddsjaktsbestämmelsen.

I bilaga 4 till jaktförordningen framgår under vilka omständigheter och vilka tider kråkor och skator får skyddsjagas. Det innebär att kråkor och skator som kommer in i en anläggning och där kan orsaka skada eller annan olägenhet får jagas mellan den 1 juli till 30 juni. Kråkor och skator får också jagas av jakträttshavare på mark med jordbruksgrödor eller mark som används till yrkesmässig trädgårdsodling om kråkorna eller skatorna där orsakar skada på grödor och odling under den 1 juli till 30 juni. Viktigt att notera att i detta fall får skyddsjakt enbart ske i fall där kråkor och skator orsakar skada och inte jagas i förebyggande syfte.

Jakträttshavaren får under samma tid bedriva jakt på kråkor och skator om jakten sker på särskilt uppdrag av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. För att få jaga inom tätbebyggt område krävs dock särskilt tillstånd av polisen.

Om kråkor och skator orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas mellan den 1 juli till 30 juni trots bestämmelserna om fredning.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Kråkor och skator orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Bostäder och lokaler för allmänna ändamål ska hållas fria från ohyra och andra skadedjur. När det gäller skadedjur i övrigt (utomhus) ska åtgärder endast vidtas om det finns hälsorisker (t.ex. smittspridning) som inte är av ringa natur. Det är ägaren eller nyttjanderättshavaren som har ansvaret. Miljö- och byggnadsnämnden kan ålägga den ansvarige att vidta åtgärder om det behövs. Bara om det är ”av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet” ska kommunen sörja för att åtgärder vidtas. Det gäller alltså om det finns risk för sjukdom eller epidemier som inte kan knytas till särskilda fastigheter eller lokaler.

Ansvar för att sopor inte sprids vilar på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till.

Minken (Mustela vison) har kommit till Europa från sitt naturliga utbredningsområde i Nordamerika via pälsdjursfarmer. I Sverige har minken blivit ett av de vanligaste rovdjuren och den återfinns i alla Sveriges landskap. Så länge det finns vatten (sött eller salt) i närheten trivs minken i många olika miljöer

Artbeskrivning och ekologi

Födan är varierad och består av såväl landlevande som vattenlevande djur. Sorkar, fåglar, fiskar, kräftor och grodor är djur som står på minkens meny. Minken ger sig också på markhäckande fåglar, dess ägg och ungar samt kräftor.

Artens päls är vanligtvis mörk men det kan variera eftersom olika färgvarianter rymt/släppts ut ur fångenskap. Honan föder 3-6 ungar i början av maj som efter ett år blir könsmogna. Minkens närmaste släkting är flodiller (även kallad europeisk mink) som numera är utrotningshotad men dock aldrig förekommit i Sverige.

Skador och olägenheter

Minken är en införd art och bekämpas idag på många håll. Framför allt på grund av att den tar fåglar vilket kan leda till en kraftig nedgång i fågelbestånden. Sverige har undertecknat Biodiversitetskonventionen som bl.a. innebär att de ska förhindra införseln av, kontrollera eller utrota främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och arter.

Förebyggande åtgärder

Om man har minkuppfödning eller minkar i bur har man ett stort ansvar att se till att ingen mink kommer ut i naturen.

Jaktbestämmelser

Jakttiden för mink är året om för att förebygga skador på vilt (skyddsjakt). Det finns idag ca 30 godkända fälltyper för fångst av mink.

Ansvarsfrågor

Minkar är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder mot mink.

Fiskmåsen (Larus canus) har en vidsträckt utbredning över hela Sverige och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet.

Artbeskrivning och ekologi

I tätorterna häckar måsen ofta på hustak men även på marken. Ibland övertar de gamla kråkbon och andra gånger kan de bygga bo i en skorsten. Fiskmåsen är en flyttfågel som övervintrar i Nordsjön och andra delar av Västeuropa. Den kommer till häckningsplatsen i mars - april. Fiskmåsen äter lite av varje bl.a. insekter, maskar, kräftdjur, död fisk, bär, säd och allehanda avfall.

Städer är attraktiva platser för fiskmåsar, med sitt rika utbud på föda (matrester och sopor) och få fiender (rovfåglar). Om man skjuter bort fiskmåsar i staden kommer andra fåglar snabbt att fylla upp platserna.

Skador och olägenheter

Problemen som fiskmåsar orsakar är dels nedsmutsning vid häckningsplatserna och dels att fåglarna försvarar sina ungar genom anfall och störtdykningar mot förbipasserande personer, ibland tillsammans med avfyrning av avföring på offret.

Förebyggande åtgärder

I de flesta fall är det vårt eget fel att det blir problem. Matrester från utställda soppåsar, överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning innebär goda möjligheterna för att det blir många fiskmåsar i staden. Undvik att mata fåglar i anslutning till fastigheten. Var noggrann med avfallshanteringen, knyt igen soppåsarna och överfyll aldrig sopkärlet så att locket glipar.

Det går att få ned populationen av häckande fiskmåsar genom att störa fåglarna precis innan de går till häckning, t.ex. genom att spänna nät över begärliga häckningsplatser, ta bort pinnar och annat bomaterial eller ta ned deras bon.

Problemet med anfallande måsar är kortvarigt och något man får stå ut med under den korta tid, oftast inte mer än några dagar, de ägnar sig åt denna aktivitet. Om man undviker att gå nära ungar och håller sig nära träd och väggar klarar man sig i regel undan. I svåra fall på begränsade ytor kan man enkelt skydda sig genom att bära paraply. Att skjuta störtdykande individer innebär lidande för de hjälplösa ungarna som lämnas kvar.

Alternativ till skyddsjakt

Man kan prova att hänga upp blå plastband, linor eller reflekterande remsor vid platser där man inte vill ha fiskmås. Försök har visat att fisk- och silvertärnor övergett flytbryggor sedan blå plastband hängts upp.

I Nordamerika finns det utvecklat ett system med skrämselljudsalstrare som bygger på inspelningar av nyfångade fåglars skrik i fångenskap. Metoden prövas alltmer även i Sverige. Fågelskrämmorna har hittills, med gott resultat, installerats för måsfåglar, kråkfåglar samt stare och koltrast. Skrämmorna finns i många olika storlekar beroende på hur stor yta som ska täckas. Man kan också få dem inprogrammerade med olika typer av läten utifrån vilken eller vilka fågelarter/grupper man vill skrämma undan.

Jaktbestämmelser

Fiskmåsar får jagas från 1 augusti – 31 mars. Arten finns upptagna i 23 § jaktlagen i den s.k. skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att jakträttshavare får jaga fiskmåsar som kommer in i en anläggning för att förhindra skador på den, på mark med jordbruksgrödor och i yrkesmässig trädgårdsodling om måsarna orsakar skador på grödor eller om jakten sker på särskilt uppdrag av Miljö- och byggnadsnämnden, under hela året.

För att få jaga inom tätbebyggt område krävs dock särskilt tillstånd av Polisen. Om fiskmåsar orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas trots bestämmelserna om fredning.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Fiskmåsar orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Ansvar för att sopor inte sprids ut vilar på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan tillslutas.

När solen tittar fram kan det dyka upp ormar på vissa tomter. I Dalarna finns det tre ormarter; huggorm (Vipera berus), snok (Natrix natrix) och ev. också Hasselsnok (Coronella austriaca) dock mycket sällsynt.

Artbeskrivning och ekologi

Huggormar äter främst sorkar och grodor. Snokar lever av fiskar och grodor men kan även ta paddor vilket huggormar aldrig gör. Båda arterna är nyttiga djur som håller efter sorkar och möss. Eftersom huggormen är giftig kan det vara obehagligt att ha den på tomten om där finns småbarn och hundar men annars bör den lämnas ifred. Huggormen går aldrig till anfall och biter inte om man inte trampar nästan rätt på den. Snoken är större och snabbare än huggormen och kan ta huggormar som byte. Huggormen undviker därför områden där det finns snok. Vill man undvika huggorm på tomten ska man vårda sina snokar.

Skador och olägenheter

Huggormar är giftiga och om man trampar på dem kan man bli biten. Många människor är rädda för ormar. Ormrädsla är antagligen medfödd och sammanhänger med att våra förfäder levde i trakter där det fanns dödligt giftiga ormar. Verklig ormskräck däremot beror snarare på att man i barndomen blivit skrämd för ormar. Man bör aldrig skrämma barn för ormar utan istället berätta att det kan göra ont att bli biten och att man kan bli mycket dålig efter ett huggormsbett.

Förebyggande åtgärder

Vill man inte ha ormar på tomten gäller det att få dem att vantrivas där. Håll gräset kortklippt (det finns mycket sork i marker med högt gräs). Avlägsna rishögar och stenrösen. Se till att komposter och lövhögar inte ligger intill husen. Ha komposten i slutet kärl. Ta bort täta snår, särskilt nära huset och längs med stenmurar. Mura igen eller sätt finmaskigt nät för hål i husgrunder. Kontrollera näten för källarventiler.

Flyttning av huggorm

Man får fånga in och flytta på huggormar om de kommit in på tomten. Viktiga hjälpmedel är kraftiga handskar (t.ex. svetshandskar eller motorcykelhandskar) och en pinne med krok (böjd träpinne eller dylikt). Få in kroken mitt under ormen och lyft upp, den hänger nämligen kvar. Alternativt håll fast ormen genom att trycka en pinne över kroppen strax nedanför huvudet (inte för hårt!) och lyft upp ormen i svansen med handen i en kraftig handske. Ormen har svårt att ta sig upp och bita när den hänger upp och ner, men var vaksam. När du fångat in ormen lägg den i en hink med lock eller låda som du kan stänga ordentligt. Åk sedan iväg med ormen och släpp den i ett område där det kan finnas gott om sork för den att äta, t.ex. en skogskant eller gammal äng, för då ökar chansen att den stannar kvar där.

Huggormen har en mycket stark ”heminstinkt”, det vill säga den vill hitta hem igen. Har du flyttat en huggorm från din tomt finns det också säkert många andra ormar i omgivningen som kan flytta in i din trädgård istället. Det är därför viktigt att du genomför åtgärder så att din tomt blir mindre attraktiv för ormar.

Kom ihåg att det är förbjudet att döda, skada eller fånga (alltså även flytta) snokar!

Fridlysning

Alla ormar i Sverige är fridlysta! Det innebär att det är förbjudet att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg och ungar. En huggorm som påträffas på tomten får dock infångas och flyttas. Endast om det inte är möjligt, och då någon annan lösning inte finns, får huggormen dödas.

Ansvarsfrågor

Ormar är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot ormar vidtas.

Rådjur (Capreolus capreolus) lever ensamma eller i små grupper. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur

Artbeskrivning och ekologi

Rådjuret föder ungar en gång per år och får då ett till tre kid, i sällsynta fall fyra. Födseln sker i allmänhet mellan 25 maj och 20 juni. Rådjur vandrar i högre utsträckning än andra klövdjur och kan vistas i helt skilda områden under sommar och vinter. Rådjur blir sällan äldre än 10-12 år i Sverige.

Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete på dessa arter äter rådjuren kvistar från barroch lövträd. Under barmarksperioden äts också en hel del bärris och ljung samt mycket örter och blad från lövträd. Det är främst unga plantor som betas vilket kan försvåra nyplantering av skog.

Eftersom rådjuren vandrar i relativt hög utsträckning tjänar det inget till om ett skjuts då det snart kommer nya.

Skador och olägenheter

Rådjuren kan orsaka skador för människor på skog, i trädgårdar och i trafiken. De leder också till skador på prydnads- och nyttoväxter i villaträdgårdar och på odlingar.

Förebyggande åtgärder

Stammens storlek bestäms framför allt av födotillgången. Om det finns gott om näringsrika blad, örter och bärris att beta av kan getterna föda fler kid. Välj plantor som rådjuren inte tycker om. Bland perennerna undviker rådjuren bland annat backsippa, adonis, temynta, vallmo, malört, pion, daggkåpa, Mose brinnande buske, daglilja och lupin. Magnolia, berberis, syren, snöbär och oxbär är träd och buskar som rådjuren inte rör. Vill du ha lökväxterna ifred kan du odla liljor, balkansippor, kejsarkrona, allium samt påsk- och pingstliljor.

Dina favoritväxter kan du rädda genom att plantera lavendel bredvid dem. Även extremt taggiga och giftiga växter undviker rådjuren.

För att undvika trafikolyckor kan viltstaket behöva sättas upp på utsatta platser.

Alternativ till skyddsjakt

För att rådjur inte ska förstöra odlingar verkar det effektivaste sättet vara att stängsla in dem. Stängslet bör vara högt, minst 160 cm, men helst 180 - 200 cm. Det säkraste sättet att odla utan stängsel är att breda ut kycklingnät över odlingen. Det kan med fördel vara grönt så syns det mindre.

Om man vill slippa stängsel och nät är det förmodligen en blandning av ammoniak, vatten och blodmjöl som fungerar bäst i avskräckande syfte. Det är dessutom en ganska billig metod. Man tillreder en blandning på 1 dl ammoniak som hälls i 5 liter vatten och tillsätter blodmjöl tills det blir en trögflytande gröt. Doppa ner gröna oasisbitar i blandningen och sätt dem sedan på pinnar, i mulhöjd, som sticks ner mellan växterna. Skydda gärna oasisbitarna med en uppochnervänd kruka eller liknande eftersom regn snabbt späder ut doften. Den
avskräckande doften sitter i ganska länge men varannan vecka bör oasisbitarna doppas ner i blandningen igen.

Benmjöl och blodmjöl kan man i oblandad form strö ut runt eller på växterna. Det verkar som om benmjöl är något mer effektivt än blodmjöl (ben- och blodmjöl kan dock locka till sig andra djur. Medlen bör förnyas ofta särskilt om det regnar. Snart vänjer sig dock rådjuren vid medlen varför man bör byta metod. Mellan växterna kan man sticka ner blomsterpinnar så tätt att rådjuren inte kommer åt växterna. Blomsterpinnarna bör sticka upp åtminstone 15 cm över växterna Det finns diverse husknep för att minska trivseln för rådjuren ytterligare. Vilka som fungerar och inte är oklart. Testa att strö ut tvålflingor och cayennepeppar. Spara avklippt hår eller använd ull och häng upp i träd och buskar. Rådjur sägs också bli skrämda av reflexerna från speglar som du hänger upp i buskarna. Ett annat knep som du kan använda dig av är att spruta urin på växterna. Kissa i en burk och låt urinen stå i två veckor, sen är
den redo att användas.

Jaktbestämmelser

Jakttiden på rådjur varierar i olika delar av landet. Alla kategorier av rådjur får jagas från oktober till och med januari.

Ansvarsfrågor

Rådjur är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot rådjur vidtas. Vid fråga om jaktbart vilt får man kontakta jakträttsinnehavaren. För att skjuta inne i tätorter krävs tillstånd av polisen. För rådjur gäller begränsad jakttid.

Problem med råttor och möss finns i de flesta städer. Det finns inom familjen råttdjur 90 olika släkten, bland annat den bruna råttan, skogsmusen och husmusen.

Artbeskrivning och ekologi

De bruna råttorna bygger på våren stora, rymliga bon nere i jorden, vanligtvis i närheten av ett bra matupplag och stannar där tills den första frosten kommer. Då flyttar de in i människornas och kreaturens boningar. Råttor kan hoppa en meter högt och klättra överallt där det finns bra fotfäste. Kroppen är ungefär 27 cm lång och svansen 23 cm. De blir könsmogna vid två månaders ålder. En hona kan ha tre till sex kullar per år och sex till tio ungar i varje kull. Ett råttpar kan under ett år ge upphov till 800 - 1000 nya individer per år.

Brun råtta (Rattus norvegicus) lever av både växter och kött och den kan ibland också uppträda som rovdjur. Den trivs på de mest skilda platser men föredrar ofta lite fuktigare ställen. De lever i flock och är främst är aktiva under dygnets mörka timmar.

Husmusen (Mus musculus) är allätare men föredrar frön, främst spannmål och spannmålsprodukter. Den kan knapra på lite av varje som tvål, stearin och kitt. Husmusen är främst bunden till bebyggelse och håller vanligtvis till på vindar, under golv eller i väggar. Honan föder ungefär fem till sex kullar per år.

Skogsmöss (större skogsmus Apodemus flavicollis, mindre skogsmus Apodemus sylvaticus) lever främst utomhus, men kan under vissa tidsperioder komma in i byggnader. Födan hämtar de till övervägande del från växtriket såsom frön, nötter, skott och knoppar. En del av födan är dock animalisk till exempel daggmaskar, insektslarver och puppor. Skogsmushonor föder upp till tre kullar per säsong.

Skador och olägenheter

Råtturin och exkrementer innehåller ofta smitta som kan innebära hälsorisker för både människor och djur. Genom att råttor vid utforskandet av omgivningen gnager på material som de träffar på kan isoleringen på elkablar bli uppäten med kortslutningar och bränder som följd. De flesta människor upplever dessutom råttor och möss närvaro som obehaglig. I Dalarna är det huvudsakliga problemet möss. Råttorna uppehåller sig mestadels i avloppssystemen.

Förebyggande åtgärder

Det minsta hål en råtta kan ta sig igenom är 20 mm och en mus kan klara att ta sig igenom ett hål på 6-7 mm. Genom en rad olika åtgärder kan man emellertid minska risken för att få in gnagare i en byggnad. Källarfönster måste vara hela och ventilöppningar förses med metallnät. Det bör vara av rostfritt stål, brons eller mässing med en maskvidd på högst 5 mm och en trådtjocklek på minst 0,7 mm. Dörrar måste sluta tätt och väggar vara fria från hål och
större sprickor. Rörgenomföringar bör tätas med betong eller stålplåt och avloppsbrunnar förses med galler.

Skadedjur drar sig till miljöer där de kan hitta föda och värme. Lämna därför aldrig sopor och matavfall så att de kan locka till sig djur. Stäng noga till soprummet. Se till att din kompost för hushållsavfall är hel och stängd och släng inga matrester i komposten för trädgårdsavfall. Städa de utrymmen där de kan tänkas ta sig in så att inga naturliga gömställen och platser för att bygga bon finns.

Rovdjur som ugglor och andra rovfåglar lever till stor del på gnagare. Genom att värna om och gynna dem minskar beståndet av råttor och möss.

Alternativ till skyddsjakt

Det finns mekanisk utrustning som med hjälp av högfrekventa ljud skrämma bort gnagare.

Jaktbestämmelser

Råttor och möss får jagas och avlivas hela året. Riktigt använd är en slagfälla en både effektiv och barmhärtig bekämpningsmetod. När man förser fällan med ett lämpligt bete, t.ex. skinka, leverpastej, korv, choklad eller russin, är det viktigt att man förankrar betet ordentligt på fällans utlösningsplatta. För att bli av med möss behövs flera fällor placeras där mössen rör sig. Naturligtvis går det också att använda råttbekämpningsmedel för att lösa problem med råttor eller möss som har kommit in i en byggnad. Det är dock viktigt att man är medveten om att när råttbekämpningsmedel används så finns det alltid en viss risk att någon råtta eller mus dör på en svåråtkomlig plats. Det kan under en tid orsaka besvär med dålig lukt.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa.

Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Ansvar för att sopor inte sprids är fastighetsägaren eller den som ställt ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till. Om du bor i hyreshus och upptäcker råttor eller möss i eller runt din bostad ska du i första hand kontakta fastighetsägaren som har ansvar för att sanering blir utförd. Fastighetsägaren får i sin tur kontakta ett skadedjursbolag som hjälper till med saneringen.

Om du är ägare av ett enfamiljshus är det ditt ansvar att hålla bostaden fri från skadedjur och ohyra. Oftast har de boendeformerna en skadedjursförsäkring som är kopplad till villa- och hemförsäkring. I situationer där förekomst av skadedjur är ett faktum bör du därför först kontakta ditt försäkringsbolag.

Tamduva (Columba livia) eller stadsduva, som den också kallas, finns i nästan alla våra städer. Den härstammar från den vilda klippduvan som förvildats från duvslag. På 1800-talet började frilevande tamduvor att finnas i många städer med början i Skåne.

Artbeskrivning och ekologi

Duvorna håller till på stadens torg, tak och diverse skrymslen. Tamduvan bygger bo under broar, i hus och i andra byggnader. Kosten består av gröna skott, brödbitar och matrester. Den är en stannfågel som inte flyttar utan stannar hela året

Skador och olägenheter

Problemen som duvor orsakar är dels nedsmutsning på t.ex. parabolantenner, takutsprång, balkonger, verandor, uteserveringar och dels att fåglarna ibland blir för högljudda.

I större lagerlokaler och industrilokaler med höga portar kan tamduvor ibland förekomma och utgöra ett problem. Det finns exempel från lackerar- och målningsverksamhet där duvorna smutsat ned nylackerade ytor eller massa- och pappersbalar. Ibland händer det även att de lockar in rovfåglar som sparvhök, duvhök och berguv i lokalerna vilket brukar innebära en del problem.

Förebyggande åtgärder

I de flesta fall är det vårt eget fel att tamduvorna blir till ett problem. Matrester från överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning ger goda möjligheter för en stam av duvor i staden. Man kan få ned populationen att störa fåglarna precis innan de går till häckning, t.ex. genom att täcka för skorstenar, nischer och andra lämpliga häckningsplatser.

Ett bra sätt att hindra fåglar att komma in i lagerlokaler eller liknande byggnader är att hänga genomskinliga plastdraperier för porten. De böjs undan för in och utkörande truckar eller andra fordon. En annan metod man kan prova är att hänga upp blå plastband eller linor vid platsen där de tar sig in. Förslaget med blå plastband fungerar många gånger bra. Vid porten eller inflygningsstället till lokalen kan man också prova att sätta upp ballonger med påmålade
ögon eller speciella skrämselballonger för att skrämma fåglarna. Ögonattrapperna sätts lämpligen upp två och två (så det liknar ett rovdjur) och placeras på vid ingången/ inflygningsområdet till byggnaden. Rovfågelattrapper är enkla att göra och finns också att köpa.

I stora lokaler med höga portar som gör att fåglar lätt kan ta sig in kan spegelreflexpyramider sättas upp. Reflexerna hindrar fåglar att flyga in i lokalen. För att hindra duvor att komma inomhus eller i närheten av byggnader t.ex. lagerlokaler och industribyggnader, kan skrämselljud spelas upp med läte från skrämda tamduvor.

Alternativ till skyddsjakt

Ett sätt att fånga fåglar som kommit in i byggnader är att sätta upp speciella slagfällor som inte dödar fåglarna. Fällorna riggas upp med mat. Fåglar som kommit in i byggnader kan också försöka lockas ut genom att släcka ner belysningen i lokalen och öppna portar och fönster och hoppas på att fågeln söker sig mot ljuset och flyger ut.

Jaktbestämmelser

Tamduvan är fredad och får inte jagas. Den finns dock upptagen i 23 § jaktlagen i den s.k. skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att duvor som kommer in på en gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet får jagas under hela året. För att få jaga inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd av polisen. Om duvor orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet och ägg eller ungar avlägsnas trots bestämmelserna om fredning.

Ansvarsfrågor

Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygieniskbedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Duvor orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Var och en har ansvar för att inte slänga matrester så att de blir lätt åtkomliga för duvor. Även matning av duvor bidrar till att upprätthålla en stam i staden.

Det spektakulära namnet ”mördarsnigel” har den fått genom sitt aggressiva och delvis kannibalistiska beteende.

Artbeskrivning och ekologi

Den spanska skogssnigeln (Arion lusitanicus) är i vuxet tillstånd i storlek som en svart skogssnigel (ca 8 – 13 cm). Färgen är oftast mörkt brunröd men varierar starkt från nästan svart över alla bruna och röda färgnyanser till orangegul. Arten kan lätt förväxlas med flera andra sniglar, och för att kunna göra en säker artbestämning måste man göra en anatomisk undersökning.

Spanska skogssnigeln är allätare. Ätskador av arten har observerats på i stort sett alla typer av grödor och prydnadsväxter. Under senare år har den korsat sig med den svenska vanliga skogssnigeln och gett upphov till en ny art. Den kallas supersnigel och har lika stor aptit som den spanska skogssnigeln och har också förmågan att övervintra i Sverige.

Arten härstammar ursprungligen från Iberiska halvön (Spanien och Portugal). Under 1970-talet spreds snigeln över stora delar av Väst- och Mellaneuropa. Spridningen sker huvudsakligen passivt genom människans handel med plantor och prydnadsväxter. Ägg och snigelungar följer med i rotsystem och jord. Spridningen underlättas av att det räcker med ett enda ägg eller unge för att den ska kunna föröka sig.

Sniglar är hermafroditer - dvs. hanar och honor på en gång - och den spanska skogssnigeln kan dessutom befrukta sig själv. Under vissa år har artens överlevnad också ökat betydligt på grund av de milda vintrarna och de fuktiga somrarna.

Skador och olägenheter

De spanska skogssniglarna äter upp växter och grödor i trädgårdar.

Förebyggande åtgärder

Var försiktig vid inköp av nya plantor! Spola eller skölj av rotsystemet på växterna - snigelägg eller snigelungar kan finnas i jorden. Undvik att ta in växter eller jord från områden där ni vet att snigeln finns. Släng inte trädgårdsavfall eller jord ute i naturen! Döda insamlade sniglar - släpp inte ut dem på nya platser. Håll rent i trädgården. Kvarlämnat skräp och skräphögar kan vara utmärkta tillhåll för sniglar. Ta bort svampar. Avlägsna fallfrukt. Kompostera i slutna kärl, undvik öppna komposter. En sådan kompost kan vara tillhåll för tusentals sniglar. Vattna på morgonen. Undvik kvällsvattning - sniglarna är nattaktiva djur. Vattna direkt vid plantorna och undvik vattning över stora ytor. Skörda grönsaker och rotfrukter i tid.

Bekämpning av spanska skogssniglar

Samla aktivt in sniglar och avliva dem. Det är arbetskrävande men effektivt om det utförs regelbundet varje dag under flera veckor. Sniglarna är nattaktiva - samla därför sniglar sent på kvällen eller tidigt på morgonen. Sniglarna dödas enklast genom att man skär eller klipper av huvudet. Man kan också samla in dem i ett kärl och hälla över kokande vatten. Samordna insatserna med dina grannar - sniglarna finns oftast i närliggande trädgårdar.

Gillra fällor för sniglarna i form av gömslen. Lägg ut föremål på marken, t.ex. brädbitar,masonitskivor, plastsäckar. Sniglarna kommer att gömma sig under dem på dagarna. Vittja fällorna varje dag och döda sniglarna. Lägg ut beten som lockar till sig sniglarna. Ta t.ex. rutten frukt, matavfall, blötlagda katt- eller hundpellets, döda sniglar. Vittja ofta. Ölfällor (låga skålar eller fat med öl) kan vara ett komplement. Det finns också kommersiella snigelfällor med lockämnen i handeln.

Kalkning: strängar av kalk (släckt eller bränd) kan läggas ut runt plantor man speciellt vill skydda. Kalkar man direkt på sniglarna leder till abnorm slemavsöndring och sniglarna dör genom uttorkning. Det finns också små elstaket som håller sniglarna ute från trädgårdar och planteringar.

Bearbeta jorden. Eftersträva en finkornig jordstruktur på våren. Uppskjut höstgrävningen så länge som möjligt för att göra det svårare för sniglarna att finna hålrum för övervintringen.

Myskankor har använts av yrkesodlare för bekämpning av spansk skogssnigel. Den metoden är kanske inte lämpligt i villaområden.

Snigelgifter är ofta dyra och kan skada andra djur, t.ex. de viktiga daggmaskarna och husdjur. Det är därför bättre att bekämpa sniglarna med mer mijlövänliga metoder.

Ansvarsfrågor

Den spanska skogssnigel är inte klassad som skadedjur, eftersom den inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot sniglarna vidtas.

Vilda fåglar är en del av vår stads levande stadsnatur. Många människor uppskattar dem medan andra upplever fåglarna som ett problem. Miljö- och byggnadsförvaltningen får ofta klagomål på vilda fåglar i stadsmiljön. Klagomålen gäller ofta måsar, kajor och duvor. Det kan handla om duvor som bygger bo på balkonger eller smutsar ned parkbänkar. Det kan också gälla de stora flockarna av kajor som flyger runt och skränar.

Är vilda fåglar en olägenhet?

Miljöbalken är den lag som reglerar risker för människors hälsa och miljö. Som enskild person kan man uppleva fåglarna som störande genom oljud eller genom att de förorenar på parkbänkar eller balkonger. En sådan störning behöver dock inte vara en störning som måste åtgärdas.

Smittspridning av sjukdomar från fåglar till människor eller husdjur har inte konstaterats i någon undersökning. Oljud från t.ex. kråkfåglar har i rättsfall bedömts som ”ej stadigvarande störning”. Störningar från vilda fåglar i bostadsområden och på allmän mark (t.ex. parker och torg) bedöms alltså normalt inte som en olägenhet i miljöbalkens mening.

Det kan naturligtvis ändå vara en störning som medför otrivsel och förorenade parkbänkar. Den som är ansvarig för eventuella åtgärder är i sådana fall markägaren. På allmänna platser är det den förvaltning inom kommunen som ansvarar för skötseln.

En olägenhet, i miljöbalkens mening, är en störning som kan vara skadlig för hälsan. Störningen ska inte heller vara tillfällig eller liten (miljöbalken 9 kap 3§). Störningen ska också uppfattas som en störning av människor i allmänhet och inte enbart på enskilda personers reaktioner.

Fåglar på balkongen

Balkongen räknas inte i miljöbalken som en del av bostaden. Att någon enstaka fågel under en kortare period bygger bo på balkongen bedöms normalt inte som en olägenhet. Behovet att skydda sig mot sådana problem eller att ta bort ett omfattande bobyggande på balkongen kan dock uppstå. Ansvaret för det beror på vem som har rätt att skydda sig mot fåglarna.

Om hyresgästen har den rätten bedömer kontoret att ansvaret vilar på hyresgästen, i annat fall på fastighetsägaren

Åtgärder

Det kan av andra skäl vara önskvärt att bekämpa de störningar som fåglarna orsakar. Det finns många alternativ till att bli av med störande fåglar på enskilda platser och i de flesta fall innebär det att göra platsen oattraktiv för fåglarna. Den som kan göra det är i de flesta fall fastighetsägaren/markägaren eller lägenhetsinnehavaren. På allmänna platser, t.ex. stadens gator och torg, gäller det den kommunala organisation som ansvarar skötseln av området.

Det viktigaste är att ta bort tillgången på mat för fåglarna. Det innebär att ta hand om matrester på gator, parker och torg, på restauranger och caféer och i sopbehållare så att fåglarna inte kommer åt matresterna. Det är alltså något alla kan hjälpa till med.

Ibland kan det också kanske vara motiverat att bedriva skyddsjakt på fåglar. Det är fastighetsägaren/markägaren som har rätt till jakten på fastigheten. Inom detaljplanelagt område får det dock endast utövas av den som har tillstånd av polisen och då på uppdrag av fastighetsägaren/markägaren.

Vart vänder man sig?

Fåglar på balkonger: Diskutera med fastighetsägaren över vem som har rår över möjligheten att uppföra ett skydd så att fåglar inte tar sig in på balkongen.

Fågelspillning på allmänna platser, parkbänkar m.m.: Den förvaltning inom kommunen som ansvarar för området.

Fåglar i bostadsområden: Fastighetsägaren

Översikt över några av våra vanligaste vilda fåglar i stadens miljö:

Kajor

Staden är en attraktiv plats för kajorna med sitt rika utbud på föda (matrester och sopor), varmare klimat och färre fiender (rovfåglar). Vanligen häckar kajorna utanför staden och kommer till tätorten vintertid eller flyttar söderut.

De kajor som häckar i staden har sina bon i skorstenar, kyrktorn, ventilationstrummor m.m. De övernattar tillsammans i stora kolonier i större träd eller på hustak.

Om man skjuter bort kajor i staden kommer andra fåglar från omgivande landsbygd snabbt att fylla upp platserna. En stor del av kajstammen i Dalarna vintertid består av övervintrande exemplar som kommer ifrån norra Sverige. Skjuter man en kaja vet man aldrig om det är en lokal fågel eller en som häckar på annan ort och bara är här tillfälligt.

Fiskmåsar

Fiskmåsen är en flyttfågel som övervintrar i Nordsjön och andra delar av Västeuropa. Den kommer till häckningsplatsen i marsapril. Städer är attraktiva platser även för fiskmåsar och nya fåglar ersätter snabbt de bortskjutna. I tätorterna häckar den ofta på hustak. Så snart ungarna är flygfärdiga flyttar måsarna vidare till andra platser. Problemet med anfallande och nedsmutsande måsar är kortvarigt och något man får acceptera under den korta tid de häckar och föder upp sina ungar.

Tamduva

Tamduva eller stadsduva som den också kallas, finns nästan i alla våra städer. Den håller till på torg, tak och diverse skrymslen. Tamduvan bygger bo under broar, i hus och i andra byggnader. Det är en stannfågel som inte flyttar utan stannar under hela året. Det innebär att det inte kommer så många nya duvor till staden utan stammen ökar eller minskar beroende på lokala förutsättningar (bl.a. avskjutning).

Informationen på denna sida är framtagen och sammanställd av Mora kommun.

Senast uppdaterad: 11 juli 2023