Mora kommuns historia

I likhet med de övriga kommunerna i Siljansregionen består Mora av en mängd olika byar. Det gamla namnet för centrala Mora är Morastrand, i dagligt tal ”Stranden”. Det är inget att förvånas över, eftersom landremsa och vatten följs åt i en mjuk kurva. Här kan du läsa om Moras lokala historia.

Namnet Mora omnämns tidigast i handlingar år 1325 och är en gammal pluralbildning av det dialektala 'mor', som kan översättas med ”tätare skog på fuktig mark”. Sannolikt rörde det sig ursprungligen om det låglänta området mellan Lisselby och Hemus (nuvarande Prästholmen). Området benämndes med all sannolikhet ”moren”. Det senare namnet Prästholmen förklaras sannolikt av att prästens skogsmark legat där.

Ett annat område som lika väl kan ha givit Mora dess namn är Sandängarna som före älvgenomskärningen år 1659 hängde samman med området mellan Saxviken/Siljan och Österdalälven.

Mora befolkades tidigt

Bofast befolkning har funnits i Mora sedan förhistorisk tid, och Österdalälven har som kommunikationsled bidragit till bosättningen på näset mellan Siljan och Orsasjön redan under Vendeltiden 600 e Kr.

Gravfynd från vikingatiden i Kråkberg och på Sollerön vittnar om en rik kultur omkring år 1000 e Kr. som byggde på pälsdjursjakt, fiske och myrjärnshantering. Fasta bygder kom att formas, järnframställningen blomstrade och Dalarna bar skäl för namnet Järnbäraland.

Byarna viktiga för Moras historia

Det är näst intill omöjligt att följa bosättning och bebyggelse framåt under medeltiden. Det skriftliga källmaterialet är magert. Man kan dock på goda grunder anta att byarna var stabila.

Enligt en byförteckning från Mora av år 1539 vet vi emellertid att Mora storsocken innehöll 53 byar (Mora, Sollerö, Färnäs, omnämnda under första hälften av 1300-talet, Östnor, Morkarlby, Bergkarlås, Ryssa och Kättbo under första hälften av 1400-talet).

Man vet inte när kyrksocknen Mora organiserades, men troligtvis har det skett under 1200-talet, och de äldsta delarna av Mora kyrka härrör från denna tid.

Inte heller Mora skonades från digerdödens härjningar vid mitten av 1300-talet, och befolkningsdecimeringen var skrämmande.

Från Sollerön berättas att farsoten endast skonat två gamla män, Harald och Bengt, som givit namn åt de två stora Solleröbyarna, Häradsarvet och Bengtsarvet.

Vad som blivit kvar från den dystra digerdödsperioden är alltså en ganska rik sägenflora, inte minst den om Mali Bambo.

Digerdödens verkningar var omfattande, men redan under 1400-talet reparerades denna åderlåtning, inte minst genom många goda år under senare hälften av århundradet.

I och med jordeböckerna under Gustav Vasa kan man från 1530-talets slut få en uppfattning om bebyggelsen i Mora. Under 1500-talet grundas byarna Öna, Vinäs och Isunda.

De största 1500-talsbyarna var Färnäs, Bonäs och Vika, men ansenliga var också Storbyn i Våmhus, Limbäck, Oxberg, Östnor, Kråkberg, Noret, Bergkarlås, Nusnäs, Morkarlby, Utmeland och Utanmyra alla med 15-25 hemman (ett äldre ord för bostäder och hem med tillhörande gård). Huvudnäringen var boskapsskötsel.

Det strategiska läget vid Siljans norra strand utgjorde en god förutsättning för lokalisering av en tings- och handelsplats och därtill kyrka.

Lantmätare Olof Schallrots karta från 1676 visar tydligt hur vattenvägar och landsvägar strålar samman på det smala näset mellan Saxviken och Österdalälven. Kartan utgör ett av de äldsta kartdokumenten över Mora socken med Österdalälvens gamla fåra i ungefärlig sträckning längs nuvarande Sandängskanalen.

År 1659 inträffade en händelse som i sanning satte sin prägel på Moraområdet. Vårfloden var så kraftig att ett hemman, Sebbenboda, spolades bort, och vattnet tog en ny fåra. Vattnet steg med cirka fem meter.

Österdalälven åstadkom stora skador och man blev tvungen att förstärka stränderna med skoningar i form av så kallade mjågbyggnader (moramål). Dessa skyddsarbeten ansågs så angelägna att de delvis betalades med stamboksmedel, ett slags allmän kollekt, som på uppdrag av riksdagen togs upp över hela riket för Moras räkning åren 1763 och 1764.

En lantmätare vid namn Thorslund upprättade 1693 en erosionskarta, av vilken älvens eroderande framfart framgick. Tack vare denna karta får vi också en uppfattning om 1600-talets bebyggelse inom Morastrand såsom kyrkan, kaplansgården, skolstugan osv.

En mörk skugga kastar häxprocesserna över Mora och angränsande trakter under andra hälften av 1600-talet. Anklagelser om trolldom var vanliga i det gamla bondesamhället redan under förkristen tid, och i de medeltida landskapslagarna finns föreskrifter om hur anklagelserna skulle behandlas på tingen.

Det var först under 1600-talet som de stora häxförföljelserna började. På 1600-talet förekom trolldomsprocesser på flera håll i Nordskandinavien. I dessa processer var huvudvittnen ofta barn som berättade att de mot sin vilja förts till Djävulen och Blåkulla.

I Älvdalen tingfördes år 1664 en gammal kvinna, kallad Hålle Marit, vars sonson vittnade mot henne. Det var just i Älvdalen som rannsakningarna inleddes, vilka skulle bli upptakten till de stora processerna i Dalarna.

I Mora socken var det vinterting i december 1668. Här rannsakades 60 vuxna och ett stort antal barn. Av dessa dömdes 23 till döden och avrättades, två män, resten äldre kvinnor. Det var ingen som brändes levande på bål, utan de halshöggs först. De första femton avrättades mitt emot kyrkan på andra sidan Österdalälven.

Spridningen av de svenska trolldomsprocesserna gick som en farsot genom landet. Misstänksamheten spreds från bygd till bygd. Häxprocesserna upphörde dock i Dalarna åtskilliga år tidigare än i Norrland och Stockholm.

Redan på våren 1671 började häradsrätten inta en avvisande hållning till nya vittnesmål, och på sommaren skickade Älvdalen, Mora, Rättvik och Leksand en gemensam skrivelse till regeringen där man bad att få slippa fortsatta trolldomsrannsakningar. Härmed var mardrömmen över för dessa trakter.

1700-talet medförde inte några större förändringar vad gäller befolkning och bebyggelse. Upprepade missväxtperioder bidrog istället till att stora skaror drog söderut på arbetsvandringar, betingade såväl av nöden som kanske även lusten att se sig om i världen. Enligt Abraham Hülphers reseberättelse från 1757 rörde det sig om ”1000, jo ofta wid swåra år till 1800 manspersoner”.

Många av dessa herrarbetare, som arbetade åt herrarna, de rika, återvände hem med pengar på fickan samt med nya impulser och nya kunskaper inom finmekanik, metallbearbetning, byggande, mm. Erfarenheter från odlingsteknik och jordbruk hörde med all säkerhet till det man överförde till hembygden.

Ett utmärkt exempel på en sådan utifrån förvärvad kunskap är urtillverkningen i Östnor. Krång Anders Andersson från Bogghed i Östnor ska på detta sätt ha lärt sig att göra klockor i Stjärnsund när han var ute på herrarbete, och sedan satt igång egen tillverkning när han kommit hem. Urmakeriet utvecklades till en blomstrande näring, men efter ett hundratal år avtog tillverkningen och hela byn Östnor var inte längre ”en enda urmakareverkstad”, som resenären J Engström skrev år 1834.

Verkstadsindustrin kom att få ett avstamp i urtillverkningen. När urmakeriverksamheten avtog började många av urmakeriarbetarna i stället vid symaskinsfabriken, Mora mekaniska fabrik i Östnor, grundad 1865. Denna rörelse var framgångsrik ända tills billigare utländska produkter konkurrerade ut de inhemska.

Andra mekaniska industrier startade, bland annat FM Mattssons metall- och smidesfabrik i Östnor, som till en början tillverkade klockhjul åt urmakerirörelsen. När sedan urmakeriet gick tillbaka övergick FM Mattsson till att gjuta söljor, pinglor och selbeslag.

FM Mattssons industri finns fortfarande kvar men med ett annat produktutbud. Frosts knivfabrik startade 1891 med tillverkning av åkdon, men övergick i slutet av 1890-talet till knivframställning. Även den är fortfarande i gång med sin för bygden så typiska produkt.

Företagsamhet och mekanisk skicklighet har utmärkt Mora och skapat en omfattande industri, som under halvtannat sekel bidragit till att ge Mora en berömd näringskulturell profil.

Morabygden är känd för en mycket bred hantverkskultur. Redan under medeltiden tillverkade dalkarlarna slöjdalster för försäljning. De olika byarna har i många fall utbildat sina egna specialiteter.

Exempel på morahantverk var och är fortfarande gelbgjuteri, svepteknik, laggning, möbeltillverkning, vävskedstillverkning, korgtillverkning, hårarbete och textila tekniker. Morahästen är känd världen över.

Även sågverksindustrin har varit av mycket stor betydelse för Mora.

Till näringskulturen här också marknadstraditionen med anor från 1600-talet, och marknad hölls sommar och höst under tre dagar per tillfälle. Den sista officiella marknaden ägde rum 1894. Marknaden flyttades sedan till Kox och upphörde 1913. Marknaderna har tagits upp igen och varje sommar hålls Mora marknad under ett par dagar.

1800-talet kom att medföra en oerhörd utveckling av Mora. Uppluckring av städernas handelsprivilegier, storskiftesreformen och därmed sammanhängande försäljningar av avverkningsrätter blev faktorer, som från 1830-talet satte igång en dynamisk utvecklingsprocess, utmynnande i municipalsamhällesbildningen 1893.

Handelsbodar och banker inrättades liksom apotek och sjukstuga. Kommunikationerna byggdes ut och Mora fick sin första järnvägslinje i juli 1891 med Mora-Vänerns järnväg. I augusti 1891 nådde Gävle Dala järnväg stationen i Noret, och 1892 öppnades bandelen Mora-Noret-Orsa för trafik. De tre nybyggda järnvägarna invigdes med pompa och ståt 14 och 15 september 1892.

1896 förbands slutligen de båda linjerna Mora-Vänern och Gävle-Dala i och med att den nya järnvägs- och landsvägsbron stod klar.

I Mora byggde man också ut skolväsende, brandväsende, sjukvård, telegraf och telefon och annat som hörde till tidens utveckling och ett expanderande samhälle. Mora är en mångkulturell kommun med livsrum för många sektorer, en bygd där en månghundraårig rik kulturtradition lever sida vid sida med kreativt nytänkande och teknisk utveckling.

Dessa texter är (med redigering för större läsbarhet) hämtade ur Kulturmiljöer i Mora av Barbro Barwing och Anders Romson.

Senast uppdaterad: 10 april 2019