Timmerhuskulturen
Ingen annanstans i Norden finns så många timmerhus bevarade från medeltiden och tiden efter som i Mora och de närmast intilliggande socknarna. Timmerhuskulturen i Sverige växte fram efter vikingatidens slut och blev särskilt framträdande i Mora från medeltiden fram till slutet av 1800-talet. Det äldsta kända icke-kyrkliga timmerhuset är ett eldhus från år 1237 som idag står på Zorns gammelgård.
.jpg)
Månghussystemet är kännetecknade för timmerhuskulturen och innebar att varje byggnad på gården hade en specifik funktion; som bostad, för djurhållning eller förvaring. Tekniken med knuttimrade hus möjliggjorde ett flexibelt och flyttbart byggande, vilket passade in i ett samhälle med realarvssystem, där gårdar kunde delas och ärvas.
Traditionen om att ärva och flytta äldre timmerhus, särskilt härbren, levde vidare långt in på 1900-talet. Spåren efter traditionen är bland annat synliga genom så kallade flyttmärken; dvs. små uthugg med romerska siffror som beskriver i vilken ordning stockarna ska ligga i en vägg. Trots att byggnaderna har flyttats har de ofta bevarats med mycket av sin äldre detaljutformning som timmerstockarnas och knutarnas former, ytterdörrar och takkonstruktioner.
Flyttmärken i form av romerska siffror på härbre från år 1475 i byn Noret i Mora. Märkena antyder att byggnaden har flyttats vid ett eller flera tillfällen. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum.
I samband med industrisamhällets genombrott kring år 1870 inträffade flera
genomgripande samhällsförändringar i Sverige. På många håll medförde detta även stora förändringar av byggnadskicket utifrån nya ideal kring boende, stil och jordbruk. Dessa förändringar uppfattades delvis redan i sin samtid som "utslätande" då de ofta genomfördes utan hänsyn till lokala förutsättningar och traditioner.
Även i Övre Dalarna och Mora skedde stora förändringar inom byggnadskicket kring denna tid. Samtidigt bevarades en ovanligt stor mängd äldre timmerbyggnader och gårdar med samma utseende som de haft tidigare under bondesamhällets tid. På grund av det började Övre Dalarna att uppmärksammas som ett slags reliktområde för den äldre bondekulturen. Åtminstone från och med 1800-talets slut fick landskapet en slags särställning som nationellt kulturarv, där timmerhuskulturen var en given beståndsdel.
Dansk pressdelegation på turistbesök i Sverige 1941. En av anhalterna var Zorns gammelgård i Mora. Timmerhuskulturen och bondesamhällets kulturlandskap hade vid denna tid status som ett kulturarv av nationell betydelse. Timmerhuskulturen var och är viktig för turismen till Dalarna. Foto: Sven Berg, Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolags bildsamling, Dalarnas museums bildsamling
Den första första byggnaden som köptes in till friluftsmuseet Skansen i Stockholm var en enkelstuga från Östnor i Mora vilket visar på timmerhuskulturens status som nationellt kulturarv.
I ett lokalt perspektiv var konstnären Anders Zorn en viktig röst i frågan om att bevara och hämta inspiration från det äldre kulturarvet. Dels skildrade Zorn bondesamhällets kulturlandskap, byggnadsskick och vardagsliv genom sin konst, dels började han att samla gamla timmerhus för bevarande. (Länka till mer info om Zorns gammelgård.) Zorn hämtade även inspiration till utformning av nya byggnader från den äldre timmerhuskulturen. När dessa uttryck blandades med moderna krav på funktion bildades en säregen "dalaromantisk" stil, som sedan har använts flitigt i området vid utformning av såväl fritidshus som villor.
Kulturlandskapet i Morabygden fortsatte att förändras under 1900-talet.
Samtidigt levde timmerhuskulturens och kulturlandskapets status som ett kulturarv av nationell betydelse kvar och bidrog till en ganska omfattande turism i området. Under efterkrigstiden började man även att bygga nya småhus med stomme av liggtimmer.
En normalstor gård i Morabygden under bondesamhällets tid bestod av många specialiserade byggnader, var och en med sin givna funktion. Tillsammans bildade de ett månghussystem som speglar det självhushållande jordbrukssamhällets behov.
Nedan ges en kort överblick över de vanligaste byggnadstyperna under bondesamhällets tid.
Bostadshus
Gårdarna innefattade alltid ett eller flera bostadshus med sovplatser, utrymmen för matlagning och i vissa fall även hantverk. Den äldsta kända varianten av timrade bostadshus kallas för eldhus. Eldhusen bestod av ett enda rum med stampat jordgolv och eldstad i mitten.
Efter medeltidens slut blev enkelstugor den vanligaste formen av bostadshus i Mora, Sollerö, Venjan och Våmhus socknar. Enkelstugan, ofta kallad Morastugan på grund av att den var så vanlig i Moratrakten, hade tre rum: förstuga, kammare och kök (stuga).
Stugtyper Illustration: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Parstugor och dubbelstugor hade större och mer symmetriska planlösningar och två bostadskök på var sida om en smal mittsektion. Det ena köket användes framförallt till förvaring, fester och högtider. Parstugor är inte så vanliga i Morabygden men Länsmansgården i Mora är ett exempel på en välbevarad parstuga. Dubbelstugor var i praktiken två enkelstugor, med var sin ingång, som satts ihop.
Sidokammarstugan i sin tur blev vanligare under 1800-talet när man ville ha större sammanhängande utrymmen.
Dubbelstuga Foto: Kristoffer Ärnbäck
Ekonomibyggnader
Ekonomibyggnaderna byggdes med tydliga funktionella lösningar: fähus ofta med låg höjd, kvadratisk plan och eldstad, stall i olika utföranden med foderloft och väderskydd, trösklogar rektangulära och fönsterlösa för spannmålsförvaring och härbren och loftbodar för säker förvaring av mat och utsäde.
Härbren byggdes på timrade underreden för att hålla skadedjur borta och loftbodarna hade två våningar med utvändig trappa.
De flesta bäst bevarade byggnaderna är förrådshus som härbren och loftbodar. De byggdes med särskilt hög kvalité för att skydda det värdefulla som förvarades i dem; mat, kläder och nästa års utsäde. Förrådshus var inte heller utsatta för sådana påfrestningar som fähusen där djur bodde eller för samma förändringstryck som bostadshusen.
Djurhus
Fähus
Stall
Byggnader för spannmålshantering
Trösklador, trösklogar
Torkstugor
Skvaltkvarnar
Förvaringsbyggnader
Härbren
Loftbodar
Bodar
Foderbodar
Mjölkbodar
Lider
Ängslador och lövlador
Källare
Båthus
Smedjor
Dessa byggnadstyper beskrivs mer ingående i rapporten Timmerhuskulturen som nås via länken i slutet på sidan.
.jpg)
Ovan, Orsblecksloftet på Zorns gammelgård i Utmeland. Byggnaden har daterats till 1635. Byggnaden visar hur en loftbod med ett rum och portlider på nedre våningen och två rum på övre våningen kunde se ut. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Timmerhuskulturen i Morabygden byggde på knuttimring; en teknik där liggande timmerstockar låses samman i hörnen via knutar. Metoden möjliggjorde självbärande konstruktioner helt i trä och krävde förhållandevis få beståndsdelar jämfört med exempelvis skiftesverk (som består av liggande, grova plankor som är infällda i stolpar med spår) eller tegelhus. Byggnadstekniken tros ha kommit till Mora i övergången mellan vikingatid och medeltid.
Stommens utformning
Under medeltiden timrades stommarna av rundvirke som hyvlades med ett verktyg kallat skave. Knutarna bestod av en enkel så kallad rännknut med ett hak i stockens ovansida och med med långa halsningar ända ut till knutskallen. Knutskallarna hade vanligen en distinkt sexkantsform; ett kännetecken som levde vidare in på 1600-talet. Under 1600-talet utvecklades timringstekniken mot mer komplexa knuttyper och slätbilade stockar med halsningar på både över- och undersidan, vilket förbättrade stommens kvalitet.
Det finns många olika varianter av knutar som har varit vanliga vid olika tider. Illustration: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Bearbetning av virke
Yxbearbetning av golv, trappor och andra släta ytor gjordes med en teknik kallad sprätthuggning (eller sprättäljning), som lämnade karakteristiska fiskbensliknande mönster. Tekniken ska ha övergetts i samband med digerdöden och ersatts av bilning. Brädor till paneler och golv tillverkades genom klyvning för hand eller sågning i vattendrivna ramsågar, vilket resulterade i en tydlig kilform som följer trädets naturliga profil.
Spår av sprätthuggning Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Takkonstruktioner
Tre huvudsakliga takkonstruktioner var vanliga fram till 1870-talet:
- Laggtak – ett timrat undertak som var vanligt på härbren och bodar. Laggarna höll gavelröstena i upprätt läge.
- Mångåstak – ett undertak buret av många takåsar, typiskt för äldre trösklador, ängslador och stall.
- Ryggåstak – en konstruktion med en kraftig kroppås vid nocken samt raftar mot ytterväggarna, vanlig i enkelstugor (ryggåsstugor).
Som yttertak användes i regel klovtak, en variant av nävertak där brädor täcktes av flera lager näver och skyddades av kluven takved (klovor). Nävern fungerade som tätskikt medan klovorna skyddade mot solljus och väderpåverkan.
Illustration: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Dörrar, fönster och smidesdetaljer
De äldsta dörrarna på härbren och bodar var sammansatta av breda träplankor, upphängda mot gåtar; reglar som infogats i timmerstommen kring öppningarna. Dörrarna försågs med avancerade smidesdetaljer i form av långa band och draglås. Under 1500- och 1600-talen blev smidesbanden kortare, och draglåsen återupptogs i nya modeller.
Fönster med glasrutor tros ha introducerats i Mora under 1500–1600-talen. De äldsta bevarade fönstren har bågar med så kallad spårfals och blyinfattade rutor. I takt med att det blev möjligt att tillverka större glas övergick man successivt till fönster med fasta träspröjs och slutligen, under 1800-talet, till kittfals där glasrutan hålls på plats med kopparstift och linoljekitt.
Ytterdörr med breda gåtar, långa smidesband och draglås på härbre från 1317 i byn Bäck i Våmhus. Dörren har kompletterats med flera nya lås förutom det ursprungliga draglåset. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum.
Underreden och skyddsåtgärder
Härbren och loftbodar försågs med särskilda timrade underreden, bestående av en ram nära marken med koniska stolpar och så kallade mushyllor; halvstockar med den slätade sidan nedåt. Konstruktionen syftade till att hindra möss och andra skadedjur från att ta sig in i byggnaden och skada de värdefulla förråden.
Kulturlandskapet i Morabygden fortsatte att förändras under 1900-talet men timmerhuskulturens status som kulturarv av nationell betydelse bestod. Det bidrog bland annat till en ganska omfattande turism i området. Under efterkrigstiden började man även att bygga nya småhus med stomme av liggtimmer; ett exempel på att byggnadstraditionen inte enbart betraktades som ett historiskt arv utan också som en levande inspirationskälla.
Idag berättar de bevarade timmerhusen i Morabygden om de förutsättningar och sociala mönster, traditioner, boendeformer och arbete inom jordbruket som präglade vardagslivet för befolkningen i området under flera hundra år. De är en omistlig del av det kulturlandskap som gör Mora till en unik plats.
.jpg)
Gård med många välbevarade timmerhus i ett intakt månghussystem i Knås, Venjan. Närmast till vänster i bilden syns ett härbre som åldersbestämts till år 1471 i samband med ett stort inventeringsprojekt av äldre timmerhus i Venjan. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Det kulturhistoriska värdet hänger oftast ihop med förekomsten av autentiska bevarade äldre detaljer och egenskaper. Genom dessa detaljer och egenskaper är det möjligt att förstå byggnadernas historia, höga ålder, användningsområden och sammanhang. Detta kallas för läsbarhet. Om byggnaden förändras kraftigt och utan hänsyn till äldre detaljer och egenskaper minskar läsbarheten. Detta skadar i sin tur det kulturhistoriska värdet. Följande egenskaper är generellt sett viktiga för läsbarheten kring äldre timmerhus och därigenom det kulturhistoriska värdet:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar, märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang.31
- Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar och konstruktioner i gjuthusteknik.
- Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga äldre farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel samt spismurar.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Äger du ett äldre timmerhus är du en viktig förvaltare av ett levande kulturarv. Mora kommun har en ovanligt hög koncentration av äldre timmerhus som bevarats med samma utseende som under bondesamhällets tid. Det gör dem unika; inte bara i ett nationellt, utan även i ett internationellt perspektiv.
Vad gör ett gammalt timmerhus värdefullt?
Det kulturhistoriska värdet hos ett äldre timmerhus hänger nära samman med begreppet läsbarhet; det vill säga i vilken utsträckning byggnadens historia, ålder och sammanhang fortfarande går att avläsa. Det är genom de ursprungliga detaljerna som en byggnad berättar sin historia.
Exempel på detaljer som är särskilt viktiga att värna om:
- Timmerstommen – stockarnas form, knutskallar, halsningar och hak berättar om byggnadens ålder och hur den tillkommit.
- Takkonstruktionen – äldre varianter som laggtak, mångåstak och ryggåstak är ovanliga och tidstypiska.
- Dörrar och smidesdetaljer – ytterdörrar med breda gåtar, draglås, smidesband och gångjärn kan ha mycket hög ålder.
- Fönster – äldre träfönster med blyinfattning, fasta spröjs och munblåsta rutor är svåra att ersätta.
- Farstukvistar och förtak – tidstypiska utformningar från 1700- och 1800-talen.
- Interiöra detaljer – väggfasta bänkar, tarrsängar, innerdörrar och äldre målade ytor från tiden före 1930.
Tänk varsamt vid underhåll och förändring
Om en byggnad förändras kraftigt och utan hänsyn till äldre detaljer minskar läsbarheten, och därmed det kulturhistoriska värdet. Det betyder inte att ett gammalt timmerhus inte får underhållas eller anpassas men att förändringar bör göras med respekt för det som redan finns. Även byggnader som har flyttats eller byggts om i omgångar kan ha höga kulturhistoriska värden om de ursprungliga dragen fortfarande är läsbara.
Kontakta Miljö- och byggnadsförvaltningen om du vill förändra ett äldre timmerhus och är osäker på vad som gäller för just din fastighet.
Vill du veta mer?
Fler detaljerade beskrivningar och bilder finns i rapporten Timmerhuskulturen nedan.