Realarvssystemet, storskiftet och laga skifte

När andra områden under medeltiden etablerade så kallad förstfödslorätt, fortsatte bönderna i Mora och andra delar av Övre Dalarna att använda en äldre slags arvsrätt som kallas för realarv. Genom realarvet fördelades all fast egendom i form av jord, skog och lösöre mellan alla syskon vid arvsskifte, istället för att bara tillfalla det förstfödda barnet. (Innan 1845 ärvde dock döttrar endast hälften av vad söner gjorde.)

Som en följd av realarvet var befolkningen i Övre Dalarna mer socialt och ekonomiskt jämlik jämfört med befolkningen i andra delar av Sverige, åtminstone fram tills 1800-talet. Eftersom de flesta av sockenborna var jordägare var de medlemmar av bondeståndet och hade rätt att rösta i sockenstämman. Andelen som inte ägde någon egendom var förhållandevis liten. I Övre Dalarna var till och med soldater oftast jordägare med egen gård, även om den ofta var liten. I andra delar av landet inhystes soldaterna istället ofta på arrende i soldattorp.

Realarvssystemet hörde ihop med ett mycket rörligt jordägande där varje fastighet bestod av en stor mängd små och mycket små ägoytor. Ägoytorna var ofta spridda mellan olika åkrar och byar. Vid arvskifte fördelades dessa ägoytor medvetet mellan arvingar efter en långtgående rättviseprincip. Syfte var att skapa en så god arrondering (läge, storlek och form på marken) som möjligt, så att flera fick möjlighet att försörja sig som bonde utifrån sin arvslott.

Troligen var realarvet en välfungerande princip för att kunna försörja en växande befolkning i Övre Dalarna fram tills storskiftet, som i Mora ägde rum 1840–1845. Med hjälp av nyodling, strategiska giftermål och en livlig byteshandel med ägoytor kunde antalet gårdar därför öka både i antal och storlek under 1600- och 1700-talen. Bebyggelsens framväxt under realarvssystemet kunde ta sig olika uttryck. Bland annat förekom det att gårdar delades itu och blev två nya gårdar. En annan vanlig variant tycks ha varit att en ny gård byggdes upp strax intill en kvarvarande äldre gård. Gårdarna kunde även behållas intakta mellan generationerna, exempelvis genom så kallade syskonbyten.

För att realarvssystemet skulle fungera var det viktigt att hålla noga koll på släktband och vilken jord som hörde till vilken gård. Byarna blev därför komplexa landskap inte bara av gårdar och markbitar utan också av släktskap och sociala band.

Här finns en film som Dalarnas museum gjort om realarvssystemet. Länk till annan webbplats.

Storskiftet ägde rum i Mora 1840–1845. Det var ett av regeringen understött ägoskifte av mark inom landsbygdens byar som hade beslutats redan 1749. Det var den första större jordreformen i Sverige där tegar slogs samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar.

I samband med storskiftet kapsejsade det rörliga jordägandet som var en av realarvets grundprinciper. När jorden i samband med storskiftet samlades till större sammanhängande och lagligen bestämda ytor blev det omöjligt att fördela dessa rättvist med arvingar. Istället började man att dela ägoytorna, ofta till långsmala enheter. Skogen, som tidigare hade brukats genom nyttjanderätt, överläts efter skiftet mellan sockenborna genom en så kallad åbodelning, och började därför också att delas i enlighet med realarvsprincipen.

Delningen av storskiftets ägoytor fortsatte dock så att landskapet på
sina håll blev alldeles pinnstrecksrandigt av långsmala svårbrukade ägoytor. I spåren av storskiftets mindre dynamiska ägostrukturer uppstod större sociala skillnader mellan stor- och småbönder.