Fäbodar i Sollerö socken

Mellan Mångberg, Åsen och Siljan ligger hemfäbodstället Björka, som nämndes i skrift första gången år 1609 som Biörcka. Namnet kommer av trädordet björk och syftar till en lokal björkvegetation. Vid storskiftet fanns ett sextiotal hemfäbodgårdar som brukades av bönder från Bengtsarvet,
Bråmåbo, Bodarna, Gruddbo, Häradsarvet och Rothagen.

Björka var länge ett av de största fäbodställena i Sollerö socken och var tillsammans med Södra Flenarna och Mångberg bland de sista där man höll djur om somrarna. Parallellt med att fäbodbruket minskade under 1900-talet, anlades i Björka flera nya fritidshus och sportstugor. I samband med laga skifte fanns även planer på att genomföra utflyttningar till Björka, vilket dock inte genomfördes. Fäbodstället har dock under senare år fått en bofast befolkning om ett fåtal hushåll.

Till fäbodstället hör flera spridda gårdsklungor som ligger på sluttningar
mellan Kansberget och Siljan. Den östra delen av fäbodstället, som är belägen vid landsvägen mellan Siljansnäs och Mora, kallas Heden. Längre
upp i backen åt nordväst ligger Sturnisrån eller Klockarbacken och Markusbacken. Fäbodställets sydligaste klungor kallas Kansberg, eller Kanshol, och Svenbacken.

På Borrbergets norra sluttningar, längs den gamla färdvägen mellan Mångberg och Rossberg, ligger hemfäbodställena Övre och Nedre Borrberg. Dessa fäbodar nämndes i skrift första gången år 1549 som Borbergh och hade vid fäbodinventeringen år 1663 sju delägare. Den första delen av namnet lär komma av den dialektala benämningen för barr, bår, och syfta på en barrskogsvegetation. Vid storskiftet hade den nuvarande indelningen med Övre och Nedre Borrberg bildats med klungor i väster och öster.

I Övre Borrberg, som är den västra av klungorna fanns vid storskiftet 12 fäbodgårdar som brukades av bönder från Utanmyra, Bengtsarvet, Bråmåbo, Bodarna och Rothagen.

I Nedre Borrberg fanns fyra fäbodgårdar som brukades av bönder från Bråmåbo och Gruddbo. Av dessa kvarstår idag fyra gårdar i Övre Borrberg; en kringbyggd med månghussystem som kallas Lind och tre med endast stugan kvar i form av Bus Per/Nissero, Grönings och Sturull. I nedre Borrberg finns två bevarade fäbodgårdar, Grudd och Trapp. Fäbodarna är högt belägna med utblickar mot Gesundaberget i nordväst. Fäbodstället nås idag via skogsbilvägar från Gesunda. Strax norr om fäbodstället korsar vägen Ekorrån, som rymt flera verksamheter i form av den så kallade Korvsågen och kvarnar. Fäbodställena hade vid storskiftet ganska stora ytor med åker- och ängsmark, som i sen tid planterats med skog. Den kvarvarande bebyggelsen har företrädesvis karaktär från bondesamhällets tid med grånade timmerhus.

År 1877 började man att flotta timmer på Mångån, vilket medförde en utbyggnad av flottningsleder, kojor och andra anläggningar i anslutning till ån och dess tillflöden. Vid sjöarna Norra och Södra Fjärdens nordliga utlopp i
Mångån byggdes en damm med flottningsränna och en flottningsanläggning som så småningom kom att innefatta kontor med telefon, smedja, stall och båthus. Under en period fanns även en liten affär med nödvändiga varor för försäljning.

Flera av byggnaderna från flottningstiden i form av stugor och ett par säregna ålderdomliga båthus av rundtimmer finns ännu bevarade, tillsammans med flottningsrännan mellan Norra Fjärden och Mångån. I Mångån nedströms Fjärddammen finns ytterligare spår efter den historiska flottningen i form av bland annat ledarmar, strandskoningar och rännor.

Mellan Lövberg och Södra Flenarna reser sig Flenberget i sin fulla prakt, 526
meter över havet och därmed något högre än Gesundaberget. Vid branten till
Myckelgrav på Flenbergets norra sida fanns förut en koppargruva som
kallades Flengruvan. Brytningen av malmer har här gett upphov till tre gamla
gruvhål, Storgruvan, Lillgruvan och Mellangruvan.

Storgruvan är särskilt spektakulär med en välvd port i branten, en så kallad stoll, som leder in i en lång delvis vattenfylld grotta. Kopparfyndigheterna upptäcktes enligt Abraham Hülpers år 1758, och efterföljande år påbörjades arbeten med att anlägga en kopparhytta för hantering av malm från Flenberget vid Mångån. Brytningen vid Flenberget lär ha upphört efter en ganska kort tid. Från och med det sena 1800-talet skedde ytterligare försök till inmutningar och brytning vid Flenberget vilket dock inte lär ha rönt några resultat.

Till följd av malmfyndigheterna omgärdas Flenberget av flera sägner och myter. En av dessa sägner rör själva bergets namn som liknar flenskallig eller flintskallig; vilket kommer av att bergstoppen vid något tillfälle ska ha varit helt avskogad. Troligen användes träden på berget som bränsle för tillmakning vid gruvbrytningen. Som fäbodnamn förekommer Flenarna dock redan i 1663 års fäbodinventering, som Flenebÿ. Namnet sägs ha uppkommit ur ordet flen med betydelsen kalt bergparti eller naken stenhäll. Detta skulle antingen kunna syfta på berget, som i sådana fall långt innan gruvbrytningen varit avskogat, eller på stenhällarna som är vanliga kring fäbodarna.

På en sydöstsluttning vid sjön Grundmågens södra ände ligger de forna långfäbodarna Nedre Garberg, som även har kallats för Yttre Garberg. Längre västerut på berget Garbergs sydsluttning låg det nu försvunna fäbodstället Övre Garberg. Fäbodstället nämndes i skrift redan år 1651 som gahrberget, och senare som Gaarbärgh i 1663 års fäbodinventering.

Det råder skilda meningar om hurvida Nedre Garberg ursprungligen var en hemfäbod, mellanfäbod eller en skogsfinsk bosättning

Mellan sjöarna norra och södra Fjärden nordöst om Garberg går ett smalt
sund som kallas Vad. På sundets västra sida ligger de före detta långfäbodarna Gottland, som enligt Bror Lindén lär ha etablerats under 1770-talet genom expansion från Garbergs fäbodar. Namnet kommer av en ordlek med fäbodställets naturförutsättningar – gott land. Här finns idag två bevarade före detta fäbodgårdar. Livet på Gottlands fäbodar kring sekelskiftet år 1900 har skildrats i skrift av Amusull Karin Larsdotter eller Karin Saros genom ett brev till systern Amusull Stina. Brevet publicerades som en artikel under titeln En vallkulla berättar, i Sool-Öen år 2004.

I socknens sydligaste del nära gränsen till Järna socken ligger Stora och Lilla
Görsjön, vid Görsjöbergets nordvästra fot. Vid Görsjöberget fanns förut ett
fäbodställe som brukades av bönder från Utanmyra, Bengtsarvet och Gruddbo. Fäbodstället övergavs redan i början av 1900-talet, troligen till följd av det avlägsna läget. Det sägs att hela vallen köptes upp av en karl från Västerdalarna som lät göra kol av alla de gamla husen; däribland en av de troligen äldsta byggnaderna i hela Sollerö socken.

Norrut från Stora och Lilla Görsjön ringlar sig Görån, som från 1800-talet
och fram till 1900-talets mitt var en viktig flottningsled. Vid Stora Görsjöns
utlopp i Görån finns en före detta flottningsanläggning som kallas Görsjön
med flera stugor, båthus och andra byggnader. Anläggningen har även nyttjats för jakt och fiske, bland annat av Gustaf Schröder (se kulturmiljörapporten om Söromsjöbygden) som kom till Görsjöstugan första gången år 1865 för jakt och skogsarbeten. Vistelserna vid Görsjön och de kringliggande Solleröskogarna blev upptakten till Schröders författarskap om jakt och livet på skogarna.

I dalgången mellan Sundsjöberg och Ljotberg ligger långfäbodarna Lindor,
som nämndes i skrift första gången som Lindhon i samband med 1663 års fäbodinventering. Vid denna tid hade fäbodstället två delägare varav en var från Mora. Namnet är en pluralform av linda, med betydelsen "vall på odlad och upplöjd jord". Fäbodstället innefattar ett par ganska förändrade fäbodgårdar intill en delvis öppen vall.

Öster om sjön Norra Fjärden reser sig Lövberget, som är en nordlig del av det väldiga Flenberget nära gränsen till Siljansnäs socken. Kring Lövbergets topp och på dess norra sluttningar ligger Övre och Yttre Lövbergs hemfäbodar, som nämndes i skrift i samband med 1663 års fäbodinventering som Löfbärgh. Fäbodstället hade vid denna tid 12 delägare samt en kvarn. Namnet kommer av en lövskogsvegetation på berget. Vid storskiftet fanns i Övre Lövberg 17 fäbodgårdar samt stora ytor med åkermark uppåt Lövbergets topp.

Längs de gamla fästigarna mellan Rossberg och Södra Hållens nu övergivna
långfäbodar ligger Malibambo eller Malins kyrka. Denna plats är sammankopplad med en sägen från digerdödens dagar som berättar om Malin från Sollerön som tillsammans med andra öbor flydde till skogs från pesten. En bit väster om Rossberg sägs Malin ha funnit ett smycke som föreställde Jesus på korset. Där stannade hon och slog läger för att ta hand om andra öbor som flytt och insjuknat. Malin lär själv ha dött i pesten och begravdes enligt sägnen i närheten av ett stort flyttblock, som kom att kallas Malibambo.

Vid Mångsjöns nordöstra strand, mellan Borrberg och Björka, ligger hemfä­bodstället Mångberg. Mångberg nämndes i skrift första gången år 1616 som Mångebergh och hade vid fäbodinventeringen år 1663 14 delägare. Namnet torde komma av det höjdparti som reser sig öster om Mångsjön, på vilken gårdsklungan Holen ligger.

I området sydväst om Gesundaberget, längs den gamla färdvägen från Övre
Borrberg mot Norra och Södra Hållen, ligger de forna hemfäbodarna Rossberg. Fäbodstället nämndes i skrift första gången i samband med 1663 års fäbodinventering och stavades då som Råssbärgh. Den första delen av namnet lär komma av ordet Hross som betyder häst.

Vid storskiftet innefattade fäbodstället 13 fäbodgårdar på sidorna om Rossbergsån som flödar genom fäbodstället. Rossberg brukades vid denna tid av bönder från Utanmyra, Bengtsarvet, Häradsarvet och Bodarna. Under fäbodväsendets storhetstid på 1870- och 1880-talen hade Rossberg omvandlats till mellanfäbod och brukades av 30 familjer på 17 gårdar.

Fäboddriften i Rossberg upphörde år 1942 och fäbodstället har därefter nyttjats för sommarboende. Bebyggelsen består idag av några äldre fäbodgårdar och några fritidshus. På fäbodställets västra sida reser sig landskapet i en ås på vilken den gamla färdvägen mot Hållen går. Vid storskiftet låg flera av fäbodställets gårdar samlade på denna åsrygg, med byggnader intill vägen. Fäbodstället inrymmer även en dammanläggning.

Vid Sälsjöarna mellan Middagsberg, Kvällsberg och Säliträdberget i områdets
västra delar ligger Sälens långfäbodar, som nämndes i skrift som Seelen
i samband med 1663 års fäbodinventering. Namnet är en bestämd form
av dalskans ord för fäbodar; sel eller säl. En annan tolkning menar att ordet
Selen betyder området där vattnet rinner långsamt.

Vid storskiftet var Sälens fäbodar indelat i två olika fäbodställen som kallades Norra och Södra Sälen som innefattade 13 respektive 29 byggnader och brukades av bönder från alla öns byar. Vid denna tid nyttjades fäbodgårdarna gemensamt av fyra hushåll vardera.

I den västligaste delen av Sollerö socken ligger Säxens långfäbodar, som nämndes i skrift som Sexe redan år 1591. Namnet lär komma av den närbelägna sjön Säxen, som är den största på Solleröskogen. Fäbodstället har i perioder till delar ägts av bönder från Utmeland i Mora socken, och hade vid 1663 års fäbodinventering fem delägare. I senare tid har fäbodstället varit indelat i en nordlig och en sydlig del, vilka ännu kvarstår med varsina ganska ombyggda gårdar.

Trollkyrkan
Öster om fäbodstället uppåt Säxberg ligger en märklig naturformation i
form av två sprickdalar, varav den södra kallas för Trollkyrkan. Namnet kommer av att man inom folktron ansåg att trollen hade haft sin egen kyrka på denna plats. Till följd av svårtrampade markförutsättningar med branta sluttningar och stora block har skogen på berget och i sprickdalarna lämnats nästan orörd från senare tiders skogsbruk. Här finns både mager hällmarktallskog och lite bördigare granskog, samt flera ovanliga arter i form av bland annat varglav, mosippa, rynkskinn, stjärntagging och purpurmylia.

I områdets östra del nära sockengränsen till Siljansnäs ligger mellanfäbodarna Södra Flenarna. Fäbodstället ligger högt upp på sydsidan av en ås som reser sig i Flenbergets östra sluttningar. Fäbodstället nämndes i skrift första gången som Flenebÿ i 1663 års fäbodinventering och hade vid denna tid fem delägare. Senare gjordes en uppdelning i Norra och Södra Flenarna, varav endast Södra Flenarna kvarstår med bebyggelse.

Namnet sägs komma ur ett plural av ordet Flen, med betydelsen kalt bergparti eller naken stenhäll (se mer under rubriken Flengruvan ovan). Vid storskiftet innefattade fäbodstället fyra gårdar som brukades av bönder från Bengtsarvet, Gruddbo och Rothagen. Antalet gårdar ökade sedan till sex under 1880-talet. Idag innefattar fäbodstället tre intakta äldre fäbodgårdar samt rester från två ytterligare gårdar i form av enstaka byggnader, varav en stuga.

I områdets östligaste del på Åsbergets norra sluttningar ligger hemfäbodstället Åsen, med milsvida utblickar över Siljan. Närmast i norr ligger Björka, och i söder sockengränsen mot Siljansnäs. Fäbodstället nämndes i skrift första gången i samband med 1663 års fäbodinventering och kallades vid denna tid för Svartenåsen eller Swarttenåhsen. I senare tid har fäbodstället ofta kallats Sollerö-Åsen för att skilja fäbodstället från Leksands-Åsen. Namnet syftar till läget på Åsberget, medan den äldre benämningen kommer av ett äldre namn för berget.

Vid 1663 års fäbodinventering brukades fäbodstället av åtta delägare. Vid storskiftet fanns här 18 gårdar som brukades av bönder från Bengtsarvet, Bodarna, Gruddbo och Häradsarvet. Vid denna tid låg gårdarna samlade i två klungor på vardera sida om ett stort öppet område med åkermark. Denna uppdelning bestod sedermera långt fram i tiden och de två klungorna kallades enligt Forsslund för Öst-å-åkren och Väst-å-åkren.

Den östra av klungorna är ännu i stort mycket välbehållen från bondesamhällets tid med fäbodgårdar som ännu har intakta månghussystem med grånade timmerhus. Några sådana gårdar finns även i den västra klungan.

I området mellan de två klungorna finns dels en öppen och hävdad fäbodvall, där Sollerö-Åsens fäbodlag sedan år 1982 håller djur på bete under sommarmånaderna. Söder om den öppna och hävdade vallen finns ett stråk med senare tillkomna fritidshus och sommarnöjen. Här ligger även Åsengården; ett semesterhem som byggdes åren 1957–1960 i nykterhetsrörelsens regi.

Förutom de fäbodar som här behandlats, finns flera övergivna äldre fäbodställen samt fäbodställen som endast innefattar enstaka kvarvarande byggnader. Bland dessa finns exempelvis Bosberg, Norra Flenarna, Övre Garberg, Gäddtjärnsberg, Görsjöberget, Holmsjö/Umsi, Norra och Södra Hållen, Karaberg, Lindan, Norra och Södra Läberget, Oratjärnsberget och Råberg. Dessa fäbodställen rymmer i de flesta fall spår från det äldre fäbodbruket i form av exempelvis husgrunder, gässlor, träd med vallristningar, fossil åkermark och odlingsrösen. Sådana lämningar är ofta skyddade som fornlämningar enligt kulturmiljölagen eller via särskilda beslut från länsstyrelsen. Lämningar som kan antas vara tillkomna innan år 1850 och är varaktigt övergivna räknas enligt kulturmiljölagen alltid som fornlämningar.

Längs den gamla fäbodstigen mellan Rossberg och Hållen ligger Malibambo, eller Malins kyrka som det betyder. Platsen är kopplad till en sägen från digerdödens dagar: Malin från Sollerön flydde till skogs undan pesten och fann ett smycke med en korsfäst Jesus. Där slog hon läger och vårdade sjuka öbor tills hon själv dog och begravdes nära ett stort flyttblock.

Malin blev ett slags folkhelgon för socknen. Sägnen var muntlig tradition och nedtecknades först år 1865. Sedan år 2020 hedras Malin av en skulptur i Sollerö kyrka. Enligt författaren Karl-Erik Forsslund fanns det tidigare en stortall på platsen som var märkt med årtalet 1353 men den höggs ned för tjärtillverkning under 1800-talet. Tjärkarlen Sol Niss fick plikta och ålades att hugga in årtalet på nytt, med exakt samma utseende, i en intilliggande tall.

På Nedre Garbergs fäbodvall finns ett naturminnesmärke efter Garbergstallen. Garbergstallen var en väldigt stortall som författaren Karl-Erik Forsslund år 1921 beskrev med en omkrets om fyra meter vid roten och 2,75 meter i brösthöjd. Vid nyårsskiftet 1988–1989 blåste tallen ned i en svår storm och en bit av stammen har bevarats på platsen som ett kulturhistoriskt minnesmärke.