Bäck, Heden och Indor
Byarna Bäck, Heden och Indor ligger i Våmhus socken, i den nordligaste delen av Mora kommun. Byarna ligger i ett flackare område med sandjordar kring Våmån, några kilometer nordväst om Våmhus kyrka.
Gårdar kring Indors byväg i Nord på Heden. I bakgrunden syns bytorget och majstångsplatsen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Bäck
Ortsnamn och äldre historia
Bäck nämndes i skrift första gången 1539 och namnet sägs komma från den bäck som mynnar ur Stora Rottjärnen norr om Heden och har sitt utlopp i Våmån i byns södra del. Söder om gårdarna ligger Kanonvägen och bortom vägen ligger ett öppet delvis småbrutet odlingslandskap intill Våmån. Norrut från byn ligger skogsmarker.
Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Två stora byklungor
Bäck består idag av två stora, tätt sammanhållna gårdsklungor som ligger i
de västra och sydöst sluttningarna till en så kallad "hol"; en skogbevuxen grusås. Holen är den högsta punkten i Våmhusbyarna och på dess topp ligger ett vattentorn som nyttjas av hela bygden.
Stora höjdskillnader
Många gårdar har stora kallmurade stödmurar för att överbrygga terrängen
Välbevarade äldre timmerhus
Byns västra del är särskilt väl bevarad med många faluröda och grånade timmerhus tätt samlade. Det äldsta kända timmerhuset i området är ett härbre från 1317.
Historiska näringar
Byn har innefattat en takspånsfabrik och flera affärer. Bystugan i Bäck stod tidigare i Limbäck och användes då som handelsbod. I det nyaste affärshuset, söder om landsvägen, ligger sedan år 2022 ett hantverksbageri.
Heden
Heden nämndes i skrift första gången 1550. Namnet är en bestämd form av ordet hed eller hede, som i Övre Dalarna haft betydelsen "vägbildande moränås eller skogssträckning (med väg) på morängrund". Detta skulle kunna syfta till den åsrygg som reser sig mellan byn och Våmån som Lillbyvägen går på i sin sträckning söderut från byn mot Indor och Bäck. Den äldre bebyggelsen i byn ligger i huvudsak på kullig moränjord medan jordbruksmarkerna ligger på sandjordar.
.webp)
Heden Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Flera gårdsklungor
Byn består idag av flera gårdsklungor. Den största och mest tätbebyggda kallas Heden. Här finns också flest äldre gårdar. Nordväst om denna längs Kanonvägen ligger Norra Heden, som är glesare långsträckt klunga med flera sentida inslag. I byns södra del nära Våmån ligger ett par gårdar som tillsammans kallas Lillby.
Välbevarade äldre timmerhus
Längs Torggatan i Hedens huvudklunga finns många grånade gamla
gårdar och kompletta mångshussystem som på ett särskilt tydligt sätt berättar om bondesamhällets levnadsförhållanden. Här finns också härbren med tydliga ålderstecken i form av sexkantsknutar, laggtak och ytterdörr med breda gåtar, draglås och långa dörrband. I den övre delen av Norra Heden finns en rad nyare gårdar, som dock i flera fall innefattar enstaka äldre timmerhus. Förekomsten av äldre timmerhus på nyare gårdar är ganska vanligt i Våmhus och Mora, och kommer sig av att byggnader ofta ärvdes och flyttades i enlighet med realarvssystemet.
Såg, kraftstation och historisk affär
Nordväst om Heden ligger Stopdammen i Våmån. Här fanns förut ett sågverk som kördes hela somrarna och en mindre kraftstation, som i början av 1900-talet försåg alla Våmhusbyar med ljus. I slutet av 1800-talet hade Simons Per Andersson, eller Musk Per, en affär i Heden som var inrymd i kammaren till stugan på gården.
Indor
Indor nämndes i skrift som "hindha" 1484 och senare som (H)ijnda 1546 och Hindå 1662. Namnet kommer av byns läge vid Indån, som ringlar sig fram söder om byn och sammanstrålar med Våmån vid Bankogärdet i öster.
Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Två tydliga gårdsklungor
Byn består idag av två tydliga gårdsklungor omgivna av öppna jordbruksmarker, med Våmån i norr och Indån i söder. Dessa klungor fanns uppbyggda i sina nuvarande lägen redan vid storskiftet åren 1844–1849.
Den östra, mindre, klungan kallas "Iem i bymm" (hemma i byn) och ligger på en flack höjd (hol) kallad Jåggdbokkam eller Jåggdbottjin - Helgbacken. Denna är möjligen den äldsta klungan, även om vissa sägner beskriver att byn tidigare legat längre söderut kring Nybolsgärdet.
Den västra och större klungan "Nor å Iedn" (Nord på Heden) ligger på flackare mark. Här sammanstrålar fyra vägar i ett triangulärt torg som är byns majstångsplats. Platsen användes under bondesamhällets tid till allt möjligt, inte minst som timringsplats för nya stugor och fjås.
I byns västligaste del finns också en mindre gårdsklunga "Finna" som etablerades efter storskiftet. I byn finns även enstaka modernistiska småhus.
Blandby
Indor anses ha anlagts som fäbodar till Bonäs, troligen redan under medeltiden. Vid 1500-talets mitt fanns dock en liten bofast befolkning och från och med år 1759 redovisades Indor som en självständig by med ett fåtal hushåll. Vid denna tid fanns fortfarande många fäbodgårdar, som efterhand befolkades permanent genom utflyttningar från Bonäs. Utflyttningarna ökade kring sekelskiftet år 1800 och fortsatte öka under 1800-talet. Flera av byns gårdar användes ännu på 1860-talet som hemfäbodar för bönder från Bonäs
Storbrand 1887
I september år 1887 utbröt en storbrand som ödelade flera gårdar i den södra
gårdsklungan Hem i byn. Branden lämnade flera familjer utan hem och hushåll
och medförde en utflyttning från byn.
Kvarndrift och industriell verksamhet
Indån har historiskt nyttjats för kvarndrift med så kallade skvaltkvarnar. Kring 1800-talets mitt byggdes även två större så kallade tullkvarnar vid Indån söder om byn. Där kunde bönderna få sitt spannmål malt mot betalning. De kallades Köpmankvarnen och Nykvarnen. Till Köpmankvarnen reste bönder både från Mora, Orsa och Rättvik. Här låg även Indors bruk, en vattendriven liesmedja med tre hammare som byggdes år 1856. Rakt väster om byn låg även sågverket Indsågen.
Anders Diös födelseort
Anders Diös (1891-1986), som blev byggmästare och grundade en av Sveriges största byggkoncerner Byggnadsfirman Anders Diös AB år 1921 föddes på en gård i Indor.
.JPG)
Härbren i Färnäs
.JPG)
Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Bebyggelsens huvuddrag
Bebyggelsen i Bäck, Indor och Heden har en karaktär som är typisk för byarna i nuvarande Mora kommun. Här finns i huvudsak äldre, lågmäld omålad eller faluröd trähusbebyggelse som i sen tid kompletterats med vissa modernare inslag, däribland större bostadshus och ladugårdar från tiden kring sekelskiftet år 1900 samt modernistiska småhus från senare delar av 1900-talet. Byarnas generella karaktär beskrivs mer ingående i rapporten Landskapets och bebyggelsens karaktär.
Lokala karaktärsdrag
Bäck, Heden och Indor är klungbyar, vilket är den vanligaste byformen i Våmhus. Gårdarna ligger tätt samlade, ofta på höjder eller i områden som varit svårare att nyttja i jordbruket. I fallet med Bäck och Heden är detta förhållande särskilt tydligt – nästan samtliga av de äldre husen ligger på små höjder med blockig moränjord, som varit svårare att odla jämfört med sandjordarna nära Våmån. Detta är även fallet med den äldre byklungan Hem i byn i Indor.
Indor har varit en så kallad blandby, som både innefattat bofasta gårdar och hemfäbodgårdar till bönder från Bonäs. Detta var synbart i bebyggelsemönstret åtminstone fram till den stora branden år 1887, då flera mycket ålderdomliga hemfäbodgårdar och stugor Hem i byn förstördes.
De äldre stugorna i Indor och Heden har i flera fall ingångar med förtak eller farstukvistar där vindskivorna är krusade i nederkant. Detta var enligt Karl-Erik Forsslund ett särdrag för stugorna i Våmhus socken, som alltjämt finns bevarat i vissa byar. Ett exempel på krusade vindskivor av sådant slag syns på den nedre bilden på nästa sida.
Byarna innefattar, liksom i många delar av Mora kommun, ovanligt många timmerhus med hög eller mycket hög ålder. I Bäck, Indor och Heden är de äldsta husen ofta härbren och trösklador.
Kulturhistoriska värden i Bäck, Heden och Indor
Tillgången till brukbar odlingsmark, betesmark och ängsmark var helt avgörande för kulturlandskapets framväxt i bondesamhället. Väldigt ofta följer därför bebyggelsemönstret skiftningar i jordmån och landskapets naturliga linjer. (Här finns mer information om jordbruksmark och kulturlandskap.)
De öppna och hävdade jordbrukslandskapen kring Bäck, Heden och Indor ligger på förhållandevis lättodlade sandjordar kring Indån. Dessa landskapsavsnitt berättar tydligt om de förutsättningar som påverkade bebyggelsens framväxt under bondesamhällets tid och bedöms därför ha höga kulturhistoriska värden. De jordbruksmarker som kvarstår kring byarna fyller även en kontextuell funktion för läsbarheten av det äldre bebyggelsemönstret, bland annat eftersom de skiljer olika gårdsklungor från varandra.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Öppen och hävdad jordbruksmark.
- Rösen, murar, impediment, diken och andra liknande spår efter det
historiska jordbruket. - Slåttermarker med äldre karaktär, samt traditionen med kontinuerligt slåtterbruk på dessa marker.
- Ängslador
Bebyggelsemönstret i Bäck, Heden och Indor har mycket lång kontinuitet, och landskapsbilden berättar om hur byarna växte fram med realarvssystemet, under 1600-, 1700 och 1800-talen. De tätt samlade gårdsklungorna, som i sin tur innefattar en stor mängd kringbyggda gårdar av liknande storlek och utformning, visar tydligt hur fördelningen av jord och egendom skapade ett samhälle där många kunde försörja sig som småbrukare med egen gård. Bebyggelsen fick också en enhetlig framtoning, där de flesta gårdar hade en likartad uppsättning med timmerhus.
Även om byggnadsbeståndet på flera gårdar har genomgått förändringar från och med 1870-talet, har detta skett efter liknande principer som tidigare och gårdsklungornas samlade lägen samt enhetliga framtoning har således bevarats. Landskapsbilden och bebyggelsemönstret är mycket karaktäristiskt för Våmhus och Övre Dalarna och bedöms ha höga kulturhistoriska värden. Berättelsen om byarnas framväxt och realarvsystemet är särskilt tydligt läsbar i den västra delen av Bäck; i Indors två äldre byklungor; samt i Hedens äldre huvudklunga.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Bebyggelsemönstret och landskapsbilden med avseende på stora och tätt bebyggda gårdsklungor med lång platskontinuitet i samtliga tre byar.
- Gårdsklungornas befintliga lägen i landskapet, ofta på impediment och höjder omgivna av öppna och hävdade jordbruksmarker.
- Kallmurade stödmurar, terrassmurar och grundmurar som använts för att överbrygga höjdskillnader på och omkring gårdarna.
- Grundmurar från nedbrunna eller övergivna byggnader i Hem i byn (Indor) samt Bäckdalen (Bäck). Dessa fornlämningar berättar om viktiga skeden i respektive byars historia – branden 1878 samt Bäcks äldre läge närmare Våmån.
- Bygatusystemen, med slingrade vägar inuti och mellan olika gårdsklungor.
- Bytorget i Nord på Heden i Indor, som är en fyravägskorsning med majstångsplats. Torget har bland annat använts som timringsplats, och hade stor betydelse för livet i byn i äldre tider.
- Gårdar som bevarats till sina respektive äldre lägen, från tiden innan 1870.
- Områden där bebyggelsen i huvudsak konstitueras av låga timmer- och trähus vid tätt placerade kringbyggda gårdar. Exempelvis längs Indors bygata i Indor, Torgvägen och Per-Nils väg i Heden samt Yrkvägen-Bredmyrsvägen-Bystugevägen i Bäck.
- Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
- Växtlighet med hög ålder i anslutning till äldre gårdar, däribland stora lövträd, vårdträd, fruktträd och bärbuskar.
- Avgränsningar mellan gårdar och omgivning i form av exempelvis spjälstaket och gärdesgårdar.
Timmerhus som har bevarats med karaktär från tiden innan 1870 berättar på ett tydligt sätt om de levnadsförhållanden som var rådande i bondesamhället, om befolkningens vardagsliv och byggnadsskick. Dessa byggnader bedöms ha höga kulturhistoriska värden, och är en avgörande beståndsdel i Våmhus och Morabygdens särpräglade kulturlandskap. Den förhållandevis mycket höga andelen med gamla eller mycket gamla timmerhus är troligen helt unik i Sverige. Byggnader som är i allt väsentligt oförändrade sedan äldre tider, har synbart hög ålder eller är placerade i en gårds- eller bymiljö som särskilt tydligt berättar om bondesamhällets levnadsförhållanden bedöms ha särskilda
kulturhistoriska värden. Inventerade timmerhus som bedöms ha kulturhistoriska värden finns markerade på Kulturmiljökartan.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar, märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang.
- Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave (föregångare till dagens hyvel) samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar.
- Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga utformning beträffande farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidsdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar
- Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtelej, sinuskorrugerad plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
- Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
Byggnader och gårdar som har fått sin nuvarande karaktär kring sekelskiftet år 1900 berättar om industrisamhällets genombrott i Våmhus och Mora. I synnerhet visar denna bebyggelse, hur nya byggnadstekniker och stilideal gjorde intåg i socknen under det sena 1800-talet, samt hur nya rön för jordbruk och djurhållning tog sig uttryck kring samma tid. Mycket av byarnas övergripande karaktär, med faluröda och enstaka ljusa oljemålade trähus bland de äldre grånade timmerhusen, tillkom under denna tid. Tidsskiktet utgör således en viktig beståndsdel i landskapsbilden. Byggnader som har en mycket tydlig karaktär från perioden 1870–1930, eller som ingår i en miljö som tydligt speglar detta sammanhang, bedöms ha särskilda kulturhistoriska värden. Byggnader som har genomgått vissa förändringar i sen tid, men som fortfarande ingår i en miljö som speglar detta sammanhang bedöms ha kulturhistoriska värden.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar. Befintliga murverk av gjuthusteknik, lertegel eller kalksandsten.
- Befintliga fasader av liggande och stående fasspontpanel, samt locklistpanel och slätpanel.
- Befintliga fasadbundna listverk.
- Befintliga kontursågade och lövsågade snickeridetaljer.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, gångjärn och stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga glasverandor, balkonger, glasbalkonger, farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidsdetaljer i form av hörnjärn, gångjärn, stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtelej, sinuskorrugerad plåt, skivtäckt plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång, exempelvis med kontursågade taksparrar.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar och kakelugnar interiört.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
I takt med att fler började lönearbeta ökade behovet av bostadshus utan jordbruksmark, vilket förändrade det äldre kulturlandskapet. I Mora uppfördes moderna småhus enligt funktionalismens och senare modernismens ideal, med puts- eller träfasader, ospröjsade fönster och sadel- eller valmade tak. Senare blev tegelvillor i en våning med källare vanliga. Husen byggdes både i äldre byar och i nya områden i deras utkanter, ofta med tidstypiska trädgårdar. Tidiga trädgårdar innehöll främst nyttoväxter, medan senare fick mer exotiska och vintergröna inslag.
I Bäck, Heden och Indor finns några bevarade modernistiska hus. (Mer information om specifika fastigheter finns i kulturmiljörapporten för området.)
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadens befintliga stomme, form, volym, färgsättning och fasadkomposition.
- Befintlig utformning beträffande källarsockel av betong, fasader av ljusgrå fibercementskivor, yttertak av lertegel samt skorsten av lertegel.
- Befintliga fönster och dörrar.
Med industrisamhällets genombrott upphörde i stort timringskonsten, utom vid flytt och reparationer. Efter 1900-talets mitt väcktes dock intresset för moderna timmerhus i socknarna kring Siljan, och flera timmerhusföretag etablerades. Husen byggdes ofta av blocksågat timmer, medan knutning och bilning utfördes enligt traditionella hantverksprinciper. Planlösningar och volymer följde främst samtida ideal, men detaljutformningen kunde vara både modern och dalaromantisk. (Mer information om specifika fastigheter i Bäck, Heden och Indor finns i kulturmiljörapporten för området.)
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, färgsättning och fasadkomposition.
- Befintliga fasader av frilagd omålad timmerstomme.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar och källarmurar, yttertak av lertegel, krusade vindskivor och skorstenar av lertegel.
- Befintliga fönster, fönsteromfattningar med spetsigt krön samt äldre ytterdörrar.
Bäck, Heden och Indor i kulturmiljökartan
I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)
I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.
Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.
Lokala historier
Vid Indån söder om Indor byggdes kring 1800-talets mitt två större tullkvarnar; Köpmankvarnen och Nykvarnen. Dit kom bönder för att mala sitt spannmål mot betalning. Köpmankvarnen drog kunder från Mora, Orsa och Rättvik.
Strax intill låg dessutom Indors bruk, en vattendriven liesmedja med tre hammare byggd 1856, där smeden Gröt Olof, som lärt sig konsten vid Åsens liebruk i Älvdalen, tillverkade liar som sedan skickades vidare till Långö bruk i Älvdalen.
I slutet av 1800-talet drev Simons Per Andersson, känd som Musk Per, en affär i Heden. Butikslokalen var inrymd i kammaren i hans stuga på gården. Trots det var sortimentet brett och varierat: Här såldes bland annat amerikanskt fläsk, sulbottenläder, ull, tobak från Nås och Norge, kaffe, socker, grovsalt, lutfisk, strömming, bröstsocker, rågmjöl och vin.
En septembernatt 1887 utbröt en förödande brand i gårdsklungan Hem i byn i Indor. Elden startade på Djusgården som totalförstördes. Djus Anders Andersson och Mårten Anna Olsdotter som bodde där tvingades fly och flytta in hos Mårten Annas föräldrar på granngården Nord på Heden.
Det var på den gården som paret fyra år senare födde sin son Anders Diös som med tiden grundade Byggnadsfirman Anders Diös AB (1921), en av Sveriges största byggkoncerner.
Anders Diös föddes i Indor 1891 på Djus Anders gård (Wetterbergs) dit hans föräldrar tvingats flytta efter storbranden i Hem i byn.
Byggnaden, som delvis består av en äldre timmerstomme, fick sin nuvarande karaktär i samband med att Djus Anders Andersson och Mårten Anna Olsdotter flyttade till platsen efter branden 1887.
Manbyggnaden är en stor salsbyggnad med ljusgula liggande och stående
panelfasader, tvåvåningsveranda i snickarglädjestil, röda korspostfönster med utsirade foder och grundmur av röd sten.
Till gården hör även äldre timmerhus, ekonomibyggnader med karaktär
från samma tid och några storvuxna lönnar.
Vill du veta mer?
Du hittar fler bilder och detaljerade beskrivningar av kulturmiljöerna i den fullständiga rapporten för Bäck, Heden och Indor.