Bondesamhället -1870
Redan under medeltiden var Mora socken stor och folkrik. Fram tills cirka 1870 var nästan alla sockenbor småbrukare och livnärde sig på jorden med gården, byn och socknen som social, ekonomisk och politisk referensram.
Tillgången till brukbar odlingsmark, betesmark och ängsmark var helt avgörande för kulturlandskapets framväxt i bondesamhället. Väldigt ofta följer därför bebyggelsemönstret skiftningar i jordmån och landskapets naturliga linjer. Många gårdsklungor har exempelvis etablerats på höglänta och steniga lägen som har varit svåra att odla men haft god vattenavrinning.
.webp)
I Björkvassla har gårdarna placerats på holar och backar med kullig moränjord som varit mindre gynnsam att bruka, jämfört med de mer låglänta lerjordarna. Jordmånen har således haft stor påverkan på utformningen av det säregna bebyggelsemönstret. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Bondebefolkningens kost bestod till stor del av spannmål och annat som odlades på åkern medan kött och mejeriprodukter ansågs vara lyxvaror. Innan konstgödsel fick allmän spridning i slutet av 1800-talet var åkerbruket beroende av naturlig gödsel från djur. Gårdarnas djurbesättningar påverkade därmed hur goda åkerskördarna kunde bli, vilket innebar att det krävdes ett jordbruk med inriktning på djurhållning.
Djuren krävde stora mängder foder både sommar och vinter. Om sommaren
förde man djuren till fäbodarna (buffrade) där djuren kunde hållas på skogsbete. (Här går det att läsa mer om fäbodkulturen.) Vinterfodret kom i stället från slåtterängar och så kallade hackslogar och förvarades i foderlador på gården. Hackslogar var stenig mark som gav tillräckligt med slåtter men inte gick att odla till åker. Nästan all tillgänglig gräsmark inuti och runtomkring byarna nyttjades som ängsmark. I den mån det var möjligt förbättrade man också ängs- och odlingsmarkerna genom stenröjning, vilket på sina håll gett upphov till stora och omfattande odlingsrösen.
Ängsmarkerna skördades genom årlig slåtter och med tiden skapades en mager mark som sällan eller aldrig kom att gödas. Den magra marken skapade förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Vinterfodret från en ängsmark kunde ge gödsel till cirka en tredjedel av sin yta i brukbar åkermark. En annan äldre foderkälla var lövtäkt. Vissa träd i byarna och på fäbodarna visar fortfarande spår av så kallad hamling; en kraftig avverkning av löv och grenar från kronan på ett lövträd. Hamlade träd kan bli mycket gamla om de hamlas kontinuerligt. Ofta sinade vinterfodret mot senvintern. Då kunde bönderna behöva koka sörpa på granbark för att klara utfodringen.
.webp)
Före detta fähus på Margetgardn i Säs. Byggnaden står intill en stängslad äldre fägata i fäboställets södra delar. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
För att hålla djuren borta från åker- och ängsmarkerna byggdes miltals med gärdesgårdar kring varje by. Varje gård satt samman med stängslade by- och fägator som användes för att buffra djuren på bete utanför byarna. Gärdesgårdarna har dock i det närmaste försvunnit under 1900-talet, förutom som tomtinhägnad.
Under en lång tid präglade det så kallade realarvssystemet samhälls- och landskapsutvecklingen i Övre Dalarna. Systemet innebar att jorden delades mellan alla arvingar vilket skapade en ovanligt jämlik bondestruktur, men också ett komplext och rörligt ägande. Genomförandet av storskiftet på 1800-talet och laga skifte på 1900-talet förändrade dessa förhållanden i grunden, vilket fick stora konsekvenser för både markanvändning och sociala strukturer.
De sena skiftesreformerna påverkade inte by- och gårdsmönstren i samma
utsträckning som i andra delar av Sverige vilket har medfört att kulturlandskapet i Övre Dalarna som helhet är ovanligt intakt från bondesamhällets tid.
Mer om realarvssystemet, storskiftet och laga skifte finns att läsa här.
Timmerhuskulturen i Sverige växte fram efter vikingatidens slut. Timringstekniken var en förutsättning för ett samhälle med realarvssystem (där alla barn kunde ärva jord och fast egendom) eftersom husen var lätta att plocka ned och flytta.
Timmerhuskulturen var helt dominerande i Mora från medeltiden och fram tills slutet av 1800-talet. Ingen annanstans i Norden finns så många timmerhus bevarade från medeltiden och tiden därefter som i Mora och de närmast intilliggande socknarna.
Morabygdens kulturlandskap präglas ännu starkt av den utveckling som skedde från medeltiden och fram tills industrisamhällets genombrott. Landskapsbilden med stora byar av tätt samlade gårdsklungor i öppna och hävdade jordbruksmarker uppkom i stora drag under denna tid och speglar därför, trots förändringar i senare tid, livet i bondesamhället. Bebyggelsens framväxt påverkades främst av tillgången på ängs- och åkermarker, en särskild arvsrätt (realarvssystemet) och timmerhuskulturen.