Fäbodväsendet

I kartan nedan kan du se en översikt över fäbodar i Mora kommun utifrån data från Länsstyrelsen Dalarna. Om du klickar på punkterna får du upp mer information om respektive fäbod.

Datan är hämtad från ett arbete som i huvudsak ägde rum år 2005-2006. Databasen är inte komplett och innefattar inte alla fäbodar, finnbosättningar mm. utan är att betrakta som ett arbetsdokument.

Innan de första fäbodarna anlades betade troligtvis djuren i skogarna nära hemgården men i takt med arvskiften växte gården till en by och det blev nödvändigt att söka sig allt längre ut i skogen för att hitta bete till djuren. Till slut var det inte lönt att återvända hem över natten med djuren och fäbodställen anlades.

Innan konstgödsel fick allmän spridning i slutet av 1800-talet var åkerbruket beroende av naturlig gödsel från djur. Gårdarnas djurbesättningar påverkade därför hur goda åkerskördarna kunde bli, vilket krävde ett jordbruk med inriktning på djurhållning. Djuren krävde stora mängder foder både sommar och vinter och genom att flytta djuren till skogsbete på fäbodarna under sommarhalvåret kunde man använda marken närmare byn som ängsmark och till åkerbruk. Eftersom maten på den här tiden främst bestod av spannmål och annan gröda från åkrarna var det en nödvändighet för att kunna försörja sig.

På fäbodarna tillverkades även mejeriprodukter som var ett uppskattat och dyrbart tillskott i det egna hushållet. Det var även möjligt att sälja och byta mejerivaror mot kontanta medel, eller mot andra viktiga varor.

Det fanns olika typer av fäbodar som låg olika långt från byn. Hemfäbodarna låg något närmare byn medan långfäbodarna var mer avlägset belägna.

Hemfäbodarna var avsedda att bebos av hela hushållet, medan långfäbodarna var anpassade efter ett fåtal vallhjon. Fäbodbruket skiljde sig åt mellan olika trakter men det var vanligt att man rörde sig mellan fäbodarna i ett relativt organiserat och komplext mönster. Ofta buffrade man till hemfäbod­­gården under senvåren för att sedan fortsätta till långfäbodarna under högsommaren. Mot hösten kunde man återigen stanna en tid vid hemfäbodstället för att till sist återvända till byn.

Långfäbodarna var i regel mindre och bestod av färre bostadshus eftersom ett mindre antal personer vistades på fäbodstället, såg efter djuren och skötte de dagliga sysslorna.

Det finns även exempel på så kallade blandbyar där fäbodbruk samexisterat med en eller flera permanentboende. Fåsås är ett sådant exempel. Platsen har fungerat som hemfäbod åt Färnäs Öppnas i nytt fönster. och parallellt med detta har några gårdar varit bebodda året om. Det var även vanligt att en eller flera fäbodar samägdes och brukades av flertalet byar.

Den vanligaste stugtypen på Moras fäbodar verkar ha varit knuttimrade enkelstugor. Enkelstugan var länge den vanligaste stugtypen i det gamla bondesamhället och kännetecknas av en asymmetrisk planlösning. Ingången är placerad mot kanten av den ena långsidan och leder in till en farstu eller förstuga. Innanför denna finns en mindre kammare. Från förstugan nås vanligtvis stugans större rum där eldstaden finns. På Moras fäbodar finns exempel på enkelstugor där dörren sitter alldeles invid gaveln och exempel där dörren är något mer skjuten åt långsidans mitt. Bredvid ytterdörren finns det då i regel ett sidofönster. Även andra varianter av fäbodstugor finns på några av fäbodarna, exempelvis äldre sidokammarstugor. Denna typ av stuga saknar den inre förstugan och man kliver därför direkt in i det större rummet. Innanför detta rum ligger sedan kammaren.

Fäbodstugorna var nästan alltid omålade och naturligt grånade men idag har flertalet målats röda. Fjåsen eller fähusen var ofta knuttimrade utan eldstad eller skorsten, med låga väggband och stora flacka sadeltak. Ingången satt på ena gaveln och fönster fanns sällan, däremot kunde det förekomma dyngluckor. Även stallen knuttimrades men var i regel högre än fjåsen, detta då stallen ofta försågs med ett foderloft.

På hemfäbodarna var strukturen ofta mycket lik den i byn och bebyggelsen stod i långa längor som bildade en hel gårdsanläggning. Det var vanligt att stallet och stugan var sammanbyggda. Gårdarnas fähus/fjås låg däremot ofta samlade vid vallens gärdesgård och ibland även ute på fähusbacken utanför gärdesgården.

En någorlunda fullbyggd gård på en hemfäbod i Mora kunde innefatta stuga, stall, trösklada, härbre, hölada och fähus/fjås. De större fäbodställena hade i regel en gemensam kvarn, såg och torkstuga.

På de mer avlägset belägna långfäbodarna var bebyggelsen generellt mycket mer spridd över landskapet och de långa längorna saknas. I Mora var det dock vanligt att fähusen låg i anslutning till gärdesgården. Sollerön uppvisar ett mer organiserat system än resten av socknen med fähus som kunde ligga på rad längs med en gata. Det finns exempel på fäbodställen i Mora där flera familjer delat på vissa byggnader, exempelvis fähus eller mjölkbodar, men ibland även själva stugorna.

Flera fäbodställen i Mora socken finns dokumenterade till namn i en fäbodinventering som genomfördes redan 1663–64. I samband med storskiftet i Mora under mitten av 1800-talet omfördelades dock vissa fäbodställen till nya byar. I samband med omflyttningarna förändrades troligen även byggnadsbeståndet och de äldre ägofigurerna på socknens fäbodställen, åtminstone till viss del. Efter storskiftet har många fäbodställen dock behållit samma ungefärliga ägofigurer och gårdslägen.

I takt med den snabba industrialiseringen och rationaliseringen av jordbruket under tidigt 1900-tal började fäbodväsendet avvecklas. Djurfodret odlades i större utsträckning på åkern i stället för att betas i skogen, konstgödsel blev tillgängligt för den breda massan och större mejerier började konkurrera ut den småskaliga framställning som skett på fäbodarna. Viss buffring (flytt av djuren till och från fäbodar) skedde dock fortfarande vid 1900-talets mitt, men då i regel i mycket liten omfattning.

Generellt har hemfäbodarnas täta strukturer luckrats upp sedan tiden för
1800-talets storskifte och bebyggelsen tenderar idag att vara mer spridd till
sin karaktär. Hemfäbodarna låg mer lättillgängligt till och har i många fall
delvis omvandlats till fritidshusområden. På grund av sina ibland ensliga lägen övergavs en del långfäbodar när fäbodbruket började spela ut sin roll. Somliga fäbodstugor i Mora är fortfarande mycket välbevarade, medan andra har moderniserats genom att bland annat få dalaromantiska inslag och fler/utbytta fönster. Även äldre uthus som härbren och stall har under senare decennier inretts till sommarstugor och försetts med nya detaljer.

Många fäbodställen ligger i höglänt skogsmark där omfattande röjningsarbeten krävdes för att få marken brukbar. På vissa håll förekommer därför stora odlingsrösen och stenmurar som idag vittnar om det hårda arbetet. Röjningsrösen indikerar att åkerbruk bedrivits på platsen, något som var vanligt på Moras hemfäbodar. Spår efter spannmålshantering, exempelvis i form av trösklador där spannmålet behandlats, finns på många av socknens fäbodställen. I vissa fall förekommer karaktärsväxter och lövträd som nyttjats till foder för djuren. Sälg och rönn är exempel på vanliga träd där bladen skars och användes som foder till djuren. På vissa fäbodställen förekommer fortfarande gärdesgårdar av trä som skiljer vallen från skogen.

Ofta finns även fornlämningar i form av rösen, lötar (en liten gräsbevuxen del mark, ofta en dal mellan åkrar, som används för bete) och stigar samt husgrunder efter strukturer som fanns innan storskiftet.

På fäbodarna hänger det kulturhistoriska värdet oftast samman med före­komsten av autentiska bevarade äldre detaljer och egenskaper i såväl landskap som bebyggelse. Genom dessa detaljer och egenskaper är det möjligt att för­stå fäbodarnas historia, höga ålder, användningsområden och sammanhang. Detta kallas för läsbarhet. Om bebyggelsen eller landskapet kring fäbodarna förändras kraftigt och utan hänsyn till äldre detaljer och egenskaper, minskar läsbarheten. Detta skadar i sin tur det kulturhistoriska värdet.

Följande egen­skaper är generellt sett viktiga för läsbarheten kring fäbodarna som kulturmil­jöer, och därigenom det kulturhistoriska värdet:

• Kvarvarande ytor med öppen och hävdad åker- och ängsmark.
• Odlingsrösen, stenmurar och terrasser på och i anslutning till fäbod­vallar.
• Äldre lövträd som kan ha använts till fodertäkt samt stora granar och tallar.
• I förekommande fall gässlor, fästigar och ristningar som berättar om skogsbetet.
• Vägar och stigar med äldre karaktär som förbinder områdets olika fäbodställen.
• Det befintliga äldre vägnäten på fäbodarna, inklusive torg och maj­stångsplatser.
• Stängsel i form av gärdesgårdar som skiljer fäbodgårdar från äldre fägator.
• Den äldre bebyggelsens övergripande karaktär med avseende på låga grånade timmerhus med sadeltak. Kringbyggda gårdsformer på hem­fäbodar och spridd bebyggelse på långfäbodar. Timmerhus som be­varats med karaktär från tiden innan 1930.
• Fäbodgårdar som bevarats i sina ursprungliga äldre lägen.
• Förekomsten av härbren och trösklador på hemfäbodar, vilket berät­tar om det historiska åkerbruket.
• Fähus som är placerade i särskilda klungor eller i anslutning till vägar har varit stängslade fägator.