Östnor, Öna och Kråkberg
Byarna Östnor, Öna och Kråkberg ligger norr om Morastrand i ett sandigt isälvsdelta som bildats mellan Österdalsälven och Orsasjön. Kråkberg räknas som en av de äldsta bofasta byarna i socknen och området har varit bebott sedan stenåldern. Byarna är kända för en rik industrihistoria med rötter i urmakeri och gelbgjuteri som utvecklades till tillverkning av armaturer och knivar. I dag innefattar området även tätbebyggda delar med bostäder och industrier på de tidigare jordbruksmarkerna söder och öster om de äldre byklungorna.
.webp)
Två timrade fjås vid bygatan i Byn i Östnor, det bortre hör till Rombingården, vars härbre är från 1483. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Östnor
Ortsnamn och äldre historia
Östnor, eller Åstnår som man säger i byn, omnämndes i skrift redan 1457 som namnet på en så kallad settung, sjättedel, i Mora storsocken; Ostanar sexting. Settungarna var en slags administrativ indelning av den dåvarande socknen i sex olika områden som senare ersattes av en fjärdingsindelning. Som bynamn framträder Östnor som Östennor och Östenå i jordeboken från 1539. Namnet har sedan återgivits i en mängd olika varianter. Namnet syftar ursprungligen till byns läge öster om ån, det vill säga Österdalälven. Senare har efterledens betydelse anslutits till naturnamnet -nor, det vill säga älvgren, och byns namn har tolkats som Östra noret.
Bystruktur
Östnor ligger väster om Kråkberg, och öster om älven och Selja och Långlet. I söder av byn går länsväg 1021 som förbinder byn med Riksväg 70 i öster och länsväg 1012 mot Evertsberg och Sälen på andra sidan älven. I norr reser sig landskapet till en platå med sandig skogsmark som sträcker sig uppåt flygsandsfältet i Bonäs.
Bebyggelsen i de tre äldre bydelarna Byn, Bogghed och Tåmåsbyn ligger på flacka platåer som omges av meanderslingor. Flera av gårdarna i dessa klungor har funnit kvar i samma läge åtminstone sedan storskiftet 1844–47. Mitt i Byn vid korsningen mellan Finngatan och Västervägen finns Östnors majstångsplats, och
därifrån strålar flera slingrande bygator som kantas av välbehållna tätt placerade äldre gårdar.
Vid Byn ligger även tre större industrier, FM Mattsson i söder, före detta Mora armaturfabrik i öster och ett taksäkerhetsföretag i norr. I Bogghed ligger de äldre gårdarna samlade kring den hästskoformade Bogghedsvägen, med långsmala gårdstun på rad i söder. Öster om de äldre gårdarna ligger Östnors bystuga från 1956 samt en förskola, en ishockeyplan och ett sentida lekområde som kallas Troll- och clownstigen. Tåmåsbyn ligger inkilad som på ett näs mellan två gamla älvbågar, Noret i söder och Dyan i öster. De äldre gårdarna är samlade främst kring gamla Landsvägen och Tåmåsbyvägen- Bogghedsvägen. Österut från Tåmåsbyn finns Bjäkenbacken med en större skola som uppfördes från 1926 och framåt för att betjäna både Östnor, Öna och Kråkberg. Därintill ligger före detta K J Erikssons knivfabrik, idag Morakniv AB.
Moderna småhus
På den tidigare jordbruksmarken i utkanten av de tre gårdsklungorna, och mellan dem, finns en ganska väl utbredd småhusbebyggelse från 1900-talet. Till skillnad mot i Kråkberg och Öna har småhusbebyggelsen främst uppförts utan stadsplan och följer därför åtminstone delvis äldre by- och vägstrukturer och har en heterogen karaktär med hus från olika tider. Även inuti de olika gårdsklungorna finns en del mer sentida inslag i form av småhus och småindustrier.
Jordbrukslandskap
Trots de sentida exploateringarna finns även en del öppen och hävdad jordbruksmark bevarad både bland byns gårdar och i dess utkanter. Särskilt nämnvärda av dessa inägor är Grönloksmyren, där jordbruksmarken är anlagd i en utdikad älvbåge norr om byn. Även i sydöst mot älven finns några större sammanhängande områden med öppen och hävdad jordbruksmark.
.jpg)
Bygatan vid Rombins i Byn, Östnor. I gårdsklungorna finns ännu många äldre gårdar med omålade och faluröda timmer- och trähus. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Flygbild över Östnor 1935-37 genom vilket de skilda byklasarna ännu är urskönjbara. Närmast i bild syns Byn och bortåt Orsasjön syns Tåmåsbyn. Foto: AB flygtrafik, Dalarnas museums bildsamling.
Öna
Ortsnamn och äldre historia
Öna omnämndes för första gången i skrift som Enna år 1539. Namnet kommer av ön och syftar på byns topografi; dess marker breder sig över en landmassa som kringgärdas av den gamla älvfåran Ökarlnoret. Det lilla näset söder om byn kallas Lisselön av samma anledning.
I området har man, precis som i Östnor och Kråkberg, påträffat spår efter förhistorisk järnframställning. Under 1800-talet var urmakeri och knivsmide vanliga bisysslor. Byn var också känd för hårslöjd och många kvinnor i Öna skapade föremål av människohår och vandrade ut som hårkullor på långa arbetsresor. Handel med bland annat Moraklockor och hästpinglor var också vanligt. I början av 1900-talet bestod byn av 53 gårdar i en samlad klunga.
Bystruktur
Öna ligger på en landmassa som kringgärdas av gamla älvfåror, likt en ö. I nordöst ligger Kråkberg och i nordväst finns Östnor. Söder om Öna ligger Österdalälven och Sandängarna.
Byns äldsta delar breder sig kring Krångnäsvägen Önavägen Kånågatan och Ekittvägen. Där finns ännu flera gårdar som är bevarade på sina respektive lägen åtminstone sedan storskiftet 1844–47, och även en del gårdar som uppstått efter storskiftet men innan den moderna högindustriella epoken. Den äldre bebyggelsen kringgärdas av småhusbebyggelse från 1900-talet, främst i norr och söder. Det finns även en del ännu öppen och hävdad jordbruksmark kring byn, både bland de äldre gårdarna och i större sammanhängande ytor mot Östnor och Kråkberg. Väster om byn ligger en större fotbollsplan, och i öster vid den gamla älvfåran som skiljer den äldre byn från den nyare bebyggelsen på Täppan finns en ishockeyplan samt bystuga. Söder om byn finns ett mindre industriområde, och vid Lisselöns södra del en samling med fritidshus. Vid Truppvägen i nordöst finns ytterligare sentida bebyggelse med enhetlig samlad karaktär i tre trafikseparerade grupper. Anfarten till detta område är från riksväg 70 vid Kråkberg. De östra delarna av Öna kallas Täppan och Tuvan och beskrivs under nästa rubrik.
Sandängarna
På Sandängarna fanns länge stora slåttermarker till flera av bygdens byar. Området är numera skogsbevuxet och har länge nyttjats för rekreation. Idag finns det fotbollsplaner, skjutbana och golfbana på platsen men redan i början av 1900-talet låg här en välbesökt folkpark med dansbana och 1907 hölls här Anders Zorns andra spelmansstämma som lockade ett par tusen åhörare.
Sandängskanalen skiljer Sandängarna från Tuvan och Täppan. År 1913 iordningsställdes den som timmerkanal genom vilken upp till 15 000 stockar per timme forslade vidare till Noret. Söder om Tuvan ligger Badsubacksbron som går över Österdalälven. Dagens bro är från 1900-talets mitt och ersatte den äldre Bastubacksbron från 1902. Öster om bron, vid Dunkarsbo, låg ett gammalt färjeställe som användes innan bron byggdes. Den norra älvstranden minner även om en mörk del av Moras historia: här brändes, efter vittnesmål från barn, 23 påstådda häxor från Mora och Älvdalen i augusti 1669.
1900–talets bebyggelseutveckling på Täppan och Tuvan
Utbyggnaden av Täppan och Tuvan tog fart under 1900-talets högindustriella epok. Flerbostadshusen i tegel på Tuvan uppfördes i etapper under 1950-talet efter ritningar av arkitekt Börje Blomé, med sista etappen färdig 1958. För Täppan upprättades en byggnadsplan av samme arkitekt, färdigställd 1952, som gav området dess nuvarande vägnät och kvartersstruktur. Därefter fortsatte utbyggnaden med egnahemsbebyggelse och industrier under efterföljande decennier. Området har även kompletterats med ett punkthus som stod färdigt 2019.
.jpg)
Modernistiska flerbostadshus på Tuvan. Byggnaderna är ritade av arkitekt Börje Blomé i en säregen stil med branta tegeltak. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Flygbild över Tuvan 1962. Foto: AB Flygtrafik, Dalarnas museums bildsamling
Kråkberg
Ortsnamn och äldre historia
Kråkberg nämndes i skrift för första gången som Kråkeberg. Byns namn kommer sägs komma från fågelordet Kråka eller gårdsnamnet Kråk som har funnits i byn sedan gammalt. Slutet av namnet; -berg, syftar på läget ovanpå den förhållandevis låga platå som breder ut sig ovanför älvbågen Massmyr nordväst om byn.
Bystruktur
Kråkberg ligger på en höjd mellan nuvarande Riksväg 70, Sandängskanalen
och Orsasjön. Norrut breder sig stora sandiga tallskogar mot Bonäs. Bebyggelsen
i Kråkberg består både av äldre gårdsklungor och nyare småhusområden
som är belägna tätt intill varandra. Längs Kråkbergsvägen, som är den gamla landsvägen norrut mot Bonäs och Våmhus, ligger ännu de gamla byklungorna Nordibyn och Suribyn. Där breder byns äldre gårdar ut sig likt ett pärlband ovanför Massbacken och slänterna mot Kråkbergs-Noret. I dessa äldre gårdsklungor har bebyggelsemönstret i princip vidmakthållits åtminstone sedan storskiftet, som genomfördes åren 1844–48. Då liksom nu var Nordibyn den största klungan, med ett 40-tal gårdar som låg tätt intill varandra kring Kråkbergsvägen, Massbåcksvägen och Badvägen. Suribyn innefattade vid storskiftet nio gårdar i en klunga mellan Kråkbergsvägen, Braskvägen, Skarinvägen och Gruvvägen. Vid korsningen mellan Oståkersvägen och Sommarvägen finns ytterligare några äldre gårdar som hör till klungan Ostumåkern, och som har kontinuitet åtminstone sedan storskiftet.
1900-talets bebyggelseutveckling
Efter storskiftet expanderade bebyggelsen med nya gårdar kring de äldre klungorna och vid Orsasjöns sandstränder tillkom sommarnöjen och fritidshus med dalaromantisk framtoning. Ända fram på 1960-talet hade Kråkberg en tydlig agrar prägel. De omgivande jordbruksmarkerna har sedan dess köpts upp av Mora kommun och exploaterades under 1970-talet för småhus- och radhusbebyggelse. Väster om riksväg 70 tillkom ytterligare två enhetliga bostadsområden; Finnsnäs och Knaggnäs, med postmodern framtoning. Utbyggnaden med fritidshus och småhus längs Orsasjön har därefter fortsatt norrut mot Bonäs rå. Längs vägen mot Finnskitt finns även en del industribebyggelse från 1900-talet.
.jpg)
Kråkbergsvägen som förut var huvudgata mellan Stranden och Bonäs. Bebyggelsen i Nordibyn sluter ännu tätt mot gaturummet och består i huvudsak av kringbyggda gårdar. Vid vägkanten finns ännu ett gammalt milmärke i järn från 1834. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
.jpg)
Olpersgards korsplanshus med välbehållen sen 1800-talskaraktär, Nordibyn i Kråkberg. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Huvuddragen i Östnor, Öna och Kråkbergs bebyggelse
Bebyggelsen i Östnor, Öna och Kråkberg har en blandad karaktär. I byarnas äldsta delar finns ännu klungor och stråk med äldre gårdar där en hög andel av byggnaderna är tillkomna innan 1930. Sådana områden finns bland annat längs vid Kråkbergsvägen, Fjälsvägen, Massbåcksvägen, Skålanvägen, Spännarvägen, Skarinvägen och Oståkersvägen i Kråkberg. I Östnor finns klungor med äldre byar längs Västervägen, Frotsgatan, Finngatan, Spärrvägen, Landsvägen (Byn), Bogghedsvägen, Bältervägen, Mörvägen (Bogghed), Landsvägen, Tåmåsbyvägen, Bogghedsvägen (Tåmåsbyn). I Öna breder sig den äldre bebyggelsen kring Önavägen, Ekittvägen, Krångnäsvägen, Smidsvägen, Kånågatan, Kornvägen och Klocknäsvägen. Bebyggelsen i dessa områden utgörs i hög utsträckning av lågmäld omålad eller faluröd trähusbebyggelse som i sen tid kompletterats med vissa modernare inslag, däribland större bostadshus och ladugårdar från tiden kring sekelskiftet år 1900 samt vissa modernistiska småhus från senare delar av 1900-talet.
Förutom de sentida småhus som uppförts i anslutning till det äldre bebyggelsemönstret finns flera samlade områden med småhus från 1900-talets senare hälft. De södra delarna av Kråkberg, de norra och södra delarna av Öna, Täppan och området mellan de tre äldre klungorna i Östnor upptas till största delen av sådan bebyggelse. Det finns även mindre småhus- och radhusområden med enhetlig karaktär på Finnsnäs och Knaggnäs mellan Östnor och Kråkberg samt väster om Truppvägen i Öna.
Byarnas generella karaktär beskrivs mer ingående i rapporten Landskapets och bebyggelsens karaktär.
Lokala karaktärsdrag
I Östnor, Öna och Kråkberg finns en förhållandevis stor mängd timmerhus från som kan vara från medeltiden och 1500-, 1600- och 1700-talen. Dessa byggnader är företrädesvis olika former av ekonomibyggnader. De äldsta bevarade byggnaderna är oftast loftbodar, långsideshärbren och trösklador. Bland bostadshusen kvarstår ett fåtal med karaktär från tiden innan 1870. Dessa byggnader är företrädesvis enkelstugor, sidokammarstugor och parstugor. De äldre bostadshusen präglas av en utformningsmässig enkelhet beträffande farstukvistar, fönster och dörrar. Vissa av byggnaderna har kronskorsten, samt spetsformiga fönsterkrön i nyklassicistisk tappning.
I synnerhet vid Orsasjöns stränder i Kråkberg, men till viss del även i Östnor och Öna, finns större sammanhängande områden med dalaromantiska sommarnöjen, fritidshus och småhus från 1900-talet. I dessa områden finns både exempel på nytimrade byggnader och äldre timmerhus som återanvänts på ny plats. En utmärkande andel byggnader i dessa områden är återanvända äldre härbren och lador som kan ha mycket hög ålder, samt uppvisar tydliga spår av detta i form av exempelvis sexkantsknutar, laggtak, avancerade smidesdetaljer på dörrar o.s.v. I anslutning till samtliga tre byar finns större och mindre industriområden. I dessa områden är bebyggelsen ofta storskalig med grupper av äldre och nyare byggnadskroppar som sammanfogats till storskaliga enheter. Bebyggelsen har ofta funktionalistisk eller modernistisk framtoning med exempelvis tegel-, puts- och plåtfasader, flacka sadeltak, motfallstak eller pulpettak samt fönsterband eller andra större sammanhängande fönsterpartier. Vissa av industribyggnaderna har en mycket enkel utformning.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Öppen och hävdad jordbruksmark.
- Diken och andra liknande spår efter det historiska jordbruket.
- Slåttermarker med äldre karaktär, samt traditionen med kontinuerligt slåtterbruk på dessa marker.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Bygator med lång kontinuitet som sammanlänkar de äldre gårdarna och byklungorna.
- Gårdar som bevarats i sina respektive äldre lägen, från tiden innan 1870.
- Bebyggelsemönstret i de äldre ovannämnda gårdsklungorna.
- Bebyggelsens övergripande karaktär med låga faluröda och grånade timmer- och trähus vid tätt placerade kringbyggda gårdar som breder ut sig över ett stort geografiskt område. Förekomsten av timmerhus med hög eller mycket hög ålder i byarna.
- Tätt slutna bygaturum som bildas genom att gårdshusen står i, eller nära gatulinjen.
- Växtlighet med hög ålder i anslutning till äldre gårdar, däribland stora lövträd, vårdträd, fruktträd och bärbuskar.
- Avgränsningar mellan gårdar och omgivning i form av exempelvis spjälstaket och gärdesgårdar.
- Kulturlandskapets sammansättning med äldre gårdsklungor intill nyare industrier som springer ur bondesamhällets mångbruk.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar,
märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang. - Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave (föregångare till dagens hyvel) samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt
grundstenar. - Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar.
- Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga utformning beträffande farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar.
- Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Ursprungliga detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan sekelskiftet år 1900 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Finnkallsmedjan på fastigheten Östnor 339:1 i helhet och detalj. Byggnadens stomme, grundmur, skorsten, fasadernas utformning med timmer och liggande fasspontpanel, befintliga fönster och dörrar samt yttertak av äldre betongtegelpannor. Kvarvarande äldre delar av byggnadens interiör samt teknisk utrustning som använts för knivsmide.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar. Befintliga murverk av gjuthusteknik, lertegel eller kalksandsten. Fähus som är byggda med gjuthusteknik.
- Befintliga fasader av liggande och stående fasspontpanel, samt locklistpanel och slätpanel.
- Befintliga fasadbundna listverk.
- Befintliga kontursågade och lövsågade snickeridetaljer.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, gångjärn och stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga glasverandor, torn, balkonger, glasbalkonger, farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn, gångjärn, stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt, skivtäckt plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång, exempelvis med kontursågade taksparrar.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar och kakelugnar interiört.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
- Bebyggelsens övergripande karaktär med i huvudsak faluröda hus som har yttertak av tvåkupiga lertegelpannor.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former och volymer. Byggnadernas befintliga fasadkompositioner.
- Befintlig utformning beträffande fasader, exempelvis i form av frilagda timmerfasader och andra träfasader.
- Befintliga grundmurar i natursten eller bruksmur (betong med frilagd ballast av större stenar).
- Befintliga utformning beträffande tak med en- eller tvåkupiga lertegelpannor, samt i förekommande fall klovtak, krusade eller konturerade vindskivor samt kronskorstenar.
- Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga profilhyvlade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar med spetsbågsform där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster. Befintliga fönsterluckor.
- Befintliga trädörrar, exempelvis med rombmönster samt befintliga farstukvistar, exempelvis med rundsvarvade hörnstolpar eller konturerade stöd. Befintliga smidesdetaljer på dörrar.
- Befintlig karaktär beträffande exempelvis naturtomtmark med tallskog.
- Befintliga belysningsarmaturer.
- Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
- I förekommande fall bevarade dalaromantiska interiörer från det tidiga 1900-talet. Bland annat med avseende på fast inredning, eldstäder och målningar.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga former, volymer, fasadkompositioner och
färgsättning. - Befintlig utformning beträffande fasader av puts, locklistpanel och
fasspontpanel. - Befintliga äldre detaljer i form av exempelvis ursprungliga fasadsnickerier, träfönster, ytterdörrar samt farstukvistar.
- Trädgårdsmiljöer med uthus, tidiga garage (bilstall) nyttoväxter,
fruktträd, flaggstänger och spjälstaket.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former och volymer. Byggnadernas befintliga fasadkompositioner.
- Befintlig utformning beträffande fasader med liggande faluröd fasspontpanel, faluröd stående locklistpanel samt gula tegelfasader. Befintlig utformning beträffande listverk i fasader, samt knutlådor. Befintlig färgsättning beträffande vita detaljer.
- Befintliga grundmurar i natursten samt slätputsade fasader på souterrängkällare.
- Befintliga utformning beträffande tak med enkupiga lertegelpannor samt vindskivor, skorstenar, skarpvinkliga stuprör och äldre takkupor samt skorstenar.
- Befintliga träfönster. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster.
- Befintliga äldre trädörrar samt befintliga farstukvistar. Befintliga snickeridetaljer omkring äldre dörrar.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas respektive placering i området, samt fasader som fortfarande har ursprunglig karaktär. Beträffande Öna snickeri, före detta K J Erikssons äldre fabrik och Br Erikssons Metallfabrik, även byggnadernas respektive stommar, fasadkomposition, former och volymer samt befintlig utformning beträffande fasader och tak. Därtill befintliga ursprungliga och äldre detaljer så som dörrar och fönster.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- De i rapporten omnämnda byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, färgsättningar och fasadkompositioner.
- Byggnadernas befintliga läge på tomtmarken, med hus nära gatulinjen och trädgårdar mot kvarterens insidor.
- Befintlig utformning beträffande källarsocklar av puts eller betong.
- Befintlig utformning beträffande fasader av gult eller rött lertegel, kalksandsten, locklistpanel samt puts. Putsens karaktär i avseende på exempelvis ballastfraktioner och pigmentering.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av en- och tvåkupigt lertegel, glaserat lertegel och betongtegel samt skorstenar av lertegel eller kalksandsten. Skorstenar med kopparplåtstäckning.
- Befintliga äldre/ursprungliga fönster och dörrar samt fönsterluckor, smidesvimplar, yttertrappor, farstukvistar, skärmtak, balkonger och balkongräcken, skrankverk och detaljer av smidesjärn. Belysningsarmaturer.
- Befintliga detaljer av kopparplåt, dalasandsten och älvdalskvartsit.
- Befintliga äldre grönstrukturer, trädgårdsmiljöer och utomhusmiljöer med avseende på stenmurar, stensättningar, äldre bevarad växtlighet och fruktträd. Hårdgjorda ytor belagda med exempelvis betongplattor som har frilagd ballast eller gångstigar med beläggning av älvdalskvartsit.
- Befintliga detaljer av ädelträ så som ek och teak invändigt och utvändigt.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
- Befintlig utformning beträffande lertegelpannor och betongtegelpannor som takmaterial.
- Befintliga kronskorstenar och skorstenar som liknar kronskorstenar.
- Befintliga två- och trelufts träfönster, äldre perspektivfönster och blyspröjsade fönster med tillhörande fönsteromfattningar. Befintliga fönsterluckor.
- Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Kontursågade stöd och svarvade hörnstolpar på farstukvistar och verandor.
- Befintlig karaktär beträffande exempelvis naturtomtmark med tallskog.
- Befintliga belysningsarmaturer.
- Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
- Befintliga staket och gärdesgårdar, samt portaler av knotvirke.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadens befintliga stomme, form, volym och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande fasader med slätputs.
- Befintliga fönster och äldre dörrar.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas placering i förhållande till varandra och landskapet. Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två våningar.
- Torg- och gårdsbildningar samt växtlighet i form av tallar, gräsmattor, buskar och annan äldre växtlighet.
- Byggnadernas befintliga form, volym, takform, takvinkel, fasadkomposition och färgsättning. Befintliga tegelfasader och tegelmurarnas befintliga karaktär.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av enkupiga lertegelpannor samt plåttak, skorstenar av tegel, äldre takavattning, takfötter, takutsprång och vindskivor.
- Befintlig utformning beträffande fönster samt befintliga entrépartier med stenbeläggning av älvdalskvartsit, äldre ytterdörrar och fönster.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Den enhetliga planeringen av områdena Finnskitt och Knaggnäs, där idealet om lågt och tätt kommer till uttryck i aspekter såsom bilfria gårdar, gröna gångstråk mellan de olika bebyggelseenheterna, tydlig barnanpassning av området med små lekplatser på gårdarna, gemensamma funktioner såsom tvättstuga och kvarterslokaler i fristående hus förbundna med gruslagda gångvägar. Förgårdar till lägenheter i markplan som på många gårdar kommit att utvecklas till små trädgårdar.
- Byggnadernas former, volymer och placeringar vid kringbyggda gårdar, samt betoningen på ett organiskt förhållande mellan högt och lågt.
- Bostadshusens relativt oförändrade karaktär med flacka sadeltak, fasader av faluröd träpanel och gul träpanel eller tegel. Befintlig utformning beträffande spröjsfönster och trädörrar.
Östnor, Öna och Kråkberg i kulturmiljökartan
I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)
I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.
Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.
Lokala historier
Östnors kanske mest kände bybo i modern tid var Gard Nils Karlsson (1917–2012), känd som Mora-Nisse. Han var niofaldig vinnare av Vasaloppet, tog 17 individuella SM-guld och ett OS-guld och räknas som en av landets främsta skidåkare genom tiderna.
Från 1942 bar han en röd mössa till alla sina tävlingar. Den inkorporerades senare som en del av IFK Moras skiddräkt.
År 1865 grundades Mora Mekaniska Fabrik AB på Finngården i Östnor och det skulle visa sig bli en av landets mest ovanliga industrisatsningar. Fabriken tillverkade gjutjärnsstaket, svarvar och tornur men blev snabbt mest känd som den första svenska tillverkaren av symaskiner.
Mora Skyttelmaskin Nr 1 fick 1867 pris på världsutställningen i Paris. Bland aktieägarna i företaget fanns inte bara bybönder utan även kung Karl XV personligen. Fabriken var i drift till 1877 och hann tillverka cirka 5 500 symaskiner totalt.
Mora Mekaniska Fabrik AB i Östnor kring år 1870, med fabrikens arbetsstyrka och produktsortiment. Byggnaden i bakgrunden låg mellan Rombogard och Finngard i byn men har sedermera försvunnit. Foto: Östnors byalags bildsamling
Den norra stranden av Österdalsälven bär på en av Moras mörkaste historier. Här brändes i augusti 1669 23 påstådda häxor från Mora och Älvdalen efter vittnesmål från barn. Händelsen utgjorde en del av de uppmärksammade häxprocesserna i Dalarna under 1600-talets andra hälft och en av de mest dramatiska episoderna i svensk rättshistoria.
I byns sydligaste del nära Sandängskanalen, Österdalälvens gamla fåra, finns
en grusås som kallas Ålbjär, som kan betyda tempel eller helig plats. Kring åsen fanns förut ett bygravfält, vilket har beskrivits som Dalarnas nordligaste i sin typ. Gravfältet genomgick redan i slutet av 1800-talet utgrävningar på initiativ från Anders Zorn vilket resulterade i flera intressanta fynd av både vapen och vardagsföremål. Man påträffade bland annat upphängningskrokar för järngrytor, betsel, fiskedrag, borrar, knivar och hästbroddar, två ovala spännbucklor i brons, pärlor av bergskristall och glasmosaik, eldstål, nyckel, ringnålar och en ullsax.
På 1940-talet påträffades även en skelettgrav i byns södra del och år 1990 genomfördes en arkeologisk utgrävning i området. I samband med detta påträffades ytterligare ett mindre gravfält med sex skelettgravar. Dessa gravar var troligen från 1100-talets början och utförda enligt kristet gravskick.
Söder om Kråkberg vid älvfåran ligger Brudstalpet, eller Bråyrstölpe,
med den mäktiga furan Bråyrtålln. Tallen fick sitt namn efter ett brudpar
som förolyckades när deras båt kantrade mot stranden.
Brudtallen i Kråkberg under 1900-talet. Foto: Ragnar Lannerbro, Dalarnas museums bildsamling
Vill du veta mer?
Du hittar fler bilder och detaljerade beskrivningar av kulturmiljöerna i den fullständiga rapporten för Östnor, Öna och Kråkberg.