Fäbodar i Norra Venjan

Åsberget nämndes för första gången i skrift som Åhsbärgh i samband med en fäbodinventering år 1663. Fäbodarna ligger på en bergssluttning som liknar en ås eller utgör en del i ett åskomplex. Det är troligen formen på detta berg som har gett upphov till fäbodarnas namn.

Åsberget ligger i den nordöstra delen av norra Venjan nära gränsen till Mora socken. Bebyggelsen, som både består av äldre fäbodgårdar och nyare fritidshus, breder sig kring en öppen vall i bitvis skarp västsluttning. Från vallen syns milsvida utblickar över norra delen av Venjans socken. Kanske var det på grund av detta som det år 1916 byggdes ett brandtorn på Åsberget. Brandtornet användes för att kunna överblicka skogslandskapen i socknen och tidigt upptäcka bränder.

Tibergets fäbodar ligger på en sydlig del av ett stort bergskomplex
mellan Vanån och Littran nordväst om Venjansbyn. Tiberget omnämndes i skrift redan år 1440 som tidberghe och lär vid denna tid ha varit en bofast by. Den första delen av namnet sägs komma från ordet Ty- eller Tvi, och syftar av formen på det tvegrenade bergskomplex som reser sig ovanför fäbodstället med Tiberget högst i nordöst mot Älvdalens socken och Spjutsälsberget intill Vanån i väster.

De två bergsgrenarna skiljs av en myrmark som kallas Långmyren, vid vilken vägen mot Spjutsäls fäbodar går. Vid fäbodinventeringen år 1663 hade Tiberget omvandlats till ett fäbodställe med 14 delägare.

Fäbodstället består idag av ett trettiotal fäbodgårdar och fritidshus. Bebyggelsen är uppdelad i flera klungor, som breder sig över en åsrygg med Djuptjärnen och Burtjärnen i väster och Littran i öster. De olika gårdsklungorna sammanbinds med äldre och nyare vägar, fäbodgator och stigar, varav den största fortsätter norrut mot Spjutsäl. Vissa av de äldre fäbodgatorna kantas av stenrösen, som torde ha fungerat som gärdesgårdar. Därtill finns några mindre ytor med ännu öppen och hävdad jordbruksmark närmast fäbodgårdarna.

Spjutsäl nämndes i skrift år 1733 som "Spiutsählen". Den första delen av namnet tros komma av gårdsnamnet Spjut och den andra delen från den dialektala benämningen för fäbod; -säl.

Fäbodstället är högt beläget, norr om Tibergets fäbodar och nära sockengränsen till Älvdalen. Bebyggelsen består av 13 fäbodgårdar och fritidshus på Hartjärnsbergets norra sluttningar. Gårdarna är samlade med en större klunga i norr och två mindre i söder. I öster finns tre ensamgårdar. Av den gamla fäbodvallen med åker och äng finns idag bara mindre ytor kvar närmast gårdarna.

Precis som i Tiberget finns det troligen många spår av det gamla jordbruket i skogarna runt omkring, till exempel odlingsrösen. På Spjutsäls fäbodar har man även sysslat med svedjebruk för odling av råg. Detta bedrevs framför allt i sluttningarna nedanför fäbodstället.

Buråberg nämndes i skrift år 1733 som Bureberget. Namnet sägs komma av fäbodarnas läge på ett berg med samma namn som fäbodarna. Hur berget har fått sitt namn är dock oklart. Kanske kommer det ur en pluralform av gårdsnamnet Bur från norra Venjan.

Fäbodstället är beläget i den norra delen av Venjans socken, någon halvmil ovanför Norrgårdssäl och väster om Vanån. Bebyggelsen är indelad i två radbetonade klungor som ligger på avsatser ovanför en mycket skarp östsluttning till Buråberget.

Totalt innefattar fäbodstället ett dussin fäbodgårdar och fritidshus. Av den gamla fäbodvallen kvarstår idag bara enstaka öppna och hävdade ytor närmast gårdarna.

Norrgårdssälen nämndes i skrift för första gången i skrift som Norrgessälen år 1631. I 1663 års fäbodinventering nämndes fäbodstället istället som Skinnarsälen. Det nuvarande namnet Norrgårdssälen, eller egentligen Norgarsäl, kommer ur fäbodställets läge norr om Gassjön eller Garsjön vars namn i sin tur kommer ur Gardh eller gård.

Norrgårdssälen lär idag vara det största fäbodstället i norra Venjan med sina uppåt 35 fäbodgårdar och fritidshus i två klungor. I den norra klungan, som också är den största, ligger gårdarna framförallt samlade intill en hästskoformad fägata.

Kring denna står ännu flera fjås och gärdesgårdar, som vittnar om dess historiska användning i fäbodbruket. Vid skogsbete togs djuren först ut från fähusen till denna gata som senare förgrenades ut i olika stigar och lötar. Gärdesgårdarna var inhägnader till de åker- och ängsmarker, dvs. vallen, som fanns på fäbodstället. Liksom på Tiberget har stora delar av det
hävdade landskapet vuxit igen efter 1960-talet och sådan mark kvarstår idag främst intill fäbodgårdarna.

På den norra delen av fäbodstället finns resterna av en så kallad liktall, som ursprungligen stod sydöst om fäbodstället vid ån Bjurvasslan. På stammen
sitter spår av 58 spikar, varav vissa bär små trästickor. När någon dog ute på skogen eller vid fäbodarna och behövde föras ner till kyrkogården i Venjansbyn användes liktallen för att spikan fast små trästickor med initialer och årtal på stammen. År 1905 anlades en ny väg till fäbodstället, med en
bro över denna å. I samband med detta högs liktallen ned och användes som virke för denna bro. Den kvarvarande delen av tallen har sedan flyttats upp till fäbodstället och försetts med tak.

Vid ån Björkvasseln, som ringlar sig förbi fäbodstället i söder, fanns förut ramsåg, skvaltkvarn och smedja. Här fanns även enligt Arosenius norra Venjans enda lertag, från vilket man hämtade lera för tillverkning av tegel till
bland annat skorstenar och bakugnar

Åsen ligger sydväst om Venjansbyn, några kilometer ovanför sockengränsen mot Malung. Fäboden nämndes i skrift som Åhsen i samband med en fäbodinventering som gjorde år 1663. Söder om fäbodstället ligger Åsberget, som lär ha gett fäbodstället sitt namn.

På Åsens fäbodar finns idag 18 fäbodgårdar och fritidshus. De flesta ligger längs med en genomlöpande före detta fägata, som nu är bilväg från Västbygge mot Malungsskogarna. Den gamla vägen från Västbygge till Åsen finns dock delvis kvar som en stig parallellt med nuvarande skogsbilväg. Denna stig leder sedan vidare västerut mot Matsäls fäbodar.

Liksom i Norrgårdssälen ligger fähusen i många fall i anslutning till fägatan och strukturen berättar därigenom om en av fäbodställets huvudfunktioner i form av skogsbetet.

Av den gamla fäbodvallen finns bara några öppna och hävdade delar kvar närmast gårdarna på den västra sidan om fäbodstället.

Matsäl är med avseende på fäbodvallens hävd och brukningstraditioner den
mest anmärkningsvärda av fäbodarna i Norra Venjan. Platsen brukas fortfarande efter sin ursprungliga funktion som fäbodar med djurhållning och mejerihantering och betecknas till följd av detta som en levande fäbod. Här är fäbodvallen också till stora delar öppen och hävdad, och på flera av fäbodgårdarna finns välbevarade äldre timmerhus. Fäbodstället är tillsammans med Kättboåsen i Söromsjöbygden de enda kvarvarande med pågående fäbodbruk i nuvarande Mora kommun.

Bergsilder ligger rakt väster om Matsäl och var från början namnet på en
ängsmark som brukades av bönder från Västbygge. Denna ängsmark nämndes redan år 1638 som Bärsilere och senare som Bergsileränge. Fäbodar tros ha anlagts på platsen först under 1900-talet.

Bergsilder är ett naturnamn och den första delen beskriver platsens läge mellan ett par bergssträckningar och den andra, -siller eller -silder, betyder lugnare åparti och kommer av närheten till Ogströmmen.

Vid Bergsilder finns bara två fäbodgårdar som båda har etablerats sent men
med delvis äldre timmerhus. På den norra av de två gårdarna finns ett ålderdomligt härbre av rundtimmer som har laggtak och dörr med draglås. Den södra gården har en timrad fäbodstuga med karaktär från tidigt 1900-tal och en uthuslänga med timrat fähus.

I Södra Hållen har stora delar av den gamla fäbodvallen vuxit igen under
1900–talets senare del. Läsbarheten kring berättelsen om fäbodväsendet vilar
till största delen på vissa välbevarade äldre fäbodgårdar.

Alla fäbodgårdana i Södra Hållen innefattar äldre timmerhus. Längst i norr ligger exempelvi ett kringbyggt gårdstun och två stugor. Längre ner på östra sidan om Hållbäcken ligger först en faluröd sidokammarstuga och en länga med fähus och foderlada intill fäbodgatan i väster samt ytterligare några äldre byggnader söder om stugan. Öster om denna gård ligger ett äldre timrat fähus och en äldre grånad ryggåsstuga, fähus och lada.

Lejden, eller Liden, nämndes i skrift år 1645 som lijden. Namnet är en bestämd
form av ordet lid som betyder bergssluttning eller bergssida.

Fäbodstället ligger sydväst om Södra Hållen och består av 14 fäbodgårdar och fritidshus i tre glesa klungor med några ensamgårdar emellan. Den sydligaste klungan skiljs av med myrmarker från det övriga fäbodstället. Längst i norr finns fortfarande områden med öppen och hävdad fäbodvall som brukas genom bete.

Fäbodstället innefattar även flera fäbodgårdar som bevarats med äldre timmerhus, framförallt i söder. Flera av fäbodgårdarna i detta område har fähus som står i anslutning till en genomlöpande äldre fägata och strukturen berättar på ett tydligt vis om äldre tiders fäbodbruk.

Torsjöåsen nämndes i skrift år 1656 och sägs ha nyttjats som fäbodar sedan slutet av 1600-talet. Namnet kommer ur fäbodarnas läge mellan södra Torsjön och Torsjöåsberget. Tor- i Torsjön kommer i sin tur av ordet tordh som betyder smuts.

Fäbodstället ligger nordväst om Lejden, i norra Venjans sydvästra hörn nära sockengränserna mot Lima och Malung. Till Torsjöåsen hör ett femtontal fäbodgårdar och fritidshus, varav de flesta är belägna på kuperade marker intill den nuvarande vägen mellan Venjan och Lima. Kring dessa gårdar finns ännu några mindre ytor med öppen och hävdad vall.

På fäbodgårdarna på Torsjöåsen finns flertalet äldre timmerhus som bevarats med karaktär från bondesamhällets tid. Särskilt nämnvärd är den bebyggelse som ligger kring vägen från Venjan mot Lima.

Ogvikens fäbodar anlades troligen först under 1800-talet. Namnet kommer av fäbodarnas läge intill Ogviken i Venjanssjön, där Ogströmmen har sitt utlopp.

Till fäbodstället hör elva fäbodgårdar och fritidshus (främst fritidshus) och ett tiotal båthus vid Ogvikens strand. Ogviken ligger inom riksintresset Littersjöarna - Venjansjön.

Solbodarna ligger i en solig sluttning ovanför Solbodviken på den östra sidan
om Venjansjön. Fäbodstället hör formellt till Mora socken men har brukats av
folk från byn Knås i Venjan. Bebyggelsen består dels av några bevarade äldre fäbodgårdar, dels av sentida fritidshus – de flesta med dalaromantisk prägel. Fäbodstället genomskärs av länsväg 1040 mellan Kättbo och Venjan. Från denna väg strålar några andra mindre vägar upp bland de äldre gårdarna. Det finns vissa enstaka områden med öppen och hävdad fäbodvall i anslutning till bebyggelsen. Närmast Venjansjöns strand finns en mångfald av karaktäristiska båthus i trä, varav de flesta uppförts efter 1900-talets mitt. Från fäbodställets nordligaste del löper en gammal stig upp till Gammbodarna.

Solbodarna ligger inom riksintresset Littersjöarna - Venjansjön. Området kring fäbodstället är överlag rikt på fornlämningar. Vid ledningsarbeten väster om fäbodstället år 1999 påträffades bland annat tre skelett som daterades till tiden kring år 1200. Det finns även lämningar efter fossil åkermark, boplatser och stensättningar i fäbodställets direkta närområde.

Det mest anmärkningsvärda äldre bostadshuset på fäbodstället är en ryggåsstuga i den västra delen av fäbodstället. Ryggåsstugan har knutar med skarpa halsningar och är ännu omålad. På samma fastighet finns även ett långsideshärbre med laggtak som är uppfört med en stomme av rundtimmer som skulle kunna ha hög ålder.

Gammbodarna ligger inbäddat i skogen norr om Solbodarna. Gammbodarna ligger precis som Solbodarna i Mora socken men har brukats av folk från Knås. Bebyggelsen utgörs av 14 fäbodgårdar varav de flesta bevarats med sin äldre karaktär. Flera av fäbodgårdarna ligger på sidorna om en genomlöpande äldre fägata som strålar upp från den gamla farvägen mellan Kättbo och Venjan. Denna väg, som är föregångaren till dagens länsväg 1040, lär ha etablerats åren 1839–1843. Dessförinnan var den enda ordentliga samfärdsleden till Venjansbyn en uråldrig klövjestig från Vika till Gammbodarna. I anslutning till de äldre gårdarna finns enstaka små ytor med öppen fäbodvall.

De flesta fäbodar i norra Venjan uppkom under medeltiden som en direkt följd av att befolkningen i byarna växte och de bördiga jordarna nära vattnet inte räckte till. Men Tiberget följer inte samma mönster: enligt historiska källor nämndes platsen redan år 1440 och var vid den tiden troligen ingen fäbod utan en bofast by.

Av oklara anledningar avfolkades byn och vid en fäbodinventering som gjordes 1663 hade Tiberget förvandlats till ett fäbodställe med 14 delägare.

Matsäl är tillsammans med Kättboåsen den sista så kallade levande fäboden i Mora kommun. Här har fäbodbruket egentligen aldrig upphört. Matsäl är på grund av det ett riksintresse för kulturmiljövården.

På Norrgårdsälens fäbodar finns en kvarleva av ett gammalt och ovanligt minnesbruk: en liktall. När någon dog ute i skogen eller vid fäbodarna under bondesamhällets tid, och kroppen skulle föras ned till kyrkogården i Venjansbyn, spikade de efterlevande fast en liten träpinne med den dödes initialer och dödsår på tallstammen. Trädet blev på så vis ett levande minnesmärke över alla som mist livet i de avlägsna skogsmarkerna.

På stammen syns spår av 58 spikar, vissa fortfarande med små trästickor. År 1905 anlades en ny väg till fäbodstället med en bro över ån Bjurvasslan och i samband med det höggs liktallen ned och användes som virke till bron. Den kvarvarande delen räddades och flyttades upp till fäbodstället, där den fortfarande står under ett skyddande tak.

Efter storskiftet i slutet av 1840-talet blev det svårare att livnära sig som
småbrukare i Mora och i slutet av århundradet utvandrade många till Amerika för att bryta ny mark, eller för att jobba ihop kontanta medel till ett nytt liv i Sverige.

På Tibergets fäbodar finns Amerikahuset som lär ha byggts i början av 1900-talet av en hemvändande Amerikafarare. Bostadshuset är i stort intakt med karaktär från denna tid, en sidokammarstuga med mansardtak och stora takkupor, liggande panelfasader, spröjsfönster och högrest skorsten på nock. Till gården hör även en större ladugård från samma tid. Längs söderut på Åsens fäbodar ligger fastigheten Västbygge 163:4. Också här finns en sådan mansardtaksvilla från tidigt 1900-tal, på sandstensgrund och med infälld
farstukvist mot norr.