Isunda

I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)

I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.

Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.

Kontakta våra byggnadsinspektörer på Miljö- och byggnadsförvaltningen om du är osäker på vad som gäller för just din fastighet.

När Isunda nämndes i skrift första gången i jordeboken från 1545 var det under namnet "Issundh". Ortsnamn kan lära oss mycket om vår historia och i det här fallet, och för många andra av Moras byar, är namnet alltså kopplat till det geografiska läget. Namnet användes ursprungligen som en preposition med betydelsen "i Sund" där "sund" avsåg passagen mellan Mora- och Sollerön som sedan 1600-talet överbryggts av en stenbro kallad Sundsbron.

I takt med att järnvägen nådde Mora och industrisamhällets välstånd bredde ut sig började välbärgade stadsbor leta efter platser att tillbringa sommaren. Siljansbygden med närheten till Siljan, röda stugor och sin stämningsfulla bondekultur blev en magnet.

I Isunda uppfördes flera dalaromantiska sommarnöjen under 1900-talets första hälft. Ofta handlade det om äldre timmerstugor som köptes upp, flyttades och byggdes om med romantiska detaljer: blyspröjsfönster, dalablå foder och kronskorstenar. Stilen blickade medvetet bakåt mot bondesamhällets ideal som en längtan efter det genuina och ursprungliga, mitt i modernitetens tidevarv.

När 1938 års semesterlag gav alla arbetare rätt till betald semester spreds drömmarna om ett eget litet ställe vid Siljan även till vanliga familjer. Byar som Isunda fick en ny roll som sommarparadis och Isundas strandnära lägen vid Tvärånäs fylldes efterhand med stugor.

I byns sydöstra del finns en byggnad med en lite ovanlig historia; Under 1940- och 1950-talen användes den av Röda korset som barnkoloni. Barnkolonin var en plats dit stadsbarns skickades varje sommar för att få frisk luft, lantlig miljö och strukturerad vistelse.

Konceptet kom ursprungligen från Schweiz och spred sig till Sverige i spåren av industrisamhällets genombrott. Tanken var medicinsk: undernärda och tuberkulosdrabbade barn skulle stärkas av naturen. I mitten av 1900-talet hade kolonierna förändrat karaktär och handlade mer om rekreation och miljöombyte för barn i städerna.

Byggnaden är välbevarad och utformad i dalaromantisk stil med blyspröjsfönster och traditionella detaljer och minner om en tid när Siljansbygden sågs som en läkande plats för barn som behövde komma bort från stadens buller.