Kumbelnäs
Byn Kumbelnäs ligger för sig själv i den sydligaste delen av Våmhus socken i den nordligaste delen av nuvarande Mora kommun. Byn binds samman med övriga Våmhus och Bonäs via Våmhusvägen (länsväg 1001) som går genom byn i nord-sydlig riktning och västerut ligger Bonäsfältet som är Skandinaviens största fossila flygsandsfält.
Delvis moderniserad stuga med karaktär från tiden kring sekelskiftet år 1900. Byggnaden har fasader av fasspontpanel, vilket blev vanligt med de industriella ångsågverkens genombrott under 1800–talet. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Ortsnamn och äldre historia
Kumbelnäs nämndes i skrift första gången år 1545 som "Kumbleness". Troligen var platsen dock befolkad långt tidigare, åtminstone säsongsvis. I området kring byn finns flera äldre fornlämningar efter lågteknisk järnframställning. Kumbel- (rikssvenskans Kummel-), betyder uppkastad stenhög och sägs syfta till gravrösen som har funnits strax söder om byn. "Näs" hänvisar till byns läge intill ett näs i Orsasjön. I Våmhus har byn också kallats enbart för Näset. Byn var länge den största i Våmhus och hade i början av 1900-talet ett 60-tal gårdar.
Flygbild över byn år 1953, som visar den till stora delar ännu bevarade bystrukturen kring Näsgatan. Foto: AB Flygtrafik, Dalarnas museums bildsamling.
Bystruktur och jordbrukslandskap
Själva byn Kumbelnäs ligger i ett flackt sandigt jordbrukslandskap mellan
Orsasjön och flygsandsfältet. Den äldre bebyggelsen är samlad i en spretig klunga som löper från Lillgatan i nordöst till Våmhusvägen i sydväst. I byns västligaste del reser sig det flackare landskapet upp i högre skogbevuxna sanddyner, som utgör Bonäsfältets östra gräns. På flygsandsfältet finns ett omfattande äldre system av stigar och vägar som användes av Våmhusborna för landfärd till och från Mora.
Bisysslor och arbetsvandringar
I Kumbelnäs, liksom i andra Våmhusbyn, kompletterade folket jordbruket med olika bisysslor. Man gjorde bland annat träslöjd i form av olika redskap som användes inom jordbruket, bland annat vid sådd och tröskning. Dessa tillverkades och såldes både hemma och under arbetsresor och kunde ibland även bytas mot utsäde och spannmål. Från 1830-1840-talen och framåt blev hårarbete en mycket omfattande och lukrativ bisyssla. (Se även information nedan om hårkullorna från Kumbelnäs.)
Hårarbete i form av armband från Våmhus. Bild: Dalarnas museums bildsamling, DM 06664
Skopa av vrilved från Våmhus, daterad 1793. Bild: Dalarnas museums bildsamling, DM 06407
Bebyggelsens huvuddrag
Bebyggelsen i Kumbelnäs äldre delar har en karaktär som är typisk för byarna i nuvarande Mora kommun. Här består bebyggelsen i huvudsak av äldre, lågmäld omålad eller faluröd trähusbebyggelse som i sen tid kompletterats med vissa inslag av modernare inslag, däribland större bostadshus och ladugårdar från tiden kring sekelskiftet år 1900. I byns västra och södra delar finns inslag av sammanhängande modernistiska småhusområden. Byarnas generella karaktär beskrivs mer ingående i rapporten Landskapets och bebyggelsens karaktär.
Många byar i Våmhus fick sin nuvarande form under 1600–1800-talen, då realarvssystemet innebar att jord och gårdar delades mellan alla syskon. Det gjorde att fler kunde bilda egna hushåll, byarna växte och samhället blev relativt jämlikt. Gårdarna är därför ofta likartade i storlek och form. För att bevara odlingsmarken byggdes nya gårdar tätt intill de äldre på impediment och holar, dvs. på mindre brukbar mark och kullar.
Jordbruksmarken var länge uppdelad i många små ägor som byttes och såldes fritt, vilket skapade ett föränderligt landskap men försvårade beskattningen. Vid 1800-talets mitt genomfördes storskifte och marken samlades i större enheter, som senare åter delades i smala skiften. Därmed försvagades realarvets system och sociala skillnader ökade. Spår av de äldre ägostrukturerna finns ännu kvar, bland annat i form av långsmala åkertäppor som skiljs från varandra av odlingsrösen. och byarnas täta gårdsklungor har oftast bevarats i sina äldre lägen och kan berätta om bebyggelsens framväxt i äldre tider.
Lokala karaktärsdrag
Kumbelnäs är klungby, vilket är den vanligaste byformen i Våmhus. Gårdarna ligger tätt samlade, i en långsträckt figur som letar sig österut från flygsandsfältet ned mot Orsasjön. Byn innefattar, liksom i många delar av Mora kommun, ovanligt många timmerhus med hög eller mycket hög ålder. De äldsta husen är ofta härbren och trösklador. I Kumbelnäs finns flera sidokammarstugor från tiden kring sekelskiftet år 1900, som har trapphus med egen ingång på ena gaveln.
Kulturhistoriska värden i Kumbelnäs
Jordbrukslandskapet i Kumbelnäs breder ut sig över flacka, böljande sandjordar mellan Linkitt, Bonäsfältet, Orsasjön och tidigare slåttermarker i söder. Området är till stor del öppet och brukat som större sammanhängande åkrar. Landskapet visar tydligt de förutsättningar som formade bebyggelsen under bondesamhällets tid och har höga kulturhistoriska värden. De kvarvarande jordbruksmarkerna bidrar också till förståelsen av byns äldre struktur.
I södra delen ligger Morgärdet, tidigare åker- och ängsmark som växte igen under 1900-talets mitt men idag åter används som betesmark. Av områdets namn kan man ana att platsen varit sank eller fuktig och före storskiftet 1844–1849 dikades området ut genom ett omfattande dikessystem som ännu finns kvar tillsammans med spår av äldre åkervägar. Dessa lämningar speglar 1800-talets markförbättringar och äldre ägostrukturer med många små ägoytor, typiska för Våmhus, Mora och Övre Dalarna. Området bedöms ha mycket höga kulturhistoriska värden.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Öppen och hävdad jordbruksmark.
- Rösen, murar, impediment, diken och andra liknande spår efter det
historiska jordbruket. - Slåttermarker med äldre karaktär, samt traditionen med kontinuerligt slåtterbruk på dessa marker.
- Den säregna dikes- och vägstrukturen på Morgärdet i den södra delen av byn, intill gränsen mot Bonäs.
Den äldre bebyggelsen i Kumbelnäs ligger samlad i en långsträckt gårdsklunga öster om Våmhusvägen. Vid storskiftet 1844–1849 låg gårdarna tätt kring nuvarande Näsgatan, och därefter utökades byn söderut och mot nordost vid Lillgatan.
Bebyggelsemönstret i de äldre delarna har lång kontinuitet och speglar byns framväxt under 1600–1800-talen genom realarvssystemet. De flesta gårdar är ännu kringbyggda och likartade i storlek och utformning, vilket visar hur jordfördelningen möjliggjorde småbruk med egen gård och gav bebyggelsen en enhetlig prägel av timmerhus.
Trots förändringar sedan 1870-talet har gårdsklungans struktur och samlade uttryck bevarats. Landskapsbilden är karaktäristisk för Våmhus och Övre Dalarna och bedöms ha höga kulturhistoriska värden.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Bebyggelsemönstret och landskapsbilden med avseende de äldre
delarna av Kumbelnäs öster om Våmhusvägen. - Gårdsklungans befintliga läge i det öppna och hävdade jordbrukslandskapet.
- Kallmurade stödmurar, terrassmurar och grundmurar som använts
för att överbrygga höjdskillnader på och omkring gårdarna. - Bygatusystemen, med slingrade vägar inuti och mellan olika gårdsklungor.
- Bytorget med majstångsplats i korsningen mellan Majstångsvägen
och Våmhusvägen i byns södra del. Denna yta har haft både social
och praktisk betydelse. - Gårdar som bevarats till sina respektive äldre lägen, från tiden innan
1870. - Områden där bebyggelsen i huvudsak konstitueras av låga timmer- och trähus vid tätt placerade kringbyggda gårdar. Exempelvis längs
Majstångsvägen, Näsgatan, Bryggvägen och Lillgatan. - Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Byggnader som är
placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. - Växtlighet med hög ålder i anslutning till äldre gårdar, däribland
stora lövträd, vårdträd, fruktträd och bärbuskar. - Avgränsningar mellan gårdar och omgivning i form av exempelvis
spjälstaket och gärdesgårdar.
Timmerhus som bevarats med karaktär från tiden före 1870 vittnar tydligt om levnadsförhållanden, vardagsliv och byggnadsskick i bondesamhället. De har höga kulturhistoriska värden och utgör en avgörande del av Våmhus och Morabygdens särpräglade kulturlandskap. Den ovanligt stora andelen mycket gamla timmerhus är troligen unik i Sverige. Särskilt värdefulla är byggnader som är välbevarade, synbart ålderdomliga eller ingår i gårds- och bymiljöer som tydligt speglar det äldre månghussystemet.
I Kumbelnäs finns flera gårdsmiljöer med envånings enkelstugor, sidokammarstugor och sammanbyggda längor med stall och fähus – ofta med detaljer som spröjsfönster med munblåst glas, äldre ytterdörrar och traditionella farstukvistar. Här finns också loftbodar, härbren och trösklador i rundtimmer med sexkantsknutar och mångåstak, vilket antyder hög ålder. Många gårdar är uppbyggnda enligt månghussystemet, där varje funktion haft sin egen byggnad, och vissa har senare kompletterats med nyare timmerhus som speglar ett återupplivat intresse för timmerhuskulturen.
Bebyggelsen längs byns gator visar hur gårdarna traditionellt placerades i förhållande till bygatan, bland annat med fähus mot vägen som användes vid djurens förflyttning till fäbodar och bete. Sammantaget ger miljöerna i Kumbelnäs en tydlig och samlad bild av byggnadstraditioner och levnadsvillkor i området före industrisamhällets genombrott.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar, märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang.
- Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave (föregångare till dagens hyvel) samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar.
- Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga utformning beträffande farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidsdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar
- Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtelej, sinuskorrugerad plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar. Befintliga murverk av gjuthusteknik, lertegel eller kalksandsten.
- Befintliga fasader av liggande och stående fasspontpanel, samt locklistpanel och slätpanel.
- Befintliga fasadbundna listverk.
- Befintliga kontursågade och lövsågade snickeridetaljer.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, gångjärn och stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga glasverandor, balkonger, glasbalkonger, farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidsdetaljer i form av hörnjärn, gångjärn, stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtelej, sinuskorrugerad plåt, skivtäckt plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång, exempelvis med kontursågade taksparrar.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar och kakelugnar interiört.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
I Kumbelnäs finns flera områden med småhus från den högindustriella moderna epoken; dels i samlade områden på sandåsar i byns västligaste del, dels utspritt bland de äldre gårdarna i byn. Bland dessa förekommer både modernistiska enplansvillor med fasader av tegel eller kalksandsten och moderna timmervillor. De moderna timmervillorna är intressanta ur kulturhistorisk synvinkel eftersom de berättar om hur det äldre byggnadskicket tillvaratogs och inarbetades i utformningen av den högindustriella moderna epokens småhusbebyggelse. Detta är vanligt i socknarna kring Siljan men ovanligt på ett nationellt plan.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, färgsättning och fasadkomposition.
- Befintliga fasader av frilagd omålad timmerstomme.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar och källarmurar, yttertak av lertegel, krusade vindskivor och skorstenar av lertegel.
- Befintliga fönster, fönsteromfattningar med spetsigt krön samt äldre ytterdörrar.
Kumbelnäs i kulturmiljökartan
I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)
I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.
Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.
Lokala historier
Väster om Kumbelnäs reser sig Bonäsfältet som är Skandinaviens största fossila flygsandsfält. Det unika området uppstod då gamla älvsediment från Österdalälvens mynning blåste ihop till höga sanddyner när landet höjdes efter att havsytan sjönk. Under 1800-talet hotade sandstormar från fältet bönderna i området och man lade ut tallved på sanden för att binda den; en åtgärd som kallades "risa" och som omfattade omkring tjugo hektar (dvs. drygt 25 fotbollsplaner).
Från 1830- eller 1840-talen bedrevs en ovanlig bisyssla i Kumbelnäs och övriga Våmhus: hårarbete. Det var framförallt kvinnor som tillverkade löshår, hårprydnader och smycken av mänskligt hår; så kallade valkar, flätor, ringar, armband, halsband och broscher. Det som gjorde bisysslan unik var spridningen: i grupper begav sig kvinnor och män ut på långa arbetsresor till Finland, Tyskland, England, Skottland, Norge, Danmark och Ryssland för att sälja och utöva sitt hantverk. I vissa fall reste man ända till Frankrike och Amerika. Hårarbetet gav betydligt bättre betalt än det tunga grovarbete som männen annars begav sig på och det präglade hela socknen under 1800-talets andra hälft.
Hårarbete i form av armband från Våmhus. Bild: Dalarnas museum, DM 06664
Kumbelnäs blev en ovanligt stor by tack vare det så kallade realarvssystemet, en lokal sed i Övre Dalarna där jord, byggnader och ägodelar fördelades lika mellan alla syskon vid arvsskifte. Det skapade ett förhållandevis jämlikt samhälle, men krävde också att husen var lätta att flytta; vilket i sin tur drev på utvecklingen av timmerhusbyggandet där varje hus gick att plocka ned och resa på nytt. I andra delar av Sverige splittrades byarna av laga skifte under 1800-talet, men i Våmhus bevarades gårdsklungorna i sina ursprungliga lägen. Den äldre bystrukturen i Kumbelnäs syns tydligt än idag.
I området kring Kumbelnäs finns flera fornlämningar efter lågteknisk järnframställning. Råvaran var sjömalm; en form av järnoxid som bildas på sjöbottnar och stränder längs Orsasjön. Fynden antyder att platsen brukades för metallhantverk redan långt innan byn nämndes i skrift för första gången på 1500-talet, och kanske redan under tidig medeltid.
Kumbelnäs omnämndes i skrift första gången år 1545, men namnets förled Kumbel- avslöjar att platsen är betydligt äldre. Ordet betyder "uppkastad stenhög" och syftar på gravrösen som en gång låg strax söder om byn och var spår av bosättning från forntiden. Hembygdsvårdaren Karl-Erik Forsslund beskrev rösena i början av 1900-talet som ett par gravrösen och en rund stensättning bevuxna med tall och gran. Vid den tid han besökte platsen (1921) var de redan försvunna.
Vill du veta mer?
Du hittar fler bilder och detaljerade beskrivningar av kulturmiljöerna i den fullständiga rapporten för Kumbelnäs.