Selja och Långlet
Selja och Långlet ligger sydväst om Österdalälvens strand, cirka 6 km väster om Mora tätort. I öster gränsar Selja till byn Hemus och området Morkarlby. Byarna har under senare decennier vuxit samman genom villabebyggelse men den formella gränsen mellan de två löper i höjd med områdets skola. Byarna har en tradition av nära samarbete, såväl förr som nu.
Långlets Bygata sedd från majstångens läge. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Selja
Ortsnamn och äldre historia
Seljas bynamn kan härstamma från ordet "sel" med betydelsen fäbod. Runt
1540 skrevs namnet Seliom eller Säliom. Byn består av flera namngivna bebyggelseklasar och flera skyltar med respektive områdesnamn finns uppsatta i
byn. Exempel är Nordibyn, Sudibyn, Uvåtil och Engnarn. Området intill den
utdikade älvfåran med relativt sentida bebyggelse kallas för Långmör.
Bystruktur
Selja är den större av de två byarna och ligger i öster, närmast tätorten i Mora.
Den äldre bebyggelsen är förlagd till flera gårdsklungor på båda sidorna om
Vasaloppsvägen. De äldre gårdsklungorna ligger på låga kullar i det för
byn utmärkande meanderlandskapet. Detta bebyggelsemönster är bland annat
synbart kring Selja byväg där gårdarna står samlade kring en ringväg ovanför en utdikad meanderbåge som förut nyttjades som slåttermarker. I sydväst finns en annan sentida ringväg som följer konturerna av en äldre älvfåra, vid sluttningen till det mer höglänta flygsandfältet.
Många av de äldre gårdarna står med uthusen ut mot bygatorna och på vissa håll bildas trånga gaturum. De äldre gårdarna har i flera fall en långsmal form, vilket har varit vanligt Mora. Det förekommer även flera gårdar med fyrkantsform. I flera fall har gårdarna bevarats på samma plats som vid storskiftet, om än med förändrat byggnadsbestånd. Det finns därmed både gårdar som präglas av bondesamhällets byggnadskick och inslag från det sena 1800–talet och 1900–talet. I vissa fall har småhus infogats bland den äldre bebyggelsen under 1900–talet.
Jordbrukslandskapet
Jordbrukslandskapet i Selja har påverkats starkt av det sandiga meanderlandskapets förutsättningar. Den mesta av den ännu öppna och hävdade åkermarken har storöppen karaktär och ligger, liksom de äldre gårdsklungorna, på flacka kullar som avgränsas av låglänta före detta älvbågar. Flera av de låglänta områdena har förut använts som slåttermarker. Dessa marker har i hög grad kommit att växa igen under 1900–talets senare del. I byns södra och västra delar finns diken och tegstrukturer som utgör ett spår efter äldre slåttermarker som anlagts på nu skogsbevuxna myrmarker.
Moderna småhus
Som nämnts har Selja kommit att förtätas med småhus under 1900–talet. De moderna småhusen förekommer både i anslutning till de äldre gårdsklungorna och som större samlade enheter i sydöst och nordväst. Klapperheden i byns sydöstra del är i sin helhet uppfört under det sena 1900–talet, som ett trafikseparerat villaområde med småhus på enhetlig tomtmark.
Flygfoto över några av Seljas äldre gårdar. Flera av husen hade fortfarande trätak när bilden togs. Gården i mitten är den nuvarande fastigheten Selja 120:2. Gården som är överst till höger i bilden finns kvar med relativt oförändrad äldre byggnadsbestånd. Källa: Du vet att du kommer från Mora när (Facebook-grupp)
Långlet
Ortsnamn och äldre historia
Bynamnet Långlet kan komma från ordet "lete" som betyder synvidd, synlängd eller synsträcka. Namnet ska syfta på den fria sikten vid älven mellan Mora och Långlets by. Runt år 1540 skrevs platsnamnet Longelijd och 1669 som Långsledt. Långlets södra byklase kallas för Temsa eller Tämsan och utgjordes tidigare av myrmark. Platsnamnet Temsa ska vara en dialektal variant av norskans ord "tefsa" som syftar på en revstump eller en tåt.
Bystruktur
Långlet är den västra av de två byarna. Den äldre bebyggelsen är fortfarande samlad till två gårdsklungor som åtskiljs av öppen och hävdad jordbruksmark.
I den norra och troligen äldsta klungan ligger gårdarna samlade på båda sidor om Långlets Bygata. Denna gata har i stort bevarats med samma sträckning som vid storskiftet och flera av gårdarna i klungan har lång platskontinuitet, även om byggnadsbeståndet har skiftat över tid. Den södra klungan, Tämsan, består av ett tiotal tätt samlade äldre gårdar vid korsningen mellan Vasaloppsvägen och Grovavägen, samt några småhus på den östra sidan om Vasaloppsvägen.
Jordbrukslandskapet
Jordbrukslandskapet i Långlet är anlagt på sandjordar och har företrädesvis en storöppen karaktär. Meanderlandskapet är inte lika tydligt som i Selja men
framträder likväl genom en sank före detta älvbåge söder om Tämsan. Flera av de ännu öppna och hävdade åkermarker som finns närmast Österdalälven finns utritade på storskifteskartan och har troligen varit i bruk under mycket lång tid.
Moderna småhus
I Långlet finns ett område med sentida småhus direkt öster om den norra och äldsta gårdsklungan. Sådan bebyggelse finns även längs Byrisvägen och Krånnkittbacksvägen i byns sydöstra del. Utbyggnaden med moderna småhus har dock varit mer blygsam jämfört med utvecklingen i Selja.
.jpg)
Gård i Långlet med byggnaderna uppradade i en lång länga. Bostadshuset är präglat av 1800-talets ideal, med ett så kallat lunettfönster överst på gaveln. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
.jpg)
Den äldre timmerhusbebyggelsen kännetecknas ofta av en utformningsmässig enkelhet. Timmerhus i Långlet. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Selja och Långlets fäbodar
Selja och Långlet hade sina fäbodställen på flera håll i den västra delen av Mora socken. I många fall nyttjades fäbodarna av bönder från båda byarna. Oftast var ytterligare en eller flera byar i västra Mora delägare i fäbodarna.
Vid tiden för storskiftet på 1840–talet hade Selja och Långlet hemfäbodar i Selbäck, Hökberg, Eldris och Läde. Selja hade även hemfäbodar i Gutdal och Krångåsen. Gemensamma långfäbodar för de båda byarna var Myckelberg och Norra Hemulberg. Utöver det hade Selja långfäbodar i Klikten samt Norra Garberg. Långlet hade i sin tur andelar i långfäbodarna i Södra Hemulberg och Södra Garberg.
I takt med att människor på landsbygden övergick till andra inkomstkällor än jordbruk började också fäbodväsendet att spela ut sin roll. Det sista av Selja och Långlets fäbodväsende tycks ha upplösts på 1960-talet.
Här finns mer information om fäbodväsendet i Mora.
Huvuddragen i bebyggelsen
Bebyggelsen i Selja och Långlet har en karaktär som är typisk för byarna i nuvarande Mora kommun. Här finns i huvudsak äldre, lågmäld omålad eller faluröd trähusbebyggelse som i sen tid kompletterats med vissa modernare inslag, däribland större bostadshus och ladugårdar från tiden kring sekelskiftet år 1900 samt modernistiska småhus från senare delar av 1900-talet. Byarnas generella karaktär beskrivs mer ingående i rapporten Landskapets och bebyggelsens karaktär.
Lokala karaktärsdrag
I Selja finns flera äldre timmerhus som är ristade med bomärken och andra symboler. Bomärkena fungerade som en namnteckning och kunde markera ägandeskap av exempelvis byggnader och föremål. Ofta hade respektive gård ett bomärke och det var vanligt att en son utgick från faderns bomärke men lade till en detalj om denne bildade en egen gård. På åtminstone två byggnader i byn (Selja 168:4 och Selja 177:2) finns stockar som är översållade av bomärken och där vissa tecken återkommer flertalet gånger.
I Långlet finns flera särpräglade jordkällare som grävts in i sandsluttningarna väster om gårdsbebyggelsen. Dessa källare har varit möjliga att skapa till följd av flygsandsfältets specifika struktur och sammansättning i Långlet.
Det finns flera mycket gamla långsideshärbren i byarna, samt även vissa andra äldre ekonomibyggnader som kan ha mycket hög ålder. Äldre timmerbyggnader kan bland annat kännas igen på dess knutformer, exempelvis sexkantiga knutskallar. Förekomsten av så kallade laggtak, som är en mycket gammal variant av undertak, samt dörrar med draglås eller andra äldre smidesdetaljer är ytterligare ålderstecken.
I Selja och Långlet finns flera välbevarade timmerhus som har hög eller mycket hög ålder. Framför allt rör det sig om olika former av ekonomibyggnader såsom loftbodar, långsideshärbren och trösklador. Särskilt utmärkande är den stora mängden bevarade äldre långsideshärbren, varav ett på gården Myhrs har daterats till 1495 (Selja 350:1).
.jpg)
.jpg)
Ristningar och bomärken. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Öppen och hävdad jordbruksmark.
- Odlingsrösen, diken och andra liknande spår efter det historiska
jordbruket. - Bebyggelsens samlade läge i förhållande till jordbrukslandskapet.
- Växtlighet som bär spår efter att ha nyttjats för den historiska djurhållningen, däribland kvarvarande ängsmarker, lövträd som har
hamlats eller lövrepats osv.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Jordkällarna som är ingrävda i sandbanken Skurubacken i den västra delen av Långlet.
- Jordkällarnas ägarstrukturer med avseende på kopplingar till de äldre gårdarna i byn, samt det ännu pågående bruket av källarna.
- I förekommande fall äldre stenarbeten vid källarnas ingångar, samt ristningar och inskriptioner i anslutning till källarna.
Skurukällarna i Långlet är ingrävda på rad direkt i den fasta sanden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Många av källarväggarna har inristade meddelanden, namn och årtal. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Bygatusystemet som sammanlänkar de äldre gårdarna och byklungorna i Selja och Långlet. I synnerhet sådana bygator som inte ännu har asfalterats.
- Gårdar som bevarats till sina respektive äldre lägen, från tiden innan
1870. - Bebyggelsens övergripande karaktär med låga timmer- och trähus vid tätt placerade kringbyggda gårdar som breder ut sig över ett stort geografiskt område. Bebyggelsens övergripande karaktär med många faluröda och grånade timmer- och trähus som har sadeltak (ofta med yttertak av lertegelpannor). Förekomsten av dubbelstugor.
- Landskapsbilden där de äldre gårdarna är placerade i klungor som
ännu delvis skiljs av öppen och hävdad jordbruksmark inuti byn,
samt att de äldre gårdarna har likartad karaktär beträffande storlek.
Bebyggelsens överhuvudtaget samlade läge i förhållande till jordbrukslandskapet. - Det befintliga äldre bygatusystemet vars dragning i hög utsträckning
är anpassad efter landskapets naturliga förutsättningar. Gatunätet är ofta mjukt böljande och följer på flera ställen konturerna av flygsandfältets yttre gräns eller de uttorkade älvfårornas sänkor. Tätt slutna bygaturum som bildas genom att gårdshusen står i, eller nära gatulinjen. - Växtlighet med hög ålder i anslutning till äldre gårdar, däribland stora lövträd, vårdträd, fruktträd och bärbuskar.
- Avgränsningar mellan gårdar och omgivning i form av exempelvis
spjälstaket och gärdesgårdar. - Bomärken, skyddsristningar och andra märkningar av byggnader
och lösöre.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar, märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang.
- Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave (föregångare till dagens hyvel) samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar.
- Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga utformning beträffande farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga vindvågar.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar. Befintliga murverk av gjuthusteknik, lertegel eller kalksandsten. Fähus som är byggda med gjuthusteknik.
- Befintliga fasader av liggande och stående fasspontpanel, samt locklistpanel och slätpanel.
- Befintliga fasadbundna listverk.
- Befintliga kontursågade och lövsågade snickeridetaljer.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, gångjärn och stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga glasverandor, torn, balkonger, glasbalkonger, farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn, gångjärn, stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt, skivtäckt plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång, exempelvis med kontursågade taksparrar.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar och kakelugnar interiört.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
- Bebyggelsens övergripande karaktär med i huvudsak faluröda hus som har yttertak av tvåkupiga lertegelpannor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadens befintliga form, volym, fasadkomposition och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmur av huggen natursten samt fasader av liggande och stående fasspontpanel med vita listverk.
- Befintliga äldre fönster, munblåsta fönsterglas och utsirade fönsterforder.
.webp)
Den gamla skolbyggnaden i Långlet fungerar idag bland annat som fritidsgård. Fasaderna är klädda med en blandning av liggande och stående panel. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- De ovannämnda byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, färgsättningar och fasadkompositioner.
- Byggnadernas befintliga läge på tomtmarken, med hus nära gatulinjen och trädgårdar mot kvarterens insidor. • Befintlig utformning beträffande källarsocklar av puts eller betong. • Befintlig utformning beträffande fasader av gult eller rött lertegel, kalksandsten, locklistpanel, puts samt fibercement (ett alternativ till eternit som inte innefattar asbest). • Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel och betongtegel samt skorstenar av lertegel eller kalksandsten. • Befintliga äldre/ursprungliga fönster och dörrar samt fönsterluckor, smidesvimplar, yttertrappor, farstukvistar, balkonger och balkongräcken och andra detaljer av smidesjärn. • Befintliga utomhusmiljöer med avseende på stenmurar, stensättningar av älvdalskvartsit, äldre bevarad växtlighet och fruktträd. • Befintliga detaljer av ädelträ så som ek och teak invändigt och utvändigt.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
- Befintlig utformning beträffande lertegelpannor och betongtegelpannor som takmaterial.
- Befintliga kronskorstenar och skorstenar som liknar kronskorstenar.
- Befintliga två- och trelufts träfönster, äldre perspektivfönster och blyspröjsade fönster med tillhörande fönsteromfattningar. Befintliga fönsterluckor.
- Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Kontursågade stöd och svarvade hörnstolpar på farstukvistar och verandor.
- Befintlig karaktär beträffande exempelvis naturtomtmark med tallskog. • Befintliga belysningsarmaturer. • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser. • Befintliga staket och gärdesgårdar, samt portaler av knotvirke.
Selja och Långlet i kulturmiljökartan
I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)
I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.
Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.
Lokala historier
I skogarna nära fäbodstället Krångåsen, väster om byarna, ska Carl von Linné under en av sina resor ha upptäckt ett antal gamla tallar som brukades som viloplats under likfärder. På trädens bark hade man skurit in namnbokstäverna på de döda och bokstäverna "lyste af tvärt hvita" mot barken enligt historieberättaren Karl-Erik Forsslund. Platsen var alltså en sorts minnesplats längs de långa färderna när man bar de döda till kyrkan i Mora.
År 1901 drabbades den södra delen av Selja, känd som Sud-i-byn, av en förödande brand. Bara ett fåtal av de äldre gårdarna klarade sig undan lågorna. Bland de överlevande byggnaderna uppmärksammade historieberättaren Karl-Erik Forsslund särskilt gården Mörks, med sin ståtliga kronskorsten och ett gångjärnsbeslag med årtalet 1787. Arkitekten Ferdinand Boberg besökte senare byn och skissade av miljön. Hans skisser finns idag bevarade på Dalarnas museums digitalt museum och ger oss en glimt av hur byn såg ut efter katastrofen.
.jpg)
Skiss av arkitekten Ferdinand Boberg, Källa: Digitalt museum
.jpg)
Skiss av arkitekten Ferdinand Boberg, Källa: Digitalt museum
När fabrikerna i Östnor växte fram i slutet av 1800-talet förändrades vardagen i Selja och Långlet. Frost Matts Mattssons armaturfabrik i Östnor behövde hjälp med att finslipa gjutna metalldetaljer och det var ett arbete som bybornai Selja och Långlet, även barnen, tog sig an hemma vid köksbordet. Det kallades för "tä fil a Mas" och var en vanlig syssla i byarna.
Byborna hämtade de rågjutna armaturdelarna från Frost Mas i Östnor och lämnade tillbaka dem färdigfilade. Även mässingskammar producerades i byarna. Skivor av mässing hämtades från fabriken och de färdiga kammarna skulle vara precis lagom stora för att rymmas i en snusdosa.
Skogen i närheten av Selja och Långlet eldhärjades svårt år 1880. Branden gav upphov till en stor kolningsindustri med utgångspunkt i det brandskadade virket. Som en synlig rest av detta finns idag ett stort antal lämningar efter kolbottnar i skogarna.
Kolet från skogarna magasinerades i Långlet och fraktades sedan vidare på pråmar längs med Österdalälven.
I den västra delen av Långlet, nära vägen mot Eldris, finns en rad säregna jordkällare som kallas Skurukällarna. Källarna är grävda rakt in i de väldiga sandbankar som finns väster om byn, Skurubacken. Varianten med ingrävda källare har varit möjligt tack vare sandens kompakta sammansättning, som tycks vara unik för Långlet. Någon motsvarade struktur finns inte i grannbyn Selja, där sanden har en annan sammansättning.
Detta förhållande förklarades av Karl-Erik Forsslund i skriften Med Dalälven från källorna till havet. Han liknade källarna i Långlet vid klippgravar med valv, pelare och portaler gjorda av stora stenblock. Strukturen och traditionen med källare i sanden kan vara flera hundra år gammal. De flesta nu bevarade källarna har fått åtminstone sin nuvarande utvändiga form under 1920– eller 1930–talet. Ingångarna är i flera fall förstärkta med betong eller natursten.
Skurukällarna i Långlet är ingrävda på rad direkt i den fasta sanden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
I äldre tider hade varje gård i Långlet en egen källare vid Skurubacken. Flera av de äldre gårdarna har också kvar sina källare, och nyttjar dem för förvaring av bland annat potatis. Källarna berättar även om hur förvaring av mat sköttes under bondesamhällets tid och under industrisamhällets första skede, vilket är viktigt för läsbarheten kring jordbrukets historia i byn. I flera av källarna finns otaliga inristningar, årtal och initialer av varierande ålder som dess brukare gjort genom åren.
Många av källarväggarna har inristade meddelanden, namn och årtal. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum.
Vill du veta mer?
Du hittar fler bilder och detaljerade beskrivningar av kulturmiljöerna i den fullständiga rapporten för Selja och Långlet.