Venjansbyn

På en rullstensås mitt i det öppna landskapet, mellan Karltjärnen och Vanån,
ligger Venjans sockencentrum med kyrka, kyrkogård och före detta kommunalhus. Nordväst om kyrkan finns även Venjans prästgård. Den övriga bebyggelsen söder om Vanån hör till Västbygge.

Namnet Venjan sägs komma från den forndalska benämningen för Venjansjön, "Væni" eller "Vænja", som i sin tur betyder Vanåsjön. Andra menar att namnet har sitt ursprung i fornsvenska ven eller venja som betyder sank ängsmark eller frodig betesmark. Namnet uppträdde i alla fall i skrift på 1500-talet och syftade vid den tiden på bebyggelsen ovanför Venjansjön som delvis lär ha vuxit fram under medeltiden. Man har förmodat att de första bofasta gårdarna i området främst etablerades av bönder från Vika i Mora socken, som redan tidigare ska ha nyttjat Venjansjön för fiske och det kringliggande området som betes- och slåttermark.

Att fisket i Venjansjön var en viktig tillgång syns bland annat genom det gamla sockensigillet med ett timmerhus och ett fiskenät. Andra för bygden mycket viktig bisysslor var laggkärlstillverkning och båttillverkning.

Byn Stutt förekom i skrift för första gången år 1621 under namnet "Stuutheedan". Namnet kommer ur ett äldre personbinamn eller gårdsnamn,
med betydelsen kort eller kortväxt.

Bebyggelsen i Stutt består av en stor mängd spridda gårdsklungor, med Staden intill Burtjärnen längst i söder. Norr om Staden breder ett öppet jordbrukslandskap iut sig med Pålsbacken, Tjärkarlbacken, Fågelbacken,
Larskittbacken och Bruket i öster. I väster ligger Kroksheden och
Ragnbacken. En annan större klunga ligger kring ån Littran i byns nordvästra
delar samt kring Dåsenvägen i dess norra delar. Längst i norr ligger Kvarnholen och Högbo.

Bynamnet Knås lär ha uppkommit ur ett äldre så kallat personbinamn eller gårdsnamn. År 1641 hade bynamnet också tillägget byn; Knås(e)byen.
Den nuvarande namnformen är alltså en förkortning av den äldre benämningen.

Byn innefattar flera gårdsklungor som åtskiljs av öppna och hävdade jordbruksmarker. Den nordligaste, vid vägen uppåt Åsbergets fäbodar, kallas för Bunsaholen. Längre ner i landskapet vid Knåsvikens strand och kring Soltjärnen ligger en annan större klunga, Näsheden, som förgrenar sig utåt det Näs som skiljer Knåsviken från Vanån.

Längst ut på norra sidan om detta näs ligger Venjans folkpark, med dansrotunda och andra byggnader. På den södra sidan om näset vid Vanåns utlopp i Venjansjön står flottningsbåten Å/F Tomten, vid en för ändamålet uppförd brygga. På den norra sidan om Knåsviken ligger även Venjans hembygdgård samt en campingplats.

I byns sydvästra del mellan Ljustjärnen och Burtjärnen finns ytterligare
en klunga, som utbildats kring korsningen mellan Moravägen, Limavägen
Tennängsvägen och Näshedesvägen; det vill säga huvudvägarna mot Mora,
Älvdalen och Lima. Där finns både äldre gårdar och annan slags bebyggelse, i form av skola, badhus, affär, ett äldre bönhus som iordningställts till museum över bygden och en före detta nykterhetsloge med biograf. Den sistnämnda byggnaden kallas Ordenshuset. Denna klunga utvecklades under industrisamhällets första skede till ett litet centrum för Venjansbyn och innefattade tidigare även skinnverkstäder, bageri med telefonväxel, postkontor, två bensinmackar, affärer och kaféer samt ett bankkontor för Kopparbergs läns sparbank.

Österut från Knås, kring Kräggån, Kräggtjärnen, Käringnäset, Kallviken och Kolviken finns några sentida bostadsområden som etablerats på tallhedar nära Venjansjön. Bebyggelsen i dessa områden består framförallt av småhus som utlagts i trafikseparerade enheter. Vid Kräggån finns även en Kräggå kvarn, som etablerades som en så kallad andelskvarn i slutet av 1800-talet.

Västbygge har fått sitt namn av byns läge på västra sidan om Vanån. Delen "-bygge" är en så kallad genitivform med ursprung i ordet -byggia, som anknyter till invånarbeteckningen västbyggar, alltså folk som bor västantill om ån.

Byn består av flera större och mindre gårdsklungor som är spridda i jordbrukslandskapen söder och väster om Venjans kyrka. Dessa kallas bland annat för Rossholen, Kroken, Burbacken, Lindkvistholen, Mårtsbacken, Vassbacken och Juntlandet. I odlingslandskapets utkanter mot söder och väster finns även en del ensamgårdar och små gårdsgrupper, i form av Långhol, Halvarsbacken, Tångbacken och Käringhol med flera. I byns nordvästra del, vid Kroken, ligger Hålltjärnen – som lär ha utbildats ur en dödisgrop. Vid kyrkan finns en annan större sjö, som kallas Karltjärnen efter några nu försvunna Karls-gårdar på dess nordvästra strand. Karlstjärnen kallades förut för Kyrktjärn eller Båsjön och skiljs från Vanån av den rullstensås som uppbär sockenkyrkan och kommunalhuset. Tillflödet till denna sjö kommer från ån Vasseln, som sammanstrålar med Kvarnbäcken öster om Mårtsbacken. Vid Kvarnbäcken i byns västra del ligger Solkvarn, som ursprungligen hette Västbygge kvarn och byggdes på bekostnad av Johannisholms glasbruk år 1848.

I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)

I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.

Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.

Kontakta våra byggnadsinspektörer på Miljö- och byggnadsförvaltningen om du är osäker på vad som gäller för just din fastighet.

Kvarnbäcken och Kräggån nyttjades redan under bondesamhällets tid för
kvarndrift med mindre så kallade skvaltkvarnar (kvarnar med horisontellt placerat vattenhjul som nyttjade vattenkraften från bäckar och åar) År 1757 fanns hela 21 sådana skvaltor i Kräggån.

Solkvarn och Kräggå kvarn var båda större så kallade tullmjölkvarnar där bönderna kunde få sitt spannmål malet mot betalning i form av en del av mjölet; det vill säga en form av tull. Denna kvarnform blev vanlig under industrisamhällets första skede och ersatte efterhand de mindre kvarnarna som funnits i området. Omläggningen av kvarnväsendet berättar om jordbrukets förändring under den agrara revolutionen och vid industrisamhällets första skede.

Åren 2021–2023 genomförde Norra Venjans Hembygdsförening, Norra
Venjans besparingsskog, Sigfrids Leif Mörkfors och Näs Olle Tranberg ett
stort projekt med dendrokronologisk datering av timmerhus i Venjan. I samband med detta daterades 138 timmerhus i området. Av de undersökta byggnaderna var 32 från 1800-talet, 20 från 1700-talet, 35 från 1600-talet och 47 från 1500-talet. Dessutom påträffades tre byggnader från 1400-talet och en byggnad från 1300-talet.

Särskilt anmärkningsvärd är den höga koncentrationen av timmerhus från
1500- och 1600-talen med tonvikt på härbren och trösklador. I Venjansbyn
tycks sådana hus finnas på nästan var och varannan gård; trots att bebyggelsemönstret har förändrats både till följd av byarnas expansion under 1600-, 1700- och 1800-talen samt till följd laga skifte då nästan hälften av alla byggnader i Venjansbyn flyttades.

De äldre timmerhusen i norra Venjan är oftast uppförda med stomme av rundtimmer som sammanfogats i välarbetade knutar. Ett annat tydligt ålderstecken är så kallade mångåstak, med en takås mellan varje stockvarv på byggnadens gavelrösten. Husen bär ibland även tydliga flyttmärken.

Inför storskiftet i norra Venjan köpte kronolänsmannen L P Linderborg i Järna upp närmare en sjundedel av all jord i Venjansbyn för att samla dem till stora sammanhållna ägoytor i varje by. Linderborgs markköp hävdes dock redan innan storskiftets åbodelning då det befunnits olagligt. Jorden behövde därför fördelas tillbaka till de 120–130 hushåll som sålt mark till Linderborg.

Detta skapade av olika anledningar en stor oreda inte minst vid skogarnas åbodelning. För att komma till bukt med problemen genomfördes laga skifte på inägor i norra Venjan i början av 1900-talet. Skiftet vann laga kraft år 1913 i Västbygge och Knås samt år 1919 i Stutt. I andra landskap genomfördes laga skifte oftast redan under 1800-talet och innebar där en fysisk splittring av byarna och en fragmentering av bondesamhällets kulturlandskap.

I norra Venjan påverkades bebyggelsen ganska väsentligt av laga skifte. Även om flera äldre gårdsklungor kom att bestå, flyttades cirka hälften av alla byggnader i Venjansbyn och Tibergets fäbodar till nya lägen. I samband med laga skifte bildades även nya gårdslägen utanför de redan etablerade klungorna. Realarvsystemet upphörde dock inte med laga skifte utan fortsatte att praktiseras i enlighet med de principer som blev rådande efter storskiftet.