Sollerön

Ortsnamn och äldre historia
På den norra sida av Sollerön, ovanför Häradsarvet och Rothagen och öster om Utanmyra, ligger Bengtsarvet. Byn nämndes år 1539 i skrift som benctarffue, beenssare- och benssarebÿ. Den första delen av namnet syftar till mansnamnet Bengt, eller egentligen Bendict som kommer av latinets Benedictus. Den sista delen; -arvet, syftar till en ärvd odlings- och slåttermark. Liknande -arvsnamn är ganska vanliga i Dalarna och i synnerhet i Kopparbergslagens socknar (dvs. Falun och dess omgivningar).

Väster om byns gårdar finns ett område med höglänt småbruten jordbruksmark som sedan bryter tvärt ned i en förkastningsbrant mot Agnmyran. Detta höglänta område kallas till delar för Bjärsåkern och Klikten och är Dalarnas största bevarade vikingatida bygravfält. Förutom gravarna karaktäriseras Bjärsåkern av en mycket stor mängd odlingsrösen som ringlar sig i figurer kring åker- och ängsmarkerna.

I anslutning till gravfältet finns även platsen där Solleröns äldsta kyrkobyggnad Sankt Laurentius kapell ska ha legat. Kapellet uppfördes i början av 1500-talet som en mindre timmerbyggnad med brädfodrade ytterväggar. Byggnaden revs år 1782 och ersattes av ett ännu kvarvarande minnesmärke av kalksten. Vissa inventarier från kapellet återanvändes i den nya kyrkan som stod färdig år 1786, däribland en kyrkklocka från 1530 som är dekorerad med ett halster. Vissa delar av kapellbyggnaden sägs ha återanvänts i en bod på Flintgard i Gruddbo. Flera av dessa detaljer finns nu bevarade hos Sollerö hembygdsförening.

Bystruktur och jordbrukslandskap
Bebyggelsen i Bengtsarvet bestod vid storskiftet åren 1839–1843 av en handfull gårdsklungor som sedermera i har förtätats och expanderat något. De olika gårdsklungorna skiljs än idag av ytor med jordbruksmark och skogsmark. Förutom på Bjärsåkern finns stora samlade jordbruksmarker i byns södra del. De äldre gårdarna i byn är oftast fyrkantsbyggda och innefattar både äldre timmerhus med karaktär från bondesamhällets tid och nyare större bostadshus och uthusbyggnader.

1900–talets bebyggelseutveckling
I byns nordligaste del finns ett större område med småhus och sommarnöjen som i huvudsak uppfördes under 1900-talet. Här ligger även en ångbåtsbrygga som uppfördes i slutet av 1800-talet och ett antal båthus.

De första sommarhusen vid ångbåtsbryggan uppfördes av förmögna Morafamiljer i början av 1900-talet och utformades i tidstypisk anda med nationalromantiska drag. Ett särskilt anmärkningsvärt exempel bland dessa äldre sommarnöjen är Målararvet eller Målartäppan som uppfördes av konstnären August Hagborg som sommarateljé i byns östra del i slutet av 1910-talet. På Klikten ligger också Lärkastugan som uppfördes som sommar- och fäbodställe av Karl och Svea Lärka år 1928. I området mellan Nesarvsvägen och Holvägen finns mer sentida exempel på småhus och sommarnöjen.

Ortsnamn och äldre historia
Utanmyra är Solleröns nordligaste by och ligger delvis på en stor udde mellan Nördervik i väster och Siljan i nordöst. Söder och öster om byn finns i huvudsak obebyggda skogs- och myrmarker. Byn nämndes i skrift år 1539 som Wtan- eller Wttamyra. Namnet sägs komma av byns läge i förhållande till Agnmyran, sett från de mer centrala och högt belägna byarna öster om Klikten, närmast Bengtsarvet och Myckelbyn.

De äldsta spåren av mänsklig aktivitet i området utgörs av stenåldersfynd från redskapstillverkning och fiske kring Agnmyran. Agnmyran är förövrigt känd som en av de största lekplatserna för grodor i Övre Dalarna. Här samlas tusentals grodor om vårarna och stämmer upp i sång. Utanmyra har likt Bengtsarvet varit befolkat av bofasta invånare åtminstone sedan slutet av järnåldern. Om detta berättar flera fornlämningar på jordbruksmarkerna som ligger öster om byns gårdar. I detta område finns ett av Solleröns vikingatida bygravfält, lämningar efter lågteknisk järnframställning samt en stor mängd rösen som tillkommit i samband med odling och markberedning.

Bystruktur och jordbrukslandskap
Bebyggelsen i Utanmyra består av två större gårdsklungor i norr respektive söder och ett antal mindre klungor och ensamgårdar i odlingslandskapet mellan gårdsklungorna. Detta mönster fanns i stort sett redan vid tiden för storskiftet åren 1839–1843 och byn innefattar flera gårdar som bevarats i samma läge sen dess. Byklungorna är i huvudsak ordnade kring några enstaka bygator och de äldre gårdarna är ofta tätt placerade invid dessa. Runtomkring bebyggelsen men företrädesvis i öster och söder finns stora sammanhängande ytor med betes- och odlingsmark som är öppen och väl hävdad. Byns nordligaste del heter Norby och den nordligaste gården, som heter Stunisgard, byggdes 1794 när man flyttade upp på udden.

Stunisviken och Båthusviken
I detta område låg förut Stunistall, som i äldre tider användes som landmärke när man färdades vattenvägen mellan Mora och Sollerön. Tallen höggs ned i samband med att en fiskodlingsanläggning uppfördes på platsen efter sekelskiftet år 1900.

Direkt norr om Stunisgården ligger Stunisviken och Båthusviken, där Solleröns kyrkbåthus låg i äldre tider. Än idag finns mängder med båthus bevarade på platsen. Kyrkbåthusen flyttades emellertid tidigt till Bengtsarvet, där den nuvarande ångbåtsbryggan är. Den nordligaste delen av ön har drabbats av flera högvattenstånd, och Stunisgårdens invånare har flera gånger ristat vattenståndet med årtal på träd norr om gården. Stunis Ulls märken från 1910 och 1916 års högvattenstånd finns ännu bevarade och är tydligt markerade i blått på en hög stubbe.

Ortsnamn och äldre historia
Söder om Bengtsarvet och öster om Rothagen ligger Häradsarvet, som nämndes i skrift som Heruessare år 1539. Namnet är likt Bengtsarvet en sammansättning av ett mansnamn och -arvet, som syftar till en ärvd odlings- eller slåttermark. Den första delen tros komma från det fornsvenska mansnamnet Hærvidh eller Hærridh.

Bystruktur
Häradsarvet är en vidsträckt by med flera olika gårdsklungor, som efter storskiftet åren 1839–1843 delvis har växt samman till en tätortsliknande blandning av äldre gårdar och nyare bebyggelse. Byns centrala delar, som äveninnefattar sockenkyrkan, kyrkogård, prästgård, affärer, skola och kommunal hus kallas Backen, eller Bockan.

I den norra delen av byn ligger Gatukittan, Lunden och Kråkbacken, och i söder finns Solris och Söderarvet. För sig självt strax öster om byn ligger ett före detta kaptensboställe som etablerades på en tomt närmare byklungan år 1692 och sedan flyttade till sitt nuvarande läge.

Sammanhängande jordbruksmarker finns framförallt väster om Backen, nedåt Rothagen, samt söder om byn mot Bodarna och Bråmåbo. Jordbrukslandskapen i byn har småbruten karaktär med rösen, impediment och andra tydliga gränser.

Sockencentrum med kyrka, kyrkogård och prästgård
Efter att Sollerön blev en egen socken och församling under namnet Sofia Magdalena år 1775 beslutade man att låta uppföra den kyrkliga bebyggelsen i form av kyrkogård, sockenkyrka och prästgård på Backen i Häradsarvet, som också är öns högsta punkt. Häradsarvet hade vid denna tid blivit den största byn på ön. Först anordnades en kyrkogård, som var färdig år 1777. År 1781 hölls den första gudstjänsten i den nya nuvarande kyrkan, som i sin tur färdigställdes år 1786.

Kyrkan uppfördes efter ritningar av arkitekt Olof Tempelman (f. 1745, d. 1816), som var upphovsman till flera framträdande nyklassicistiska byggnadsverk i Sverige under det sena 1700-talet och i början av 1800-talet. Kyrkogården har efter det utvidgats åt både väster och söder och kyrkan har genomgått flera olika renoveringar.

Solleröns hembygdsgård
På gränsen mellan Häradsarvet och Bengtsarvet ligger Solleröns hembygdsgård som började att byggas upp under 1930-talet. Hembygdsgården hör till Sollerö hembygdsförening, som bildades år 1915 med uppgift att samla in gamla föremål. Den första byggnaden som flyttades till hembygdsgården var prästhärbret, som förut hörde till prästgården. Denna byggnad har en mycket ovanlig golvkonstruktion, där kalkstenshällar har timrats in i golvbjälklaget. Byggnadsamlingen har under åren utökats så att den på ett tydligt vis illustrerar timmerhuskulturen i Sollerö socken. Här finns flera enkelstugor, härbre, stall med bod och portlider, fähus med foderlada, tröskloge med tröskvandring och vedbod, kornlada, torklada och smedja med mera.

Ortsnamn och äldre historia
Rothagen nämndes i skrift år 1545 som Rothagha och är en långsträckt by med tre klungor intill Rothagevägen som också sägs ha kallats Yttervägen. Denna väg löper från genom byn och hela vägen ned till Kulåra på öns södra sida.

Bystruktur
Den översta gårdsklungan heter Myckelbyn och omnämndes i skrift som Myckleby år 1539. Myckelbyn räknades som en egen by fram till cirka år 1680, då den kom att tillhöra Rothagen. Namnet kommer av fornsvenska Myckleby, som betyder storbyn; eller kanske i äldsta tider storgården. Söder om Myckelbyn ligger ett småhusområde som kallas Delgärdet eller Småstad. På den västra sidan om vägen ligger låglänt och tätt bebyggd gårdsklunga som kallas Lilla Rothagen. Söder om Sundvägen ligger byns sydligaste klunga, som har radbykaraktär med gårdar på sidorna om Rothagevägen och jordbruksmarker i öster uppåt Sollerö kyrka. Denna gårdsklunga är sammanvuxen med Gruddbo i söder. Gränsen mellan de två byarna är belägen strax söder om korsningen mellan Rothagevägen och Skräddarvägen.

Ortsnamn och äldre historia
Gruddbo är en långsträckt by som förgrenar sig söderut från Häradsarvet och Rothagen väster om Bodarna. Byn nämndes i skrift som Boda år 1539 och Gruddebodha åren 1545–1546. Byn anlades troligen som ett fäbodställe av folk från öns nordligare byar, för att sedan befolkas permanent. Namnet kommer ur denna berättelse, där Grudd- kommer ur gårdsnamnet till de folk som troligtvis har anlagt fäbodar här först.

Gruddbo växte kraftig under 1500-talets senare hälft, från endast fem hushåll åren 1545–1546 till hela 39 år 1626. Denna tillväxt fortsatte sedan under 1700-talet och 1800-talets första hälft, så att byn innefattade hela 62 gårdar vid storskiftet åren 1839–1843.

Sollerön har vid flera tillfällen bevistats och undersökts av forskare från Nordiska museet. Sommaren år 1937 genomfördes flera undersökningar i Gruddbo och omkringliggande byar, vilka sammanfattades i bokverket Gruddbo på Sollerön, eller Gruddboboken, som släpptes efterföljande år med Gösta Berg och Sigfrid Svensson som redaktörer. Boken är en viktig källa till kunskap om äldre folkliga traditioner och bondesamhället i Sollerö socken, samt Ovansiljan överhuvudtaget. År 1976 genomfördes ytterligare undersökningar på ön, och år 2002 släpptes boken Åter till Sollerön : om kulturarv, folk och landsbygd.

Bystruktur
Byns nordligaste del är idag nära sammanflätad med Rothagen, och delvis även med Häradsarvet. Här är gårdarna belägna i en enda stor klunga, som förgrenar sig kring ett komplext bygatusystem. Inuti och runtomkring bydelen finns områden med småbrutna jordbruksmarker. I vissa områden finns även småhus som uppförts på före detta jordbruksmark under 1900-talets senare hälft. Österut om byklungan ligger Bodarna, och i väster ligger skogsmarker mot Levsnäs. I gårdsklungans sydligaste del finns en timringsplats.

Rullbodarna och Kulåra
Till Gruddbo räknas även gårdsklungorna Rullbodarna och Kulåra som ligger kring Kulåravägen söderut från huvudklungan.

Rullbodarna har fått sitt namn på samma sätt som Gruddbo; från ett gårdsnamn och med avslutningen som syftar på ursprunget som fäbod. Till Rullbo hör en större gårdsklunga kring Kulåravägen med förgreningar längs Rull Ander väg och Båtbyggarvägen.

Kulåra började bebyggas efter år 1800. Namnet har sitt ursprung i den äldre dialektala benämningen på kolare. Här finns idag ett tiotal gårdar och småhus intill Siljan. I den södra delen av Gruddbo hade kyrkbåtbyggaren Arne Håll snickeri fram tills i sen tid. Arne Håll började bygga kyrkbåtar år 1974 och var med och färdigställde totalt 17 sådana båtar under sin levnadstid, varav 10 helt för egen hand.

Ortsnamn och äldre historia
Bodarna, som ligger söder om Häradsarvet och öster om Gruddbo, nämndes i skrift första gången år 1539 som Boda eller Bodom. Namnet betyder kort och gott fäbodar eller fäbodställe, vilket återknyter till byns äldsta historia och uppkomst som just fäbodar som senare blivit bofasta.

Bystruktur
Till byn hör två större gårdsklungor och flera ensamgårdar som är belägna på sidorna om Budgatu som löper söderut från sockenkyrkan i Häradsarvet till en båtplats vid Rävsnäs. Den nordligare av byns två huvudklungor har en delvis utspridd form med gårdar och vissa nyare småhus kring Budgatu och avlöparna Lanservägen, Tollavägen och Alderkittvägen. Den södra huvudklungan har istället karaktär av en radby med gårdar tätt på sidorna om Budgatu.

Byn kringgärdas av öppna och hävdade jordbruksmarker, som till delar har småbruten karaktär med exempelvis rösen, trädridåer och impediment.

Ortsnamn och äldre historia
På Solleröns sydöstra sida ligger Bråmåbo, som likt Gruddbo och Bodarna anlades som fäbodställe, troligen under 1600-talet. De första brukarna lär ha varit Bråmåfolk från Bengtsarvet, som också gett byn sitt namn.

Bråmåbo blev en bofast by först i samband med storskiftet kring åren 1839–1843. Bråmåbo är en långsträckt by som delvis åtskiljs från resten av ön genom Randmyren, som idag uppbär en fröodling för tall och gran som anlades av skogsbolaget Korsnäs-Marma år 1954. Här utfördes flera experiment, för bolagets räkning och under ledning av Institutet för skogsförbättring, om hur man kunde få fram så bra fröer som möjligt.

Bystruktur
Bebyggelsen i Bråmåbo består av spridda gårdsklungor som ligger kring den genomlöpande Bråmåbovägen som slutar vid Bäckstad intill Siljan. I byns nordligare del finns en trevägskorsning med majstång som restes första gången år 1933. Gårdsklungorna kringgärdas av småbrutna jordbruksmarker med talrika rösen och impediment. Bebyggelsen består både av äldre gårdar. nyare fritidshus och enstaka småhus.

Sockenkyrkan uppfördes åren 1779–1786 efter omarbetade ritningar av arkitekten Olof Tempelman (1745–1816), en av det sena 1700-talets mest framstående svenska arkitekter. Den första gudstjänsten hölls redan år 1781. Byggnaden är utförd i nyklassicistisk stil med gustavianska drag och består av ett långhus med korta korsarmar och sakristia i öster. Ytterväggarna är putsade och avfärgade i varm vit ton, med murverk av sandsten, röd granit och tegel. Kyrkan har valmat sadeltak med skiffertäckning och klocktorn med lanternin över vapenhuset. Tornuret tillverkades i Östnor år 1794.

Byggnaden har genomgått flera renoveringar. Vid renoveringen 1875–1877 målades fasaderna om från sin ursprungliga rosa färg till helt vit, och taket byttes från spån till skiffer. År 1910 genomfördes en stor interiörrenovering under ledning av arkitekt Ragnar Östberg. Åren 1968–1969 återfick kyrkan sin ursprungliga rosa färgsättning, för att sedan år 1992 återgå till bruten vit ton. Altaruppsats och predikstol är ursprungliga enligt Tempelmans ritningar.

Kyrkogården anlades åren 1775–1777 i samband med sockenbildningen, då begravningar dessförinnan skett vid sockenkyrkan i Mora. Den äldsta delen, närmast kyrkan, omgärdas av en kallmurad stenmur med putsade stigportar. Kyrkogården har utvidgats i flera etapper: österut år 1847 samt söderut åren 1937–1966. Åren 1957–1958 uppfördes bårhus och ekonomibyggnad av knuttimmer nordöst om kyrkogården, med sexkantsknutar, spåntak och järnportar med bondesamhällets byggnadsskick som förlaga.

Prästgården på fastigheten Häradsarvet 196:2, nordväst om kyrkan, började uppföras under det sena 1700-talet och nyttjas idag som församlingshem. Manbyggnaden är en tvåvånings salsbyggnad med valmade mansardtak och frontespis, vars nuvarande karaktär i stor utsträckning härrör från en ombyggnation år 1906. Söder om manbyggnaden finns en timrad flygel från 1700- eller 1800-talet. Trots senare förändringar; däribland ny färgsättning och utbytt takbeläggning, speglar prästgården alltjämt prästerskapets levnadsvillkor på Sollerön i äldre tider

I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)

I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.

Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.

Kontakta våra byggnadsinspektörer på Miljö- och byggnadsförvaltningen om du är osäker på vad som gäller för just din fastighet.

Väster om gårdarna i Bengtsarvet, ovanför en brant ned mot Agnmyran, ligger ett böljande odlingslandskap som också är ett av Dalarnas största bevarade vikingatida bygravfält. Gravarna, som daterats till åren 950–1050 e.Kr., räknas till ett fyrtiotal kända gravar bland mer än 300 odlingsrösen.

När arkeologer grävde ut en del av gravhögarna från 1920-talet och framåt hittades bland annat svärd, spjut och rester av sköldar. Hästar hade följt sina ryttare i graven och utrustning i form av träns, broddar och bjällror låg kvar. Borrar, knivar, saxar, eldstål, kittlar och kedjor berättar om bondesamhället vid Siljans strand för tusen år sedan och gravfältet syns än i dag som kullar och rösen i landskapet.

Vid en spelmantävling i Gesunda år 1906 framförde Resar Anna Larsson från Utanmyra en låt på vallhorn. Melodin, som spelades in och kom att heta "Visa från Utanmyra", fick sedan texter av såväl Olof von Dalin som Björn Lindroth.

Men mest berömd blev låten i en helt annan skepnad: i den jazzversion som pianisten Jan Johansson spelade in på skivan Jazz på svenska. Johansson var känd för att förena svensk folkmusik med jazz och melodin från den lilla byn på Sollerön fick på det sättet leva vidare i ett av den svenska jazzhistoriens mest älskade album.

Den första broförbindelsen till Sollerön invigdes av landshövdingen Curry Teffenberg år 1892 och var en flottbro från Levssnäs till Gesunda. Den gav för första gången sollleröborna en länk till fastlandet. Men det gick inte smärtfritt; år 1910 försökte man transportera en tung stenkross från järnvägen i Vika ut över bron och bron sjönk. Den reparerades men slets sönder igen vid en höststorm redan år 1912. Ytterligare reparationer följde innan en ny landsvägsbro slutligen invigdes år 1935; denna gång dimensionerad för bussar och lastbilar.

En annan bro till fastlandet fanns vid Sundet i norr. Den byggdes år 1959 som del av en ny landsväg mellan Sollerön och Mora. Ursprunget till Sundetbron var en ideellt uppförd cykelbro av timmer och plank som frivilliga Solleröbor byggt redan år 1942.

Sollerön ligger i den västra änden av Siljanringen som bildades av ett meteoritnedslag för 365 miljoner år sedan. Nedslaget krossade och omformade berggrunden så att äldre lager av kalksten och skiffer kom upp nära ytan.

I dessa lager lever gamla urtidsdjur vidare som fossiler: trilobiter (en slags kräftdjur med tredelat skal) och ortoceratiter (avlånga huvudfotingar med rörliknande skal) som är avlägsna släktingar till dagens bläckfiskar och skeppssnäckor. På Sollerön kallas ortoceraterna i folkmun för stenormar och går att se i många trappstenar på ön och andra socknar kring Siljan.

Kalkstensberggrunden har också gett ön ovanligt gynnsamma odlingsförhållanden jämfört med fastlandets bergiga skogsmarker, vilket är en av förklaringarna till varför Sollerön så länge varit bebodd.

Sollerön hörde under medeltiden till Mora socken och kallades då i administrativt hänseende för Solbygge eller Soldbyddjer settung. Redan under 1500-talet lär ön dock ha haft ett eget kapell som låg mellan Bengtsarvet, Utanmyra, Myckelbyn och Klikten. I detta kapell höll man gudstjänst endast varannan söndag och för begravningar behövde Solleröborna färdas sjövägen in till sockenkyrkan i Mora.

Då färden över Siljan kunde vara besvärlig såväl sommartid som vintertid efterfrågade solleröborna under biskopen Johannes Rudbeckiis visitation år 1637 om att få bilda en egen församling. Johannes Rudbeckiis ansåg att detta åtminstone vid tidpunkten var olämpligt eftersom det försämrade möjligheten till skatteinkomster för prästerskapet i Mora. Troligen till följd av farhågor om ökad skattebörda och uteblivna intäkter till prästbordet möttes frågan även framåt av motstånd från både Morabönderna och prästerskapet.

År 1773 sammanföll dock en av de stora böndagarna med ett väldigt oväder som hindrade Solleröborna från att kunna sätta sina kyrkbåtar på Siljan. Eftersom man inte kunde närvara i kyrkan under den viktiga högtiden fick man betala böter. Detta tycks ha varit en avgörande händelse; snart därefter skickade Jugen Jon Andersson till Stockholm för att tala med kung Gustav III om att låta Sollerön bilda en egen församling. Efter flera vändor i saken och avslag fick Jugen Jon Andersson slutligen ett ja i frågan. Gustav III lämnade sitt bifall via ett kungabrev år 1775, vilket innabar att Sollerön nu kunde bilda kyrksocken och församling under namnet Sophiæ Magdalenæ, efter den dåvarande drottningen.

Efter att Sollerön blev en egen socken och församling beslutade man att låta uppföra den kyrkliga bebyggelsen i form av kyrkogård, sockenkyrka och prästgård på Backen i Häradsarvet, som också är öns högsta punkt.