Söromsjöbygden

Vid Kättbosjöns sydöstra strand ligger byn Vimosågen, som fått sitt namn
efter ett sågverk som startades i Vimo år 1891. Initiativtagare var skogsuppköparen Döss Jon Jonsson från Garsås och skolläraren och affärsmannen Hållbus Lars Larsson från Yvranden i Mora socken. Sågverket drevs till en början med så kallad lokomobil som transporterats till Vimo från Grycksbo, bland annat med hjälp av ångbåt. Från år 1892 fanns här även ett hyvleri; det första i sitt slag i både Mora- och Venjanstrakten.

År 1899 flyttades sågverksrörelsen till platsen för nuvarande Vimosågen, som var ett bättre läge i förhållande till den då helt nya Mora-Vänerns Järnväg och befintliga flottningsleder. I samband med detta fick företaget även delägare från Kättbo, och kallades enligt Karl-Erik Forsslund även för Kättbo ångsåg. Vimosågen blev snart en för bygden betydande industri som gav upphov till ett mindre samhälle med järnvägsstation, arbetarbostäder, disponentbostad, diversehandel och folkskola. Till själva såganläggningen hörde omkring år 1920 en såg med två ramar och ett hyvleri, som sysselsatte omkring 20 arbetare. Man sysslade även med skogsavverkning och tillverkning av träkol på restprodukter från sågverksrörelsen. Det ursprungliga företaget gick i konkurs år 1927 men uppköptes därefter av disponent Jannes Israelsson som var ägare till Vika sågverk i Mora socken. De två sågverken slogs år 1929 samman till Vika-Vimo Sågverks AB. Det var kring denna tid som verksamheten vid Vimosågen var som livligast. Som flest bodde då kring 100 personer i samhället, varav de flesta var sysselsatta vid sågverket eller via järnvägen.

Verksamheten vid Vimosågen upphörde år 1949, medan Vika-sågen moderniserades och var i drift till och med år 1994. Företagsnamnet Vika-Vimo har dock levt vidare via en husfabrik som håller till på gamla sågverksområdet i Vika i Mora. År 1985 skänktes Vimosågens före detta kontor med inredning och handlingar till Siljansfors skogsmuseum, där det nu finns som ett museum över skogsindustrins framväxt under industrisamhällets första skede.

Bebyggelsemönster
När sågverket lades ner avfolkades Vimosågen. Delar av den gamla bebyggelsen finns dock fortfarande kvar och har framförallt efter 1960-talet
kompletterats med viss fritidshusbebyggelse. Bland de äldre husen finns en
välbehållen banvaktarstuga med uthus, ett vattentorn för järnvägen i tegel, flera gamla arbetarbostäder, disponentvillan, järnvägsstation med tillhörande uthus samt en väldigt välbehållen skolbyggnad från 1900-talets början. Den
äldre bebyggelsen är framförallt uppförd enligt det byggnadsskick som blev vanligt i Ovansiljan till följd av industrisamhällets genombrott under 1800-talets senare del. Husen har oftast sadeltak, faluröda panelfasader, och detaljer i stram nationalromantisk tappning.

Kättbo är en tudelad by på Kättbosjöns södra och norra stränder, i de nordligaste delarna av Söromsjöbygden. De två bydelarna kallas för Södra och Norra Kättbo, eller sunnantill och nordantill.

Den södra delen av byn ska ha nämnts i skrift som Judsby eller jwdzby år 1440. Denna medeltida benämning syftade troligen till den bebyggelse som markerade ändpunkten på den gamla vintervägen Havsgatan, som var en del i vägnätet från Siljansbygden mot övre Västerdalarna via Venjan. Den första delen av namnet sägs komma av ett äldre namn på Kättbosjön, i form av forndalska Juter eller Judher. Norra Kättbo nämndes senare, år 1482, som kætelsbodhom. Namnets första del sägs syfta på mansnamnet Kætil eller Kjell, medan efterleden syftar till att platsen i sin äldsta historia nyttjades som ett fäbodställe av en bonde från Sollerön.

Bystruktur
Bebyggelsen i Kättbo ligger i ett småbrutet och sluttande jordbrukslandskap som förgrenar sig ut på näs i Kättbosjön. Den äldsta detaljerade avbildningen av byn upprättades i samband med storskiftet, som genomfördes åren 1841–1854. Vid denna tid fanns i Södra Kättbo ett trettiotal företrädesvis fyrkantsbyggda gårdar i klungor och grupper kring Kapellbacken och längs landvägen söderut mot Gävunda. I Norra Kättbo fanns åtta gårdar, varav fyra var belägna i tätt bebyggd klunga på Korsnäsudden. Det nuvarande bebyggelsemönstret i Södra Kättbo har till delar framvuxit utifrån detta förindustriella gårdsmönster, och många av byns gårdar har behållit sina äldre lägen i landskapet; om än med helt eller delvis förändrat byggnadsbestånd jämfört med vid storskiftet.

Johannisholm ligger vid Vanåns utlopp ur Venjanssjön. Byn fick sitt namn efter prosten i Venjan, Johan Leufquist, som år 1796 var en av initiativtagarna till ett glasbruk på Sandön; den största ön i Venjanssjön. Glasbruket flyttade år 1808 till ett nytt läge vid strömmen mellan Venjanssjön och Örklingen, där det fanns möjlighet att även driva stampverk, såg och kvarn. Platsen fick namnet Johannisholm efter Leufquist, som trots uppmaningar att välja mellan rollen som prost och patron kvarstod som ägare till sin död år 1814.

År 1840 kompletterades bruket med en stångjärnssmedja och tillverkning av spik och lieblad. Glasblåsningen upphörde år 1855 och bruket såldes år 1856 till Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag, som fortsatte att bedriva storskaligt jord- och skogsbruk på platsen in på 1900-talet.

Brukets karaktär och bebyggelse
Den bevarade äldre bebyggelsen består av ett fåtal arbetarbostäder och uthus längs en rätlinjig bruksallé på fastigheten Johannisholm 1:2. Norr därom ligger det gamla bruksområdet med ett myller av fornlämningar i form av grundmurar och kanaler, som berättar om den en gång mycket rika anläggningen. På Sandön i Venjanssjön, där glasbruket ursprungligen anlades, finns ytterligare lämningar kopplade till den tidiga verksamheten.

Kättboåsen, eller Åsen, är ett fäbodställe beläget strax sydväst om Johannisholm. Det finns belagt i skrift sedan år 1637 under det äldre namnet Flusåsen och har i huvudsak brukats av bönder från Kättbo. Fäbodstället är uppdelat i flera gårdsklungor längs Bruksbergets sydsluttning, varav den sydligaste kallas Bolet.

Fäbodbruket upphörde efter år 1961 men återupptogs år 1980 av Yvonne Smedberg som fortfarande håller jordbruk med bolgård nere på Bolet och fäbodgårdar uppe på den övre vallen. Kättboåsen räknas till följd av detta som en levande fäbod.

Landskap och bebyggelse
Kättboåsens landskap präglas av öppna och välhävdade betesmarker, ängsmarker och åkermark; ett kulturlandskap som är direkt avhängigt det pågående djurhållandet. I det öppna landskapet syns hässjetjugor, knippen med hässjestörar som berättar om det tidigare omfattande ängsbruket, liksom odlingsrösen från den tid då marken bröts för odling.

Bland bebyggelsen på fäbodstället finns flera timmerhus som torde vara från 1600- och 1700-talen. Ett av bostadshusen bär inskriptionen 1670 (!) vilket är en ovanligt hög ålder för ett bostadshus som fortfarande finns kvar i kulturlandskapet.

Levande fäbodbruk
Kättboåsen är en av endast två fäbodar i Mora kommun som fortfarande brukas aktivt efter äldre principer, med djurhållning och brukande av fäbodgårdar under delar av året. Det pågående bruket håller den gamla fäbodvallen öppen och välhävdad och gör det möjligt att läsa kulturlandskapets historia direkt i det man ser.

På den östra sidan om Gävundsjön, mitt i Söromsjöbygden, ligger byn Gävunda. Gävunda nämndes i skrift år 1539 som Geffuande och har troligen fått sitt namn från sjön, vars betydelse i sin tur kommer ur det fornsvenska ordet Gævande eller Giævande och i sin nuvarande form syftar till "den givande fiskrika (sjön)". Historiker menade också att den första bebyggelsen här kan ha anlagts av just fiskare eftersom jordmånen i huvudsak består av blockig och svårbruten morän. Byn genomskärs av Gävundån eller Nesbäck som till delar är uppdämd och som har använts för flera olika verksamheter, däribland kvarn- och sågdrift.

Bystruktur
Gävundas nuvarande bebyggelsemönster har vuxit fram ur två åtskilda gårdsklungor. Trots att byn förtätats och expanderat med nya gårdar efter storskiftet har detta skett med hänsyn till de topografiska förhållandena, vilket medfört att den övergripande äldre strukturen har bestått.

De två äldre bydelarna skiljs av ett stort område med leriga myrjordar; Gävundmyran. Vid storskiftet nyttjades området som ängsmark som nästan alla gårdar i byn hade en andel i. Dessa marker är ännu öppna och välhävdade och speglar tydligt hur tillgången på jordbruksmark styrde gårdarnas lokalisering.

Läsbarheten för bebyggelsens framväxt under bondesamhällets tid är som tydligast i byns sydöstra delar, i området kring Gävundån/Nesbäck samt längs Hållbodavägen och Milstensvägen. Här finns flera kringbyggda gårdar som bevarats till sina äldre lägen med delvis bevarat äldre byggnadsbest­ång.

Efter storskiftet och fram tills järnvägens ankomst expanderade byn med ytterligare gårdar, bland annat i området söder om Nesbäcken. I samband med industrisamhällets genombrott började även gårdarnas byggnadsbestånd att förändras, genom exempelvis modernisering av äldre bostadshus och tillkomsten av nya ladugårdar. Byn har fortsatt att förtätas under 1900-talet, framför allt med småhus i tidsenlig stil.

Mellan Gävundsjön och Siktjärnen reser sig ett näs som kallas för Siknäs. Näset har historiskt tillhört Gulåfolk från Landbobyn och kallades därför förut
för Gulånäs. Vid stränderna till Gävundsjön har man hittat skärvsten,
vilket antyder att platsen under mycket lång tid varit föremål för mänsklig
aktivitet. I området har man även påträffat flera spår efter så kallad lågteknisk järnframställning i form av slagg. Ovanpå näset löper idag riksväg 26 mellan Mora och Vansbro, som lär ha sin upprinnelse i en väg som anlades mellan Vansbro och Siljansfors via Johannisholm år 1817. Som nämnt under föregående rubrik fanns förut en färjeförbindelse mellan Siknäs och Gävunda, som år 1920 ersattes av den nuvarande bron över Gävundsjön.

Bystruktur
Bebyggelsen i Siknäs är främst koncentrerad till näsets östra sida, vid
Gävundsjön och sjön Ikilns stränder. Platsen har karaktär av en sandhed,
som företrädesvis är bevuxen med tallskog. Söder om Siknäs längs vägen mot Landbobyn finns några enstaka ytor med öppen och hävdad jordbruksmark. Den kyrkliga bebyggelsen ger tillsammans med andra samlingsplatser och äldre boställen en slags karaktär av ett sockencentrum för Söromsjöbygden, där byggnadskicket skiljer sig jämfört med byarna i övrigt. Här förekommer en mångfald av byggnadstyper från olika tider, med olikartad karaktär.

Landbobyn ligger söder om Siknäs och Gävunda. Byn nämndes i skrift för första gången år 1621 som "Lambobyn". Man förmodar att byn har befolkats genom utflyttning från Gävunda med start under 1600-talet. Den första delen av namnet kommer troligen av fornsvenskans landboe som betyder arrendator eller torpare. I denna kontext syftar namnet dock troligast på ett personbinamn eller ett gårdsnamn.

Bystruktur
Bebyggelsen i Landbobyn har en säregen form med gårdar i två parallella rader på en östsluttning ovanför Vanån. Närmast vattnet finns en större yta med sandjordar, som har nyttjats som åkermark. Ovanför åkermarken ligger först en hästskoformig gårdsrad vid Gammelgårdsvägen-Killingvägen, och sedan på en avsats väster om riksväg 26 eller Vansbrovägen en ytterligare rad. Bebyggelsen består i stor utsträckning av kringbyggda gårdar med byggnadsbestånd från bondesamhällets tid och industrisamhällets första skede åren 1870-1930. Det förekommer även enstaka nyare inslag i form av småhus och fritidshus från 1900-talet, samt äldre byggnader som moderniserats kring 1900-talets mitt.

I ett ensligt läge en halvmil öster om Landbobyn ligger Finngruvan, som 1663 omnämndes i en fäbodinventering som Grufwom, eller Gruvan, och
senare Grufweby (1749) eller Gruva By (1784). Detta äldre namn syftar till gamla lertag, lergruvor, som funnits söder om byn vid Lergrovsbäcken. Den första delen Finn- lades till namnet i senare tid, men har ändå historisk betydelse då byn lär ha grundats av skogsfinska nybyggare. Enligt sägnen kom dessa nybyggare först till Finnkalåsen på västra sidan om Venjanssjön. Där fick de inte hållas ifred; Venjansfolket lär ha kommit och huggit knutarna av husen, vilket medförde klagomål till prästen i Mora som anvisade nybyggarna till Gruvan. Dit flyttade de tre bröderna Karl, Johan och Pekka som började att bryta mark på den åsrygg som byn nu breder sig över.

Marken kring Finngruvan består enbart av stenig moränjord som gjorde uppodlingen mycket arbetsam. Som ett minnesmärke över detta stordåd till markberedning fanns vid 1900-talets början ett virrvarr av långa och höga odlingsrösen runt om hela byn. Till och med den genomlöpande och över kilometerlånga bygatan kantades med sådana stenmurar som uppkommit till följd av odlingen. Dessa murar var 2–3 meter breda och mycket noggrant byggda. På 1920-talet hade murarna dock börjat att rivas och omvandlas till makadam. Även om murarna vid vägen idag till största delen är borta, kvarstår flera anmärkningsvärda rösen i och i utkanterna av jordbrukslandskapet. Dessa stenrösen är omistliga, inte bara ur kulturhistorisk synvinkel, utan även som nyckelbiotoper.

Bystruktur
Finngruvan är en långsmal by med gårdar på sluttningarna kring en lång genomlöpande byväg. Den nordligare delen av byn är den äldsta, och här finns ännu flera gamla gårdar som bevarats på samma plats åtminstone sedan storskiftet år 1853–1854. På dessa gårdar kvarstår ännu mycket av bondesamhällets bebyggelsekaraktär med grånade timmerhus i kringbyggd form. Sådana byggnader finns förövrigt även på många andra gårdar, trots att byggnadskicket överlag har förändrats genom renoveringar och nybyggnad under 1900-talet. Kring gårdarna i Finngruvan finns som nämnt småbrutna jordbruksmarker som kantas av långa och stora stenrösen som uppkom i samband med markberedning under 1600-, 1700- och 1800-talen. Byn rymmer även ett anmärkningsvärt bestånd av rönnar, vilket uppmärksammades redan i början av 1900-talet. Från Finngruvan strålar vägar i alla riktningar. Byvägen fortsätter söderut ned till Finnbodarna, som varit fäbodställe till folket i Finngruvan, och norrut till Myckelåsen som också varit fäbodar. Myckelåsen finns belagt i skrift sedan 1400-talet och är tillsammans med Kättbo en av de äldsta omnämnda platserna i Söromsjöbygden. Österut går en landväg till Landbobyn, och mot väster flera skogsvägar bortåt Malungs socken.

I områdets sydligaste del intill sjön Van ligger fäbodstället Finnbodarna, som
nämndes i skrift som Finnbodarne år 1824. Platsen har brukats av bönder från
Finngruvan vilket också gett upphov till fäbodställets namn.

Fäboddriften här var igång till 1960-talets mitt, och den siste fäbodbrukaren var Anna Bossel från Finngruvan. Från och med 1950-talets slut har Finnbodarna även rymt fastboende, först genom Frääs Anders och Hanna Eriksson. Denna förändrin har fortsatt under åren och kring år 2000 fanns elva åretruntboende hushåll på platsen.

År 1892 invigdes en bibana till Mora-Vänerns Järnväg från Brintbodarna till
Malung, med sträckning genom Finnbodarna. Denna järnväg var i drift fram
till år 1934 och gav upphov till en del intressanta byggnadsverk, däribland en
udda fackverksbro med hängande bågar över Vanån vid Finnbodarna. Efter
Finnbodarna följde en brant och lång stigning, till vilken ångtrycket i loken
inte alltid räckte. Tågen fick då backa ner till Finnbodarna för att elda upp
mer tryck och ta ny sats. Ibland krävdes till och med två lok för att klara stigningen.

Vid den gamla banvallen österut från Finnbodarna, som nu är grusväg, finns flera byggnader som haft anknytning till järnvägen. Närmast efter Finnbodarna kommer en mycket välbehållen banvaktstuga. Därefter följer platsen för ett nu ödelagt litet industrisamhälle kring Löderån som växte fram under första världskriget. Först anlades en tjärfabrik på platsen. Den började att byggas år 1914 av Johan Hallgren och var i drift till och med år 1937. I området fanns även en större torvströfabrik som uppfördes av Övre Dalarnas Torvströförening år 1919 på mark som upplåtits av Kättbo byamän
under föregående år. Denna verksamhet sysselsatte en arbetsstyrka om
125–150 personer under de första åren och sedan omkring 40–50 personer när den var som livligast. Verksamheten bedrevs vid en anläggning med maskinhus, snickarverkstad, materialbod, såghus, spruthus, ett par arbetarbaracker, torvmästarbostad med kontor och gästrum samt uthus med plats för kor och smådjur. Torvströföreningen gick dock i konkurs år 1922 och verksamheten minskades ner. Fabriken drevs dock vidare fram tills 1930-talets slut, under regi av folk från bland annat Finngruvan och Leksand. Av den förut ganska omfattande verksamheten kvarstår idag endast ett par byggnader. Längre bort; nästan vid sockengränsen till Malung, finns
ytterligare en banvaktarbostad som kallas Bötåberg eller, som det står på huset; Bötå. Även denna byggnad är mycket välbevarad från tiden då den först byggdes med spröjsfönster som har utsirade foder och gröna luckor.

På sjön Vans norra stränder nedanför Finnbodarna och Brintbodarna finns
fornlämningar efter stenåldersboplatser, samt även spår efter lågteknisk järnframställning. På Stora Finnäset öster om sjön finns även ett större insjögravfält. Dessa fornlämningar speglar tillsammans hur platsen nyttjades av en fångstkultur med kontinuitet in i järnåldern. Området är till följd av detta riksintresse för kulturmiljövården. Till riksintresset hör även fångsgropsystem längre upp längs Vanån kring Lödrogsnäs och Nybodarna.

Bebyggelsemönster
Bebyggelsen på Finnbodarna består främst av äldre fäbodgårdar som har byggts om till fritidshus eller småhus under 1900-talets senare hälft. På fäboden finns även några sentida småhus. Bebyggelsen är trots dessa sentida förändringar fortfarande mycket småskalig och innefattar många låga trähus som har sadeltak.

På sandhedarna nordöst om sjön Van ligger Brintbodarna, som förut var fäbodar till Gävunda och Landbobyn. Brintbodarna nämndes i skrift första
gången år 1825 som Brintor, och sedan år 1852 som Brint- eller Bryntbodarna.
Namnets första del syftar på små branta sluttningar som finns på Vanåns östra sida medan efterleden återknyter till den historiska funktionen som fäbodar.

I samband med Mora-Vänerns järnvägs tillkomst och invigning år 1891, och
öppnandet av bibanan från Brintbodarna till Malung efterföljande år, kom
fäbodstället att börja ändras till sin karaktär. MVJ-banan drogs rakt genom den gamla fäbodvallen och i norr uppfördes Britbodarnas station som än idag finns kvar med mycket av sin ursprungliga karaktär bevarad.

Bebyggelsemönster
Den första detaljerade avbildningen av Brintbodarna var storskifteskartan från åren 1853–1854. Vid den tiden bestod bebyggelsen i Brintbodarna enbart av fäbodgårdar som låg samlade i en klunga kring nuvarande Brintslingan och Täppvägen i fäbodställets sydöstra delar. Bebyggelsen har efter det expanderat med ytterligare fäbodgårdar och under 1900-talet med småhus och fritidshus. Sådan bebyggelse finns dels runtomkring den gamla fäbodvallen, som fortfarande till delar är öppen och hävdad, dels norrut längs banvallen till före detta Mora-Vänerns järnväg. Bebyggelsen vid järnvägen har tydlig historisk anknytning till järnvägen och här finns bland annat järnvägsboställen, ett före detta kafé och bageri i dalaromantisk tappning, en före detta vändskiva och ett vattentorn i tegel. Väster om den äldre bebyggelsen och intill Vanån finns ytterligare några fritidshus och småhus som etablerats under 1900-talet.

Nybodarna ligger på Vanåns östra strand, nordost om Lödrogsnäs. Fäbodstället har brukats av bönder från Gävunda och nämndes i skrift första gången år 1824 och är troligen något yngre än grannfäboden Brintbodarna. Djur hölls här om somrarna ända fram till slutet av 1970-talet; under de sista åren dock enbart får. Från och med 1950-talets slut har platsen även rymt åretruntboende och runt år 2000 uppgick antalet helårshushåll till elva.

Vid fäbodställets norra sida, i korsningen mot Brintbodarna, Liden och Gävunda, låg förut Brintoms tjärfabrik; en så kallad fläktugnsfabrik med sex ugnar och ett ovanligt stort vattenhjul. Tjäran härifrån vann första pris vid lantbruksmässorna i Järna 1911 och Rättvik 1912, och ansågs av många som den bästa dalbrända tjäran som gick att få. År 1923 levererades tjära härifrån till strykning av Rättviks kyrkotak. Fabriken drevs vidare under skiftande ägare fram till 1930-talets slut och brann ner år 1966. Av anläggningen kvarstår i dag ett par bostadshus samt arkeologiska lämningar i form av grundmurar, gamla tunnor och en turbin som nyttjades för elproduktion.

Bebyggelsemönster
Nybodarna har i dag främst karaktären av ett fritidshusområde med bebyggelse både intill Vanån och inåt skogen. Däremellan finns ett mindre område med öppen och hävdad jordbruksmark. Mora-Vänerns Järnvägsbana går rakt genom fäbodstället. I den nordligaste delen av fäboden finns en gammal banvaktarstuga.

Fäbodstället Liden ligger i Söromsjöbygdens sydöstra del, alldeles intill
sockengränsen mot Sollerön och rakt öster om ovannämnda Nybodarna. Fäbodstället har även kallats för Skyttuliden eller Sjittuliden, och brukades likt
Nybodarna av Gävundafolk. På Liden höll man djur om somrarna ända in på
slutet av 1970-talet, under de sista åren dock endast får.

Bebyggelsemönster
På Liden är fäbodgårdarna utlagda i en hästskoform runt om en delvis igenvuxen äldre fäbodtomt. Bebyggelsen består av äldre fäbodgårdar med låga timmerhus, varav vissa har kvarstått till sin äldre grånade karaktär medan andra har byggts om till fritidshus under 1900-talet. Landskapet bär fortfarande vissa spår efter fäbodbruket i form av rösen, gärdesgårdar, knippor med hässjevirke som står lutade mot träd.

I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)

I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförlig beskrivning av hur kartan fungerar.

Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.

Kontakta våra byggnadsinspektörer på Miljö- och byggnadsförvaltningen om du är osäker på vad som gäller för just din fastighet.

Vintern 1520–1521 flydde Gustav Vasa till Dalarna för att undkomma danskarna efter att Stockholm fallit. När han inte får det stöd han hoppats från allmogen i Mora flyr han vidare mot Sälen och Norge. Men när danska knektar strax därpå kommer till Mora, och moraborna förstår att Gustav Vasas berättelser är sanna, kommer de på andra tankar.

Enligt sägnen var det två dalkarlar som skyndade efter honom på skidor för att be honom vända tillbaka; en från Myckelåsen norr om Finngruvan och en från Kättbo. Den sistnämnde, Lars från Kättbo, lär ha hunnit ifatt kungen och övertygat honom att återvända.

Vasaloppet som uppmärksammar Gustav Vasas flykt (men går i motsatt riktning) startades 1922 som ett minne för händelsen.

En vinter i början på 1500-talet tågade ett hundratal norska krigsmän mot Dalarna. Efter att ha övernattat i Kättbo stod det avgörande slaget på Skottmyren, strax öster om Vimo, och sedan skingrades hären.

En spanjor som var legosoldat i den norska hären hamnade i dalkarlarnas fångenskap. Denne spanjor lär sedan ha lärt Venjansfolket att spela säckpipa (påse (pôsu) på dialekt); en tradition som spred sig från Venjan till övriga dalasocknar.

Under 1820- och 1830-talen var glasbruket i Johannisholm Dalarnas förnämsta näring, i klass med bergsbruket i Falun och Grycksbo pappersbruk. Bruket grundades år 1808 av prosten Johan Leufquist; en man som uppmanades att välja mellan ämbete och näringsdrift, men stod kvar som ägare till bruket till sin död 1814.

Bruket producerade väldigt mycket fönsterglas, i perioder mer än Kosta glasbruk och under delar av denna period svarade Johannisholm för en tiondel av hela Sveriges glasproduktion. Glaset blåstes med kronglasmetod vilket gav rutorna sina karaktäristiska bågformiga skiftningar.

Järnvägssträckan från Brintbodarna mot Malung, invigd år 1892, hade en känd svaghet: backen strax efter Finnbodarna var så brant att ångtrycket i loken inte alltid räckte till.

När ett tåg misslyckades fick det backa ned till Finnbodarna, elda upp mer tryck och ta ny sats. Ibland krävdes till och med två lok för att klara stigningen. Det kan tänkas ha prövat både personalen och passagerarnas tålamod under de 42 år som banan var i drift.

Åren 1863–1881 bodde Gustaf Schröder på Korsnäsgården i Siknäs. Han var skogsförvaltare åt Korsnäsbolaget, jägare och höll halvtama björnar på gården.

På uppmaning av Anders Zorn och Albert Engström började Schröder som 64-åring att skriva om sina äventyr i skogarna runt Dalarna och Värmland. Under 20 år skrev han 27 böcker. Han flyttade så småningom till Stockholm där han blev en populär person i stadens kulturliv.