Vika
Byn Vika ligger cirka en mil sydväst om centrala Mora intill Vikaviken i Siljan. Byn omnämndes första gången i skrift år 1539 och räknas till en av de äldre och större byarna i Övre Dalarna. I Vika finns en många välbevarade timmerhus från medeltiden och äldre tid vid sidan av byggnader från industrisamhällets genombrott kring sekelskiftet 1900 och byn ingår i ett större sammanhängande kulturlandskap längs Siljans stränder.
.webp)
Äldre stuga och loftbod i Södra Vika. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Ortsnamn och äldre historia
Vika nämndes i skrift första gången år 1539 som Wika, Wikom eller Vijkom. Namnet kommer av byns läge vid Vikaviken i Siljan. Att döma av antalet skattebönder som upptogs i 1500-talets jordeböcker var byn redan vid denna tid stor. År 1921 innefattade byn omkring 140 gårdar och idag har byn vuxit ytterligare till följd av förtätning med småhus i anslutning till de äldre gårdsklungorna. Bebyggelsemönstret som helhet, med avseende på gårdsklungornas lägen i landskapet, kvarstår dock efter samma mönster som under bondesamhällets tid.
Bystruktur och jordbrukslandskap
Bystruktur
Vika har tre större klungor av bebyggelse som utgör byns huvudstruktur; Norra Vika/Barbroholen, Stenis och Södra Vika. Dessutom finns det ett antal mindre klungor och ensamgårdar (se lista nedan). De flesta ligger på holar, dvs. mindre höjder med moränjord, i byns norra och östra delar.
Det genomgående mönstret är att klungorna vuxit fram på mark som var svår att odla, för att lämna de bättre lerjordarna fria för jordbruk, vilket var en direkt följd av det så kallade realarvssystemet.
Det tre stora klungorna
Norra Vika är den nordligaste delen av byn. Klungan har fått sitt namn av det i byn vanliga gårdsnamnet Barbro. Hit hör ett trettiotal gårdar och småhus kring korsningen mellan Fulabergsvägen och Vika byväg. De äldre gårdarna ligger på en höjd nordost om korsningen samt väster om den gamla järnvägsbanvallen. Området väster om järnvägen kallas Fallet.
Stenis är den största gårdsklungan i Vika med ett hundratal gårdar, småhus och andra byggnadsverk. Området ligger i en flack östsluttning med moränjordar, mellan skogslandskap i väster och öppna jordbruksmarker i öster. Stenis nämndes i skrift redan år 1662. Vid storskiftet 1843–1847 fanns ett trettiotal gårdar, alla öster om järnvägsbanvallen. Klungan innefattar bl.a. Vika station (1891), det tidigare sågverket Vika-Vimo Sågverks AB, en byskola, ett missionshus, en bystuga och Kånåholsgården (hembygdsgård). Genom Stenis flödar Björnån.
Södra Vika eller Sud-i-byn utgörs av två äldre gårdsklungor på vardera sida om nuvarande Malungsvägen. Bebyggelsen i dessa klungor har efter storskiftet och framför allt under 1900-talet förtätats och utökats efter till ett hästskoformat konglomerat om ett 70-tal gårdar och småhus kring Vika byväg och Solbacksvägen.
Den västra delen av gårdsklasen är inbäddad i skogsmark. Här fanns vid storskiftet 14 gårdar.
Den östra klungan ligger på en sluttning med öppna jordbrukslandskap intill Vikaviken. Här fanns vid storskiftet 17 gårdar. I anslutning till denna klunga finns några parhus från det sena 1900-talet, samt villor längs Solbacksvägen norr om den äldre bebyggelsen. Vid Vikaviken öster om klunga finns flera grupper med båthus.
Mindre klungor och ensamgårdar
Tomtbyn ligger väster om Malungsvägen, i byns norra del. Områden nämndes i skrift redan 1566 och beskrivs som en av byns äldsta klungor. Namnet kommer av gårdsnamnet Tomt som är vanligt i Vika. Vid storskiftet bestod klungan av fem tätt bebyggda gårdar. I dag kvarstår tre äldre gårdar, kompletterade med några tillkomna småhus.
Limholen ligger nordost om Tomtbyn, på östra sidan om Malungsvägen. Området finns omnämnt i skrift under varianter av Limmeholen 1588–1660. Namnet kan komma av gårdsnamnet Lim eller av ordet kalk med en hänvisning till den kalkhaltiga jordmånen. Vid storskiftet låg en handfull gårdar i klungans östra del; sedan dess har den utökats med nyare gårdar och småhus längs Malungsvägen.
Saroskitt är en ensamgård öster om Limholen, längs vägen mot Isunda. Gården etablerades efter storskiftet och har fått sitt namn av de Saros-folk som först bosatte sig här.
Kitton är en ensamgård sydost om Hållshol. Namnet kommer av en dialektal form av rikssvenskans kätte – "inhägnat mindre område". Gården har även kallats Boggkitt och Svedjekitten, vilket antyder att gården anlades av Bogg-folk och odlades upp genom svedjebruk.
Goksbacken ligger österut från Stenis, nära Vikaviken. Det yngre namnet Korsnäsgården kommer av att en av gårdarna uppfördes som skogsvaktargård för Korsnäsbolagets räkning efter storskiftet. Det äldre namnet Goksbacken härstammar från personbinamnet eller gårdsnamnet Gok.
Ebbacken ligger söder om Goksbacken och var bebyggt redan vid storskiftet. Idag innefattar den en gård och ett småhus.
Näskitt ligger vid Vikaviken, öster om Ebbacken. Området började bebyggas först efter storskiftet och innefattar i dag elva gårdar och småhus. Här finns även en samling båthus intill Åssbäckens utlopp i Siljan.
Perushol ligger söder om Limholen. Namnet härstammar troligen från mansnamnet Per; den som lär ha byggt först i klungan. Vid storskiftet fanns ett dussin tätt belägna gårdar kring en krökning i byvägen och klungan innefattar i dag 18 gårdar och småhus.
Hållshol ligger längs vägen mot Isunda, söder om Saroskitt. Området finns omnämnt i skrift 1723 som Holtzhohl och namnet sägs syfta på ett gårds- eller personnamn med rötter i mansnamnet Olov eller fornsvenska Hal. Vid storskiftet bestod Hållshol av två gårdar; i dag finns här en gård och ett småhus.
Ittholen ligger i byns nordligaste del. Området utgör ett typiskt exempel på gårdar som byggts upp under det sena 1800-talet men som även innehåller äldre ditflyttade timmerhus.
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskapen i Vika ligger framförallt på siltiga lerjordar, som var förhållandevis enkla att uppodla. Jordmånen har gett jordbruksmarken en böljande karaktär som fram tills 1960-talets början endast bröts av vattendrag,
vägar och de mer höglänta gårdsklungorna. Till följd av jordbrukets rationalisering under 1900-talets senare hälft har vissa äldre brukningsytor kommit att växa igen, vilket påverkat byns förut storöppna landskapsbild. De kvarvarande jordbruksmarkerna är dock alltjämt viktiga för läsbarheten kring det äldre jordbrukslandskapets sammansättning och karaktär. Detta är i sin tur avgörande för förståelsen kring livet i bondesamhället. De jordbruksmarker som kvarstår kring de olika gårdsklungorna i byn fyller även en kontextuell funktion för läsbarheten av det äldre bebyggelsemönstret, då de skiljer byar och gårdsklungor från varandra.
Bebyggelsens huvuddrag
Bebyggelsen i Vika har en karaktär som är typisk för byarna i nuvarande Mora kommun. Här finns i huvudsak äldre, lågmäld omålad eller faluröd trähusbebyggelse som i sen tid kompletterats med vissa modernare inslag, däribland större bostadshus och ladugårdar från tiden kring sekelskiftet år 1900 samt modernistiska småhus från senare delar av 1900-talet. Byarnas generella karaktär beskrivs mer ingående i rapporten Landskapets och bebyggelsens karaktär.
Lokala karaktärsdrag
Bebyggelsemönstret i Vika består som nämnt av en flera spridda gårdsklungor
där gårdarna ligger samlade på holar eller höjder i landskapet. I byns finns flera välbevarade timmerhus från medeltiden och 1500-, 1600- och 1700-talen. Företrädesvis rör det sig om olika former av ekonomibyggnader. De äldsta bevarade byggnaderna är oftast loftbodar, långsideshärbren och trösklador.
Kulturhistoriska värden i Vika
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Öppen och hävdad jordbruksmark.
- Rösen, murar, impediment, diken och andra liknande spår efter det historiska jordbruket.
- Slåttermarker med äldre karaktär, samt traditionen med kontinuerligt slåtterbruk på dessa marker.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Bebyggelsemönstret med avseende på tätt bebyggda gårdsklungor
som är belägna på holar och backar, vilka i sin tur kringgärdas av
jordbruksmark. - Bygatusystemen, med slingrade vägar mellan olika gårdsklungor. De
flesta av bygatorna i Vika tillkom innan eller i samband med storskiftet. - Gårdar som bevarats till sina respektive äldre lägen, från tiden innan
1870. - Bebyggelsens övergripande karaktär med låga faluröda och grånade timmer- och trähus vid tätt placerade kringbyggda gårdar som breder ut sig över ett stort geografiskt område. Förekomsten av timmerhus med hög eller mycket hög ålder.
- Tätt slutna bygaturum som bildas genom att gårdshusen står i, eller
nära gatulinjen. - Växtlighet med hög ålder i anslutning till äldre gårdar, däribland stora lövträd, vårdträd, fruktträd och bärbuskar.
- Avgränsningar mellan gårdar och omgivning i form av exempelvis
spjälstaket och gärdesgårdar.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande timmerstommar, med avseende på bland annat stockar, stockunderreden på härbren, knutskallar, hak, halsningar, gåtar, intimrade golv, skyddsristningar, bränningar, märkningar, stocktrappor samt takkonstruktioner i form av mångåstak, laggtak och ryggåstak. Utformningen av dessa egenskaper är avgörande för att kunna utläsa och uppleva byggnadernas ålder och sammanhang.
- Befintliga spår från den hantverksmässiga hanteringen av timret, bland annat i form av stockar som bearbetats med skave (föregångare till dagens hyvel) samt ytor som bearbetats genom sprätthuggning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar.
- Befintliga kilsågade locklistpaneler samt äldre fasspontpaneler.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, draglås, stocklås, kammarlås, nycklar, gångjärn, stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga utformning beträffande farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn och stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga vindvågar.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar, skåp- och tarrsängar, väggfasta bänkar, väggfasta hyllor samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande grundmurar av natursten, samt grundstenar. Befintliga murverk av gjuthusteknik, lertegel eller kalksandsten. Fähus som är byggda med gjuthusteknik.
- Befintliga fasader av liggande och stående fasspontpanel, samt locklistpanel och slätpanel.
- Befintliga fasadbundna listverk.
- Befintliga kontursågade och lövsågade snickeridetaljer.
- Befintliga dörrar och portar av trä, samt dörrkarmar och smidesdetaljer så som band, gångjärn och stjärthakar. Befintliga paneler på äldre ytterdörrar till bostadshus.
- Befintliga glasverandor, torn, balkonger, glasbalkonger, farstukvistar och farstukurer.
- Befintliga träfönster, med avseende på karm samt båge med fasta spröjs av trä eller bly. Befintliga munblåsta fönsterrutor, smidesdetaljer i form av hörnjärn, gångjärn, stjärthakar samt haspar. Befintliga fönsteromfattningar.
- Befintlig utformning beträffande yttertak av lertegel, äldre betongtegel, sinuskorrugerad plåt, skivtäckt plåt samt pannplåt.
- Befintlig utformning beträffande vindskivor och takutsprång, exempelvis med kontursågade taksparrar.
- Befintliga skorstenar av lertegel eller kalksandsten samt spismurar och kakelugnar interiört.
- Befintliga skarpvinkliga stuprör.
- Befintliga väggfasta detaljer från tiden innan år 1930 interiört. Däribland listverk, innertak, trägolv, innerdörrar samt väggfasta skåp. Äldre målade ytor.
- Bebyggelsens övergripande karaktär med i huvudsak faluröda hus som har yttertak av tvåkupiga lertegelpannor.
Ursprungliga och äldre detaljer och material av sådant slag som listas ovan bör endast bytas om de totalförstörts till följd av mekanisk eller biologisk åverkan. Vid byte av nyare tillkomna detaljer och material bör en utformning lika ursprunglig eftersträvas.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadens befintliga former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande fasader av locklistpanel och tegel, samt befintliga äldre spröjsfönster och äldre ytterdörrar av trä.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Byggnadens befintliga former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande fasader av fasspontpanel och locklistpanel, yttertak av tvåkupigt lertegel samt ytterdörrar.
- Skyltar som förkunnar att byggnaderna använts som spruthus.
.webp)
Spruthus från 1920–talet med karaktäristiska faluröda panelfasader i Norra Vika. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Missionshusets befintliga former, volymer, fasadkompositioner och färgsättning.
- Befintlig utformning beträffande eternitfasader, tvåkupiga lertegeltak och skorstenar.
- Befintliga trädörrar samt träfönster med avseende på karm, båge och valsade glas. Befintlig utformning beträffande entrépartier och belysningsarmaturer.
.webp)
Missionshuset i Stenis, med karaktär från tiden kring 1900–talets mitt. Byggnaden renoverades vid denna tid och fick då sina nuvarande fasader av fasader samt nya fönster och dörrar. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- Fotbollsplanens funktion och karaktär samt tillhörande äldre byggnader i form av läktare, bås, kiosk och dansrotunda.
Följande egenskaper bedöms vara värdebärande:
- De i rapporten omnämnda byggnadernas befintliga stommar, former, volymer, färgsättningar och fasadkompositioner.
- Byggnadernas befintliga läge på tomtmarken, med hus nära gatulinjen och trädgårdar mot kvarterens insidor.
- Befintlig utformning beträffande källarsocklar av puts eller betong.
- Befintlig utformning beträffande fasader av gult eller rött lertegel,
kalksandsten, locklistpanel samt puts. Putsens karaktär i avseende på exempelvis ballastfraktioner och pigmentering. - Befintlig utformning beträffande yttertak av en- och tvåkupigt lertegel, glaserat lertegel och betongtegel samt skorstenar av lertegel eller kalksandsten. Skorstenar med kopparplåtstäckning.
- Befintliga äldre/ursprungliga fönster och dörrar samt fönsterluckor,
smidesvimplar, yttertrappor, farstukvistar, skärmtak, balkonger och
balkongräcken, skrankverk och detaljer av smidesjärn. Belysningsarmaturer. - Befintliga detaljer av kopparplåt, dalasandsten och älvdalskvartsit.
- Befintliga äldre grönstrukturer, trädgårdsmiljöer och utomhusmiljöer
med avseende på stenmurar, stensättningar, äldre bevarad växtlighet och fruktträd. Hårdgjorda ytor belagda med exempelvis betongplattor som har frilagd ballast eller gångstigar med beläggning av älvdalskvartsit. - Befintliga detaljer av ädelträ så som ek och teak invändigt och utvändigt.
Vika i kulturmiljökartan
I kulturmiljökartan hittar du byar, fäbodar och miljöer i tätorten som inventerats under arbetet med kulturmiljöunderlaget med information om olika tidsepoker och kulturhistoriska värden. (Om du klickar på den lilla fyrkanten uppe i vänster hörn på kartan får du upp kartan i helformat.)
I kartan går det att söka efter en specifik fastighet eller titta runt fritt. Genom att klicka på en fastighet kan du få upp information om den och länk till rapporter med fördjupad information. Här finns en mer utförligt beskrivning av hur kartan fungerar.
Klassificeringen i kartan är ett kunskapsunderlag utifrån expertutlåtande från Dalarnas museum och innebär att det finns en fördjupad kunskap om huset som är bra att känna till inför planerade förändringar. Klassificeringen saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan och prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av Kommunstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden.
Lokala historier
I början av 1920-talet ställde brandförsäkringsbolagen ett tydligt krav på försäkringstagarna: vill ni ha försäkring på era hus måste ni ha tillgång till brandutrustning. Det resulterade i att byns invånare gick ihop och bildade egna brandföreningar i Norra Vika, Södra Vika och Stenis. Varje förening byggde sitt eget lilla spruthus för att förvara brandsprutor och redskap.
Två av dessa spruthus; i Norra och Södra Vika, står kvar än i dag, i stort sett oförändrade sedan 1920-talet. Det i Norra Vika har faluröda fasader och en skylt med texten Spruthus på framsidan. Det är en enkel byggnad som berättar historian om hur en hel by organiserade sig för att uppfylla brandkraven.
Spruthus från 1920–talet med karaktäristiska faluröda panelfasader i Norra Vika. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
På 1920-talet hade fotbollen gjort sitt intåg i Vika. Problemet var att man saknade en ordentlig plan. Matcherna fick spelas på ett ställe som kallades Sjöbotten, vid Bossåns och Björnåns utlopp i Siljan.
År 1932 grundades idrottsföreningen Vikapojkarna av ett gäng fotbollsintresserade bybor. De ansökte om att få en plan utlagd i samband med det pågående laga skiftet och fick ja. För att finansiera röjningsarbetet ordnade föreningen en vårfest vars överskott gick direkt till marken. Skogsägare skänkte timmer som byttes mot virke vid sågverket och med det byggde Vikapojkarna sina egna omklädningsrum och en läktare. År 1933 invigdes planen. Till anläggningen hör än i dag en dansrotunda som en gång i tiden nyttjades för dans efter hemmamatcherna.
.webp)
Fotbollsplanen i Stenis. Man började att spela fotboll i byn under 1920–tlaet men saknade vid denna tid tillgång till en ordnad spelplan. Den nuvarande planen tillkom genom ideellt initativ och invigdes år 1933. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
År 1894 grundade en man vid namn Rull Lars Larsson ett sågverk i Stenis, strax väster om den nyöppnade järnvägsstationen. Det som började som ett litet företag växte med decennierna och ombildades år 1929 till aktiebolaget Vika-Vimo Sågverks AB; då även med ett sågverk i Vimosågen inräknat. Som mest sysselsatte företaget ett sextiotal personer, plus säsongsanställda i skogsavdelningen.
Sågverket lade ned år 1994, ett sekel efter att Rull Lars startade verksamheten, men byggnadshistorien lever kvar. På platsen finns i dag en husfabrik och flera av de gamla industribyggnaderna står fortfarande kvar.
Industribyggnader på före detta Vika-Vimo Sågverks AB:s sågverk väster om järnvägen i Stenis. Byggnaderna har inrymt en industri som varit mycket betydelsefull för byn. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum
Vill du veta mer?
Du hittar fler bilder och detaljerade beskrivningar av kulturmiljöerna i den fullständiga rapporten för Vika.